Det som fick mig att äntligen byta ståndpunkt i debatten kring sexarbete var när jag hörde Petra Östergren avsluta en intervju med "Och varför ska det antas att en ska ge sex gratis till män hela tiden?" Det är en bra fråga. Jag tänker på alla tusentals fejkade orgasmer som kvinnor i heterorelationer gör varje dag, för att boosta sin mans ego, för att han inte för sitt liv kan fatta att nästan inga kvinnor kommer genom enbart penetration (klittan för fan!!!!).
Jag tänker på en scen i serien Solsidan där mannen i en heterorelation försöker övertyga kvinnan att ha sex med honom. Hon vill inte. Men sen kom hon på att de faktiskt infört en intern-valuta i sin relation, där att göra disken ger en 100 euscados (Valutan) osv. Då föreslår hon att hon ska få 500 euscados för ett ligg. Först kände hennes man att det här var vidrigt, skulle han behöva köpa sex av sin egen fru? Till slut tackade han ja till erbjudandet. Mitt i kände han sig dock äcklig för att det var som om han köpte sex av sin egen fru och var tvungen att sluta. Men alltså, så det var inte äckligt innan när han tjatade på henne och hon till slut gav med sig och stirrade i taket medan han gjorde sitt(=övergrepp). Jag förstår frun. Det är väl asmycket bättre då att ta betalt.
Att ta betalt för sex kan faktiskt vara en feministisk motståndshandling.
Den feministiska teoretikern Gayle Rubin gjorde på 80-talet upp en tabell/värdehierarki över vad som enligt normerna är bra sex och dåligt sex. Bra sex är heterosex - inte homosex. Sex utan BDSM, utan betalning, utan sexleksaker är också bra sex. Penetrativt vaginalsex är bra sex, annat sex är inte lika bra. Sex innanför en monogam tvåsamhetsrelation är bra sex, utanför är sämre sex. Det är så här normerna ser ut. Och de hänger förstås ihop.
Problemet är att en del av second wave-feminismen, som fortfarande har mycket inflytande på mainstreamfeminismen och statsfeminismen, faktiskt allt för ofta utgår från denna värdehierarki (förutom möjligen exempelvis värderingen hetero bättre än homo) när de värderar vad som är bra och dåligt sex. Samma sak kan en se i hur mainstreamfeminismen ser extremt mycket ned på kvinnor som Pamela Anderson och Linda Rosing. Jag ser inte dessa två kvinnor som några stora feministiska förebilder direkt, men jag tycker att de är bra mycket mer subversiva i hur de gör "femininitet" för mycket och för slampigt, än den lagom söta, snälla, vita heterosexuella medelklassfemininiteten a la Amelie från Montmartre (Madonnan har alltid ansetts vara bättre än horan, men nu ska madonnan vara lite lagom madonnig, typ indiepoptjej-idealet).
Jag har vid flera tillfällen i mitt liv fått erbjudanden från män som vill köpa sex av mig. I Sverige har summan ofta rört sig om mellan 500-1000 kronor (en gång var det till och med en som ville ge mig en avsugning för 1000 kronor och det var intressant, kände mig lite som Lil Kim då. Är jag verkligen ett offer i den situationen, som mainstreamfeministerna vill utmåla alla som säljer sex?). Senast igår var det en man som sa till mig "Alltså jag lovar du är den snyggaste jag har sett, kan du suga av mig för 500?", när jag gick förbi på gatan. Jag blev lite sur och svarade: "Nej, men hellre det än att göra det gratis".
Sexarbete har varit ett av de feministiska ämnena som jag tänkt mest på det senaste året och nu snurrade det på högvarv. Ofta talas det om att en säger sig själv när en säljer sex. Ibland talas det också om att en säljer sin kropp. I själva verket säljer en varken sig själv (könet är inte själen) eller sin kropp, utan en sexuell tjänst. Bikini Kills Kathleen Hanna använder visserligen kroppsliknelsen i låten "Jigsaw Youth", men i övrigt anser jag att hennes liknelse är fantastisk:
"I can sell my body if I wanna, yeah I can sell my body for money sometimes. You can't have the fire that burns inside of me".
jag tycker att det känns mycket jobbigare när t.ex. min politiska konst, -performances, -spoken words, -written words helt plötsligt ska ut på en pengamarknad och jag måste sälja dem. De ligger betydligt närmare min själ och min eld, än sexuella tjänster. Jag tycker det är konstigt - moralistiskt - att det per definition skulle vara så hemskt att sex behandlas som en handelsvara. Jag är anti-kapitalist, så helst vill jag inte att något ska vara en handelsvara, men att sex skulle vara värre som handelsvara än annat ställer jag inte upp på. Så är det i alla fall inte för mig.
Innan jag blev våldtagen var det mer så för mig. Det brukar tas upp i debatten att många sexarbetare har utsatts för övergrepp tidigare. Detta brukar tas för ett bevis för att de som säljer sex har en trasig/"förstörd" sexualitet och är självdestruktiva. De utgår alltså ifrån den gamla, konservativa bilden av att en som är våldtagen är märkt/stämplad för resten av sitt liv. Det är inte så jag ser det. Kopplat till sexarbete har jag inget helhetssvar, för jag tror att frågan är rätt komplex, men det är inte så enkelt som en del vill utmåla det. Till exempel kan jag berätta min egen historia. Innan jag blev våldtagen såg jag att sälja sex som en omöjlighet, något som skulle få mig att känna mig hemsk, smutsig etc. Precis efter våldtäkten kändes det ännu värre, en bil stannade till vid mig och personen där inuti frågade om jag vill knulla för 500 kronor. Jag bröt ihop fullständigt. Idag ser det annorlunda ut. Bearbetningen av våldtäkten har gjort mig MYCKET STARKARE i känslan av min kropp är min kropp. P.g.a. detta ter sig inte sexsäljande som något särskilt jobbigt. Jag vet att jag säljer en sexuell tjänst, men jag vet också att min kropp och de sexuella saker den kan utföra går tillbaka till min ägo efter att affären är avslutad. Jag vet att det är tack vare våldtäkten som jag varit tvungen att verkligen analysera min syn på kropp, vända ut och in på den, men när jag väl började komma ut på andra sidan var jag så mycket tryggare än jag var innan övergreppet. Det krävde mycket arbete, men så ser det ut idag. Och det är bra. Tidigare kunde jag ha sex med killar trots att jag nog egentligen inte ville eller var särskilt tänd, numera händer detta inte. Jag kunna även låta flera killar få komma utan att jag kom, eftersom jag i själva verket faktiskt inte ville vara där alls.
Det är viktigt att titta på sexarbete ur många olika perspektiv. Jag tänker tillbaka på situationerna med män som helt random kommit fram till mig och frågat om jag vill utföra sexuella tjänster mot betalning. Det är irriterande, det är patriarkalt, för det är en invadering av ens personliga space. Det är objektifiering. Det är en förtrycksutövning. Och visst fan gör det mig förbannad. But I don't let it bring me down, utan jag låter det bli en del av elden som är min vrede. Och främst av allt vägrar jag agera på de sätt som förväntas av mig.
Den reaktionen som jag allra mest förväntas ha är: Va? Tycker han att jag ser ut som en hora? Jag ser väl inte ut som en hora?!
Denna reaktion grundar sig egentligen i sexarbetare-fobi/fobi för att inte vara den lagom, medelklassiga vita hetero-femininiteten. Att se ut som en hora anses vara dåligt. Jag vägrar se det som en förolämpning eller som något att skämmas för.
Sedan så ska jag också känna mig värdelös och smutsig. Återigen, sexarbetare-fobi. Horor=smutsiga och ges inte särskilt högt värde. Men det är bara del 1 av varför jag vägrar få denna reaktion. Del 2 är att jag vill fan inte låta mannen som cat-callar mig på gatan få bestämma mitt värde. Jag vägrar till och med ge honom min tid eller min energi. Det är han inte värd. Min reaktion är inte en förnekelseprocess, det är en motståndshandling i sig.
Den här frågan är långt ifrån svart-vit. Det finns en massa vidriga strukturer i vårt samhälle och det finns många kopplingar mellan dessa strukturer och prostitution. Men svaren är inte enkla. Och jag tror mer på självorganisering bland sexarbetare, än på att personer som inte själva har sålt sex ska uttala sig å sexsäljarnas vägnar och utmåla alla sexsäljare som offer. Och jag tror att dagens lagstiftning gör livet svårare och farligare och rättigheterna färre för de som idag säljer sex. Och jag tror att vi måste låta en mängd olika berättelser kring erfarenheter få komma fram. Sexarbete är idag en subaltern-erfarenhet/position, en erfarenhet/position som inte får komma till tals och vars berättelse, om den får komma till tals, inte tas på allvar. Att ha sålt sex är något en ska skämmas för och behålla för sig själv. Varför är det så egentligen (Retorisk fråga)?
