Som ni som läser den här bloggen regelbundet kanske vet så är min tro på partipolitiken inte särskilt stor. Förändring kommer underifrån och jag är kritisk till ett system som går ut på att låta sig själv representeras m.m. Men den här veckan har ändå partipolitik figurerat i mitt huvud en massa:
1. Jag håller på att skriva en debattartikel inför COP 15 där tanken är att en vegetarian från varje parti ska skriva under. Trixigt, men viktigt, för att jag tror att det gynnar frågan att människor från alla partier visar att de slutat äta kött, att det inte bara är något som ett fåtal utomparlamentariska aktivister väljer att göra. Sen är det ju förstås viktigt att fler blir utomparlamentariska aktivister, men vegokampen kan föras på flera olika fronter!
2.
Alltså, jag vet inte om den här artikeln ska få mig att skratta eller gråta. Jag hatar hur vårt debattklimat är så präglat av liberalism (den enda vägens politik) som norm, att motstånd mot marknadsekonomi kan kallas för att vara emot demokrati. Han radar upp sakfel som att vänsterpartiet skulle vara emot globalisering (bara för att en inte gillar storföretagsamhetens globalisering, som prioriterar öppna gränser för varor långt framför öppna gränser för människor, i profitjaktens namn) och skrikit Go home till lettiska arbetare. Dessutom jämför Philip på allvar Vänsterpartiets kamp mot könsmaktordningen och klassklyftor, med SD:s främlingsfientlighet och motstånd mot invandring. What the fuck liksom?! Låg nivå och jag fattar ärligt talat inte hur Philip kan mena allvar med det han skriver... Menmen...
3. I City förra veckan såg jag att Vänsterpartiet hade föreslagit att nolltaxa skulle prövas på kollektivtrafiken i Skåne, som första storstadsregion i landet. Fantastiskt tänkte jag. Socialdemokraterna uttalade sig försiktigt positiva till det. Miljöpartiet uttalade sig negativt till förslaget, med argumentationen att för att få fler att åka kollektivt bör snarare turtätheten och kvaliteten prioriteras (som om det skulle säga emot varandra, höj skatten för höginkomsttagare, höj bensinskatten, avveckla försvaret m.m. så kan vi satsa ordentligt på kollektivtrafiken). Samma argument kör miljöpartisterna i Göteborg och jag tänker, fan vilken tur att jag lämnat det partiet, de har verkligen inget klassperspektiv. Min vän Pim förklarade det väldigt bra när hen kommenterade på min facebookstatus:
"Jag har förstått det som att resonemanget bland de som planerar kollektivtrafik har gått ungefär såhär: De som påverkas av prisnivån i sitt transportval åker redan i hög utsträckning kollektivt, om de inte går eller cyklar. Alltså vinns inte så många av billisterna över genom sänkta priser på kollektivtrafiken, de som åker bil gör det av bekvämlighet snarare än pris. För att vinna över dessa måste kvalitén ökas, dvs fler linjer och tätare turer och en kanske en del andra åtgärder. Detta kostar naturligtvis och därför höjs priserna regelbundet.
De priskänsliga kollektivåkarna (läs underklassen) har dock ofta inget annat val än fortsätta åka till ett högre pris. Resultatet blir att underklassen, som sen innan reser mer miljövänligt, tvingas betala för den bekvämlighet som krävs för att medelklassen i villaförorterna ska orka vara miljövänliga.
Jag är också osäker på om en ska prata om en rättighet till transporter. Problemet tycker jag är att det hela tiden utgås från att uppmuntra människor att välja miljövänligt utan att reflektera över att det ofta bara är medelklassen som har handlingsutrymmet att göra dessa val."
Avslutningsvis, den här partipolitiska veckan har resulterat i att jag igår drömde att jag gick till Miljöpartiets kongress med Lars Ohly och umgicks en massa med honom. Sedan kom Peter Eriksson och var sur på oss. Jag minns inte varför. På något sätt hamnade vi i alla fall utomhus och då kom Maud Olofsson körandes i en långtradare. Hon skrattade och log sådär som alltid, men det hände något som gjorde att hon vände på långtradaren och körde iväg i rasande fart. Fortfarande log hon ondskefullt, hon var liksom som jokern i Batman, och hon flydde från sitt brott och skrattade för att hon trodde hon skulle komma undan. Fast istället välte lastbilen. Och då blev jag arg på Peter Eriksson. Slut på drömmen. En märklig historia.
Nu ska jag sova. Har varit hundvakt åt finaste hundkatten hela helgen.
Free says Mjau and Vov.
(av bästa Sara Hansson, hejasara.blogspot.com)
