En traditionell dikt.

‎"Solnedgången in över röd bro går vidare till månuppgång över upplysta silverbron.
Fullmånen lägger sin ljusridå över hela bukten.
Fullmånen och vildheten.
Vildheten och morgondagen.
Fullt av omvälvande nya lärdomar.
Fullmånen kraften.
Pröva Valerie’s fotspår."

Ok. Det här var mitt försök till att skriva en traditionell dikt. Det är lagom mycket mystik. Lagom mycket flummerier. Lagom mycket känslor. Om blommor och sol och månen och sånt som metaforer för något annat (nu tänker alla vad kan det vara en metafor för?), som förstås är oändligt djupt, dvs djupare än en vattenpöl. Detta är den oerhört accepterade och konventionella och mycket uppskattade svenniga skrivarstilen som kan ge dig priser och applåder om du gör det rätt. Jag tror inte jag gjort det rätt, jag tror jag gjort det fel och jag tror att den här dikten är dålig och det tror jag att alla andra också tycker. Jag är inte bra på vackra miljöbeskrivningar. Jag är bra på att beskriva mörker, extrem ångest, extrem eufori, extrem idioti, förtryck, makt, frihet och på att driva med sånt som normen och konventionen tycker är vackert och bra, men som jag tycker är fult och äckligt. Och det är så att jag tycker om skrivande som är ångvält. Som inte är som mjuk sammet som stryker alla medhårs. Lindar in allt så att alla kan njuta och alla kan få fundera på VAD DET HÄR EGENTLIGEN betyder - så kryptiskt, sådan STOR KONST. Rent allmänt så är jag nog alldeles för rasande för att linda in mitt budskap. Palla liksom. Men nu har jag försökt. Så ingen kan säga att jag inte har försökt. Försöka duger säger istället alla ;-) Med det misslyckade försöket kan jag förhoppningsvis blottlägga vad jag föraktar.

PS: