Favoritcitat från Clarice Lispector's "Levande Vatten"

Varje sommar verkar det som jag får en ny författare som når djupt in i mig. 2009 - Jamaica Kincaid. 2010 - Arundhati Roy. 2011 - Elfriede Jelinek. 2012 - Clarice Lispector. Att kunna sätta mig utomhus i solen och läsa hennes rader i "Levande Vatten" har räddat mig i sommar. Det har varit mitt välbehövliga andningshål och tillflyktsort - som inte varit en flykt utan, tvärtom, ett sätt att nå en djupare förståelse för vad som är, har varit, kommer att bli - i mig, i världen, i allt:et. Och det här är ett författarförhållande som bara har börjat. Det finns så mycket kärlek kvar. Här är min favoritcitat från boken "Levande Vatten":

"Vilken feber: kommer jag en dag att kunna sluta leva? stackars mig som dör så mycket. Jag följer den slingrande stig där rötterna spränger jorden, jag har passionens gåva, när den torra stammen brinner vrider jag mig i lågorna. Jag ger min tillvaros varaktighet en dold mening som överskrider mig."

"Jag omger mig med köttätande växter"

"Känner ostronet ångest när det rycks ifrån sin rot? Blir det oroligt där det lever sitt liv utan ögon? Jag brukade droppa lime på det levande ostronet och betraktade med fasa och fascination hur hela ostronet drog ihop sig... Vad jag inte tycker om när man droppar lime i mina djup och får hela mig att dra ihop mig. Är livets faktum limedropparna på ostronet?"

"Jag har ätit min egen moderkaka så att jag inte ska behöva äta på fyra dagar. För att jag ska ha mjölk att ge dig"

"Det man brukar kalla för vackra landskap gör mig inget annat än trött. Jag tycker om landskap där marken är bränd av solen, med förvridna träd och steniga berg och som översköljs av starkt vitt ljus. Där ja, där döljer sig den hemliga skönheten."

"Det finns inget svårare än att överlämna sig åt ögonblicket. Denna svårighet är mänsklig smärta. Den är vår. Jag överlämnar mig i ord och jag överlämnar mig när jag målar. Att hålla en liten fågel i sin halvslutna hand är fruktansvärt, det är som att ha ögonblicken skälvande i handen. Tusentals fjädrar bleknar förvirrat på den skrämda fågeln och plötsligt har man i sin halvslutna hand en mängd tunna fjädrar som slår och slår och plötsligt blir det outhärdligt och man öppnar snabbt handen för att släppa det fjäderlätta bytet fritt. Eller också överlämnar man den kvickt till ägaren för att han ska ge den burens större relativa frihet. Fåglar-jag vill ha dem i träden eller flygande långt ifrån mina händer."

"Vad ska jag göra när jag fullkomligt känner vad andra människor är och känner?"

"det uttryckslösa och därför skrämmande ansiktet"

"Du undrar nog varför jag tar hand om världen. Det beror på att jag har fötts med ett uppdrag. När jag var barn tog jag en gång hand om ett myrled... I den lilla myran ryms en hel värld som jag går miste om ifall jag inte är uppmärksam"

"Varelser som på ett eller annat sätt är exceptionella är nämligen mer utsatta för faror än det stora flertalet människor".

"Jag har talat mycket om död. Men ska jag berätta om livets pust. När någon har slutat andas gör man konstgjord andning: man trycket munnen mot den andras mun och blåser in luft. Och så börjar den andra att andas. Detta andningsutbyte är en av de vackraste saker jag har hört sägas om livet. Jag blir uppriktigt sagt bländad av mun-mot-mun-metodens skönhet".

"Väntan för mig är att känna mig glupsk i förhållande till framtiden".

"Bara några få av ödet slumpmässigt utvalda personer har prövat livets avvikande och ömtåliga frihet. Det är som att veta hur man arrangerar blommor i en vas: en snudd på onödig kunskap".

"Och jag är inte rädd för att misslyckas. Må misslyckandet tillintetgöra mig, jag vill ha äran i att falla".

"Är jag en hjälte som bär en brinnande fackla i en evig löpning?"

"En gång såg jag rakt in i ögonen på en panter och den såg rakt in i mina. Vi överförda oss i varandra. Den där rädslan. Jag fick därifrån alldeles bländad inombords."

"Må bra. Jag i min ensamhet kommer nästan att explodera. Att dö måste vara en stum inre explosion. Kroppen orkar inte längre vara kropp".

"Det är svårt att älska det som är kärvt"

"Kanske är det mödan värt att ha fötts så att man en dag stumt ska kunna be och stumt ta emot. Jag bad om hjälp och den nekades mig inte. Då kände jag mig som en tiger som träffats av en dödlig pil som borrat sig in i köttet och långsamt cirklade jag runt de vettskrämda människorna för att se vem som skulle ha modet att gå fram och släcka smärtan. Och så finns där någon som förstår att en sårad tiger bara är så farlig som ett barn. Och utan rädsla för att röra rovdjuret går denna någon fram till det och drar ut pilen".

"- att leva är besvärligt. Man kan inte klä av sig vare sig kroppen eller själen och gå naken".