The daughter of Isis

HeartBrainBody blank but still filled by black
At it’s best the light may only shade it blue
As the grave cave triumphantly blocks out the white light
Sunrise
Sunset
Came the same
Personal turmoil mixed with political despair
Listen
Do the birds sing or do they cry
Maybe it doesn't matter much
Maybe nothing much matters
When they die they all fall like stones from the sky
And our lives length is just like a wink of the earths eyes
Make the best of it and resist all injustice?
Night falls silent
My mind stops spinning
When slithering the Cobra arrives
With a bite to mark the end of the fight
Unharnessed the emptiness bravely accepts the peacebringing poison
Thusfar the mind of human-kind can not fathom infinity nor nihility
So I just ride the waves of the oceans tide
I never promised I'd stay.

Take me to Isis.

PS 1 Jag är faktiskt på gott humör, så jag var tvungen att skriva en morbid dikt om mörker och självmord a la Kleopatra och den Egyptiska pharoitiska traditionen, bara för att jämna ut det hela ;-). Jag tror inte att en behöver befinna sig mitt i mörkret för att kunna resa till mörka platser i konst och skrivande, dock tror jag att det hjälper om en åtminstone har upplevt de mörka platserna. Hur ska en annars navigera genom dem? Förmodligen inte så bra och det hela kommer kännas fake, forced and conjured up.

PS 2: Inspirationen (För att vi aldrig skriver eller gör någonting själva, utan vi är alla produkter av det som vi inspirerats av genom åren, direkt och indirekt=varför patent är ett konstigt fenomen):

Kleopatra
Sylvia Plath: http://www.youtube.com/watch?v=t8ohKlRPPzc
PJ Harvey "The faster I breath the further I go": http://www.youtube.com/watch?v=Ztz8pQ_wuPU&feature=related

PS 3: Bara PJ Harvey kan göra B-sidor som fullständigt får en att tappa andan: