"Problem att den svenska jämställdhetsdebatten ofta utgår ifrån kategorierna Heterosexualitet, Tvåsamhet, Barn, och Kärnfamilj"

Jag har skrivit ett inlägg på klartjagskavarahemma.se. Att skriva den fick mig att känna mig lite som Tiina Rosenberg, vilket förstås var härligt. Jag lade till och med in en brasklapp mot Ebba Witt-Brattström ;-):

En delning/individualisering av föräldraförsäkringen borde vara självklar. Dock är det viktigt att föräldraledigheten inte delas explicit mellan två föräldrar, utan det måste finnas en möjlighet till att vara fler!

Det är ett problem att den svenska jämställdhetsdebatten ofta utgår ifrån kategorierna Heterosexualitet, Tvåsamhet, Barn, och Kärnfamilj när det faktiskt:

1. Förmodligen är en majoritet av befolkningen som lever utanför åtminstone en av dessa kategorier.

2. Är de som lever utanför en eller flera av dessa kategorier som förmodligen gör mest motstånd mot könsmaktordningen.

3. Är inom dessa fyra kategorier som många av de problematiska normerna kopplade till könsmaktordningen har sina starkaste fästen. Att det är norm att leva inom dessa kategorier tillhör grundfundamenten i heteronormativiteten och patriarkatet.

Så mitt meddelande till mainstreamfeminister: Snälla, sluta föra kampen med utgångspunkt i heterosexualitet, tvåsamhet, barn och kärnfamilj! Och kom inte och säg att ni är ”majoritetsfeminister” för att ni utgår från de här kategorierna. Det här är ingen majoritet, däremot en väldigt privilegierad minoritet. Och jag tycker inte att feminismen ska ha sin utgångspunkt hos de som är privilegierade. Detta betyder inte att vi ska förneka att det finns människor som lever i heterosexuella kärnfamiljer, som debattörer som Ebba Witt-Brattström verkar tro, utan att det inte ska utgöra utgångspunkten, huvudfokuset.

Personligen lever jag utanför heterosexualiteten, tvåsamheten, kärnfamiljen och barnen och har tänkt fortsätta göra det för att jag så klart är den perfekta revolutionära queerfeministen (tihihi!). I och försig kanske jag kan tänka mig att skaffa barn någon gång i framtiden.

Om jag skaffar barn, kommer jag självklart dela lika på föräldraledigheten med barnens tre, fyra eller fem andra vårdnadshavare av alla kön (Ja, det finns fler än två kön!). Förhoppningsvis blir detta juridiskt möjligt i framtiden.

Jag kan också mycket väl tänka mig att skaffa barn helt själv! Fast det är ju inte direkt lätt att få adoptera som ensamstående…

Nej, logiken när det gäller det här med barn verkar vara att två föräldrar är bättre än en, men det absolut sämsta för ett barn är nog ändå tre eller fler föräldrar… Suck.

I ärlighetens namn får jag väl dock säga att det lutar mest åt att jag inte kommer vilja skaffa barn över huvud taget. Det finns faktiskt oändligt många andra saker en kan göra i livet än att föröka sig (eller adoptera). Som artisten Diamanda Galas säger: (Our non-breeding lives) don’t have to do with the rules and regulations of a society that commands people to live pedestrian existences.

Slutligen: När mainstreamfeminister fokuserar på de som lever innanför normen så bidrar de till osynliggörandet av de som lever utanför normerna, de som kanske egentligen gör mest motstånd mot patriarkala strukturer. Genom att osynliggöra dessa människor så blir positionerna icke-hetero, icke-tvåsam, icke-kärnfamilj, inte skaffa barn, svårare att inta för människor. Genom att dessa positioner blir svårare att inta för människor kommer vi nog aldrig lyckas med det feministiska målet att krossa heteronormen och könsmaktordningen. Så enkelt är det.