Återigen mycket att berätta i ett inlägg!

Nu är jag hemma från Amsterdam/Berlin! Performancet gick jättebra, vilket känns fantastiskt eftersom den utgör något som jag precis lagt till i min pjäs, och nu följer en månad med förberedelser inför premiären i Stockholm den 2:e augusti. Spoken word och performance konst-musikal för hela slanten! Det och att läsa om The God of Small Things - för den poetiskt magin och den klockrena beskrivningen av maktordningar, samt Elfriede Jelinek för den mörka morbiditeten och Erica Jong för den sexuella frigörelsen - en perfekt mix av ingredienserna i min pjäs! =)

I måndags i Berlin var det några homofoba idioter som spottade på mig. Jag svarade bortom kneejerk-reaktionerna och hunden skäller tillbaka-reagerandet av mina tidigare dagar. Istället satte jag upp min hand och sa nej, med NOLL aggression och NOLL rädsla. Jag gav dem inget av vad de ville ha. För den här katten äger de här jävla gatorna! ♥ Jag vill inte bli nedslagen och jag vill inte vara på knä för the bastards. Jag håller huvudet högt och är inte rädd. Om jag inte visar mig rädd eller arg, vad har de då uppnått?! Ingenting! Och det finns ingenting för dem att attackera. Och om de försöker attackera ändå, varför inte bara gäspa och låtsas vara uttråkad. För deras beteende är fruktansvärt långtråkig.

Lite som ett par månader sedan när en man tryckte upp mig mot väggen i en mörk gränd och väste "KYSS MIG NU!". Vad ska han göra? Våldta mig? Jag har blivit våldtagen förut. Jag är inte särskilt rädd för det. Jag sa bestämt: "Nej tack" och tog bort hans arm från mig. Han verkade vara chockad över min reaktion.

Det jobbiga med sinnesstämningen jag har just nu inför trakasserier, är att oftast måste en nog ha varit med om både det ena och det andra för att komma till det läget (Eller så kan en förhoppningsvis känna så även utan att ha varit med om övergrepp, hot och trakasserier. Hoppas det!). Eller som Diamanda Galas säger det:

"”I don’t get scared, I think: ”What are you going to do to me? Are you going to rape me? I’ve been raped before. What are you going to do? Next? When I almost got raped for the 5th time in my life, this guy came up to me while I was opening a door and said (in the dark), ”This is a rape!”, I said in a bored voice, ”Oh really? It’s been a long day. Could I ask you a question-do you have a knife?” No? Then why don’t we just call it off?” And he called it off! It was like ”Darling, I’m terribly bored. I really want to get some sleep and I don’t have time for this. You don’t have a knife, so let’s forget it. And as he walked downstairs with me I said, ”Next time you should be careful, because I could have had one”. It’s like: You get to the point where you’re not afraid – then people see that and what can they do?”

I övrigt vill jag dela med mig av följande länkar, klipp och citat:

"The worst egotists are the people to whom the thought has never occurred that they might be one" - Sigmund Freud (Trodde aldrig att jag skulle citera den människan. Men vad fan, det här faktiskt väldigt bra).

Theatre of the Oppressed - Augosto Boal's teorier kring verktyg inom teatern för att öka dess revolutionära potential.

Most men are TRAMPS:


Filmen Mysterious Skin är den starkaste filmen jag sett på länge:


Mörkret som beskrivs i de här 10 minuterna är inte att leka med "Just keep going!":


Jag tror att det här är den bästa låten kring panikångest eller enormt stark existentiell ångest som jag någonsin hört. Men så har vi: "I'm breathing. Keep walking. Keep walking. Keep walking".


Igenkänningsfaktorn tillika den bästa låten jag hört mot mobbing...

"She don't think like the others do, See the retard girl squirming in the mud. Throw her in the trash can, See what she does."

And maybe that's one of the many reasons why Courtney and I feel the need to scream so much in order to feel good: