Well, jag hade ju typ bestämt mig för att inte skriva om Miljöpartiet. Det hade säkert varit medialt strategiskt att profilera sig som "avhoppad kritiker till Miljöpartiet". Men sånt där skiter jag fullständigt i. Karriäristisk kapitalistisk kommersiell nu-ska-vi-alla-marknadsföra-oss-själva bullshit. Jag följer min egen bana och den har väldigt lite med Miljöpartiet att göra, istället handlar den om utomparlamentarisk kollektiv kamp, skrivande, riot grrrl, performance poesi och konstaktivism. Jag vill fokusera min aktivism på framåtsyftande saker, inte åt gammalt gnäbb...
När jag lämnar något så har jag inga problem med att lämna det bakom mig. Men. De senaste veckorna har jag dock märkt att jag stört mig på grejer och om en får en känsla så är det lika bra att få utlopp för den på ett konstruktivt sätt. So that's just what I'll do, even though it means "Oh no, I'm being a bitch again" (I'm the wicked bitch of the east, so you better keep the peace or out come the beast", som Lil Kim säger det. Eller "Yes I'm a witch, I'm a bitch" som Yoko Ono säger det. Meow).
Jag lämnade Miljöpartiet 2009. Det fanns många anledningar till det (här finns ett långt inlägg om det). Jag kan inte vara med i ett parti som hellre pratar om småföretagarfrågor än om klass och kollektiv facklig kamp (Det är minst sagt problematiskt om en hävdar sig vara ett parti med en politik som baserar sig på solidaritet). Jag kan inte vara med i ett parti som därmed med all önskvärd tydlighet visar att de är ett parti för en priviligerad medelklass (i storstäderna). Jag kan inte vara med i ett parti som med hull och hår köpt det partipolitiska spelet. Jag kan inte vara med i ett parti vars toppskikt fungerar som en PR-byrå och har en karriäristisk norm. Jag kan egentligen över huvud taget vara med i ett politiskt parti, som genom sin blotta existens och sina valkampanjer, skapar gränser mellan "styrande" och "medborgare", som genom sin blotta existens och sina valkampanjer förespråkar att politik ska handla om reformer åt människor och inte gemensam kollektiv kamp varje dag.
De senaste 10 åren har det utkristalliserat sig en tydlig ny generation inom Miljöpartiet. En ny generation som jag förmodligen ansågs tillhöra under min tid som språkrör för Grön Ungdom, en tid då jag f.ö. var betydligt mindre radikal, betydligt mindre politisk och betydligt mer karriäristisk än jag är nu. För att en blir som en umgås. Språkrörstiden reducerade min radikalitet och gjorde mig slentriant karriäristisk, sen insåg jag vad jag höll på med och sa FUCK IT!
Den nya generationen miljöpartister vill gärna se att det är högt i tak inom miljöpartiet och vill gärna se att fokus ligger på politik. Det låter väl bra? Jo. Problemet är följande:
1. Högt i tak innebär inte bara att de som råkar bära en kavaj eller ha ett normativt snyggt utseende ska få plats inom mp, utan att dessa människor faktiskt ska premieras, sättas i centrum och vara det respektabla ansiktet utåt (Bra idé! Ge mer makt åt de som redan har mycket makt i samhället!) Göm alla med normbrytande utseenden, göm dem jävligt väl, åh nej fan, nu intervjuade media Laszlo Gönczi igen, nu kommer folk tro att miljöpartisterna är "sådana" (lite som osolidariska gays som gör allt för att anpassa sig efter heteronormen och visa att "vi är precis som er", samtidigt som de nedvärderar mer normbrytande queers, för att vi "give gay people a bad name"). Detta är att anpassa sig efter systemet, inte att vara systemkritisk. Så enkelt är det. För attribut och symboler är inte obetydliga när det gäller politik, nej tvärtom så är de symboler och attribut kopplade till rådande normer och strukturer kring heteronormativitet, medelklass, maskulinitet m.m. Detta för mig vidare till punkt 2.
2. Den nya generationen miljöpartister säger att politiken ska stå i centrum. Med politiken menar de den konkreta sakpolitiken som beslutas i riksdagen, på kongressen osv. Det här är problematiskt eftersom allt är politik - att göra en uppdelning mellan vad som är politik och vad som inte är politik är... konstigt, och framförallt visar de på en brist på helhetsanalys och systemkritik.
Den nya generationen miljöpartister fnyser åt livstilism, alltså att lägga fokus i ens politik kring konsumentvalen i ens livstil. Sounds great, kan jag tycka som inte är liberal. Konsumentmakt löser inte strukturella problem, även om jag väl hellre ser att folk köper rättvisemärkt än icke-rättvisemärkt. Problemet är bara att det är samma miljöpartister som bestämt skulle hävda att konsumentmakt är oerhört viktigt och att du kan rädda världen genom att handla ekologiskt och rättvisemärkt! Motståndet mot livstilism handlar inte om en kritik mot individualismen, det handlar om image, image, image!
Den nya generationen miljöpartister pratar om att det är viktigt med snygga företrädare (jag vet inte hur många gånger jag fick höra kommentarer kring detta när jag var GU-språkrör), utan någon som helst kritik mot vilka förtryckande normer som finns kring lookism. Lookism är tätt knutet till heteronormen, könsmaktordningen, ableism, rasism, klassism, ageism. Need I go on?! Det är såna här strukturer vi vill ha bort, inte agera hejaklack åt. Men, Image, Image, Image!
Jag är förstås också sur över att när Miljöpartiet skulle profilera sig i våldtäktsfrågan 2007, så använde de retoriken att de som utsatts för våldtäkt fick sina liv förstörda. Härlig syn på oss som utsatts för våldtäkt!
Den nya generationen miljöpartister driver äktenskap för samkönade par som deras huvudsakliga HBT-fråga. De hyllar också heteroäktenskap bland sina egna. Det är lite av ett skämt att de ändå kallar sig radikala queerfeminister med tanke på att det är just queerrörelsen och den feministiska rörelsen som haft den allra störst kritiken mot äktenskapet som institution och norm. Men detta kanske inte är politik? Nej, den nya generationen miljöpartister vill gärna göra en uppdelning i vad som är politik och vad som inte är politik. Och därmed skjuter den feministiska rörelsen och mycket av det den kämpat/kämpar för i foten. För det var just feminismen som myntade och spred begreppet "det privata är det politiska", ett begrepp som den nya generationen miljöpartister fnyser åt.
En revolutionär rörelse gör inte en uppdelning mellan vad som är politik och vad som inte är politik, utan inser att allt är politik. Men Miljöpartiet är allt annat än en revolutionär rörelse.
Gustav Fridolin skrev nyligen en artikel i DN om hur han ville att MP skulle fortsätta utveckla sig, han lyfter fram två vita heterosexuella manliga liberaler som förebilder. Kul. Jätte. Fortsätt gärna att hylla och idolisera de som redan är herrarna på täppan, och fortsätt osynliggöra de aktivister som mött ett reellt förtryck p.g.a. kön, sexualitet, klass, ursprung, hudfärg. De som egentligen förtjänar cred och hyllningar. Men detta kanske inte heller är politik. Jag ska väl hålla mig till "sakpolitiken" dvs det som beslutas i riksdagen, "den riktiga politiken". Då kan jag säga att jag blir orolig att Gustav Fridolin, som hyllar två liberaler, lyfts fram som vänsterfalangen i ett eventuellt framtida Gustav Fridolin-Mikaela Valtersson språkrörspar.
Igår efter genuslektionen satt jag och några klasskamrater och pratade om partipolitiken. Hur förlegad den är, hur svart-vit och icke-kritisk dess verklighetsbild och sin på hur politik ska bedrivas är, hur få människor vill engagera sig där, hur det förespråkas att svensk politiker ska föra en debatt på ett medelklassigt, lagom-svenskt, "lugnt, sansat och sakligt" sätt (samt gärna uppträda inom ramerna för heteronormen) och inte visa passion eller engagemang eller i alla fall inte för mycket passion eller engagemang (återigen, utifrån medelklassiga svenniga-normer)! Hur partipolitiken existerar som en diskurs för sig långt utanför verkligheten, och framförallt den breda aktivismen som bedrivs idag, hur den är slätstruken och grå, hur det är töntigt när medierna säger att olika åsikter får komma till tals bara för att de bjudit in två partier från de olika blocken, eftersom partipolitiken ÄR en diskurs för sig. Det är intressant då att Gustav Fridolin vill att mp ska inta än mer av en mitten-position inom politiken. Är det verkligen det vi behöver mer av? Kanske får mp fler röster, men systemkritiken och drömmen om ett samhälle med helt andra värden har drunknat i en liberal PR-sörja...
De senaste åren har min maktanalys gjort en resa till vänster (jag röstade på Vänstern och FI i valen för att jag stödjer deras politik mer än mp:s och anser trots att jag är anarkist att det, just nu, är mer strategiskt att rösta än att inte rösta) bort från liberalismen och dess bristande maktanalys, där friskolor hyllas (trots att de uppenbart bidrar till ökad segregering, elitism och klassism), småföretag är viktigare än klasskampen och där postkoloniala teorier kring makt lyser med sin frånvaro i den globala politiken. Jag är stolt över att vara anarkist, även om den anarkistiska rörelsen självklart inte saknar problem den heller. Ja, det är svårare att vara anarkist än att vara partipolitiker, vägen till förändring är inte lika enkel att staka ut, men det är bra, för att världen är komplex, verkligheten är komplex och en revolution kräver grundläggande förändringar. Det är inte enkelt, men det är åtminstone ärligt och utgår från visionen om ett klasslöst samhälle, utan gränser och nationer, utan patriarkala, heteronormativa, rasistiska, ableist, ageist m.fl. hierarkier. Ett samhälle där politik skapas av oss alla, istället för av politiker som ska skapa reformer ÅT oss och bestämma över våra huvuden till nästa val om 4 år där deras PR-maskineri sätter igång igen...
PS Vad skulle hända om en person som jag, som varken definierar mig som man eller kvinna (och definierar mig mer som kvinna än som man), ställde upp till språkrör för Miljöpartiet? De har ju ett manligt och ett kvinnligt språkrör. Är det så att MP faktiskt utesluter genderqueera-personer från att vara talespersoner? Åhåååjaja, GUUUUUUD vad queert av er och verkligen tack för er cementering av tvåkönsmodellen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
du kritiserar mp för att de är strategiska men röstade ändå i valet trots att du är anarkiskt för att vara strategiska
"Den nya generationen miljöpartister kan driva äktenskap för samkönade par som deras huvudsakliga HBT-fråga, samt för glatta livet hylla heteroäktenskap bland sina egna"
Snälla Alexander. Ser du en konflikt mellan att tycka att ett samkönat par ska få gifta sig och att hylla kärleken mellan två olikkönade som gifter sig? I mina ögon är homokärlek precis lika vacker som heterokärlek, men detta gäller även omvänt. Det finns inget fult i att vara kär i en person av ett annat kön. Inte heller att gifta sig med den personen. All kärlek är bra kärlek.
Anonym: Alltså det är en himla skillnad på att tänka att det är en bättre handling att rösta än att inte rösta än att förespråka att någon ska engagera sig partipolitiskt... Så...
Maja: Nu misstolkar du mig, men jag kanske inte var så tydlig. Det är frånvaron av äktenskapskritik i stort jag kritiserade. Borde kanske tydliggöra det ;-)
Jag tycker fortfarande att det är märkligt att du vill begränsa sätten för människor att formulera sin kärlek och sin relation till varandra på.
Om två människor vill ingå äktenskap, oavsett kön, för att det passar dem borde det stå dem fritt att göra så. Sen kan man argumentera för att äktenskapet inte passar alla och att det borde finnas fler möjligheter, till exempel en samlevnadsbalk.
Men faktum kvarstår: För vissa människor är äktenskapet något som funkar fint. Att det inte gör det för dig betyder inte att det borde förbjudas. Snarare kompletteras med fler alternativ.
Jag är tämligen ointresserad av att lägga mig i om människor gifter sig eller inte, även om jag själv aldrig skulle göra det p.g.a. äktenskapets patriarkala och heteronormativa historia (och nutid för den delen).
Vad jag problematiserar är istället att 1. MP fokuserade på homoäktenskap som den viktigaste hbt-frågan och genom den fokuseringen förstärker de äktenskapsnormen. 2. Att när hetero såväl som homoäktenskap sker mellan personer inom partiet hyllas det bortom alla gränser. Det gör mig irriterad, för det bekräftar verkligen äktenskapsnormen och synen på äktenskap (och tvåsamhet) som den finaste kärleksförklaringen!
Som Maria-Pia Boëthius säger i en intervju i Bang: "Historiskt sett hyllas äktenskapet bortom all förnuft därför att man vet att inom äktenskapet jobbar kvinnor ihjäl sig för barnen och tar hand om de gamla. Inom äktenskapet kan man kontrollera den här lilla enheten. Det är ett sanktionerat utnyttjande av kvinnor. Den feministiska kritiken mot äktenskapet är riktad mot en konservativ stat, religion och nation som vill stänga in kvinnorna i äktenskapet. Det är därför jag häpnar när kvinnor sätter på sig sådana där enorma vita tyllklänningar".
PS All kärlek är bra kärlek är f.ö. inte världens mest lysande slagord tycker jag. Visst, det är väl bra, men är ungefär lika intetsägande som ekvivalism-begreppet. All kärlek är bra kärlek är ett slagord som helt saknar maktperspektiv.
PS 2 Äktenskap som enbart görs av praktiska skäl, för att våra lagar och regleringar är så fucked up som de är idag (visum, vårdnadshavare som inte är "biologiska" föräldrar osv), kan jag förstå. Men det här firandet är oförståeligt med tanke på den feministiska historien...
Jag delar din kritik av Mp. Personligen tyckte jag bättre om dem för när dem i media kallades för "oseriösa". Numera har dem förlorat sin radikalitet och själ. Dem har tyvärr anpassat sig till makten och medelklassnormen som så många andra partier. Både vänstern och högern har gått mer mot mitten, utom V, som kanske också gör det i framtiden beroende på vilken ny ledare dem skulle välja.
Tack för ett bra och intressant inlägg! :)
"PS All kärlek är bra kärlek är f.ö. inte världens mest lysande slagord tycker jag. Visst, det är väl bra, men är ungefär lika intetsägande som ekvivalism-begreppet. All kärlek är bra kärlek är ett slagord som helt saknar maktperspektiv."
Skulle du kunna utveckla det? Typ ge ett exempel som vore bättre? På vilket sätt skulle det gå att införa ett maktperspektiv?
A: Tack!
Och när det gäller all kärlek är bra kärlek, menar jag att det är mycket bättre att tala om just makt och normer. Heteronormen, könsmaktordningen i heteronormativa tvåsamhetsrelationer (och andra relationer för den delen), tvåsamhetsnormen, äktenskapsnormen och äktenskapets historia osv. istället för att komma med ett slagord som är så blassé som "All kärlek är bra kärlek", "All kärlek är bra kärlek" är ett slagord som innebär att de som idag har makt genom exempelvis sin sexualitet och sin relationsnorm inte på något sätt behöver ifrågasätta sin position eller sitt sätt att organisera sitt liv, för "All kärlek är ju bra kärlek".
Skicka en kommentar