I lördags deltog jag på 20-års jubileumet för en skola för barn med särskilda behov utanför Varanasi, som grundats av en kvinna från Schweiz (de anställda är dock nästan enbart inhemska). Arbetet som de gör är imponerande och föreställningen som barnen hade satt ihop var fantastisk, MEN det fanns något som gav mig ont i magen. Organisationen som jag gör min praktik för, Individuell Människohjälp, ger pengar till den här skolan (det är inte det här som är problemet förstås, hihi). Föreställningen som sattes ihop var för de övriga barnen på skolan och för de anhöriga till barnen. IM var inbjudna som specialgäster. Detta innebär att jag sattes på första parkett, trots att jag inte haft något med skolans gedigna arbete att göra. Jag sattes i extra bekväma stolar framför föräldrarna till barnen och bakom alla barn i publiken som fick sitta längst fram, fast på golvet. Nu var det så att det också bjudits in specialgäster från Schweiz, som också var samarbetspartners med skolan. Allt detta innebar att mer än hälften av de som satt på första parkett var vita, medan nästan ingen i den övriga publiken var vita, en mer än bara lite problematisk hierarki i vår white supremacist värld.
Jag kände mig väldigt obekväm med situationen. Jag vill helst inte att det ska existera något första parkett någonstans i världen, men om någon skulle sättas på första parkett tyckte jag att det var barnen eller föräldrarna till barnen i föreställningen, som förmodligen var oerhört intresserade av att se allt. Det här är inte första gången som jag känt av mina vita priviligier sen jag kom till Indien (många beundrar en för att en är vit och tycker att en är extra intressant och extra snygg osv, sen har jag ibland känt av homo/transfobi, men det är en annan diskussion även om det förstås finns kopplingar), snarare försöker jag jämt och ständigt att parera, motarbeta och göra allt för att inte bibehålla mina egna privilegier. Det är inte alltid lätt, men det är det minsta som en ska kunna kräva av en person i en privilegierad position. I Sverige utgår den största delen av min aktivism från de förtryckande maktordningar som jag ställs under (vilket absolut inte betyder att jag är blind för mina privilegier!) som genderqueer, femme, bög osv, men här blir det vitheten som skiner igenom. Det är att ta itu med mina vita privilegier som är min främsta lärdom här.
I alla fall, tillbaka till 20-års jubileumet. Jag såg att flera av barnen som satt framför mig på golvet hade svårt att se föreställningen och var obekväma. Så jag försökte säga till en ung tjej att hon fick ta min plats, men då hyschades jag av flera vuxna omkring som sa att sittplatsen var min och det var min rätt att få sitta där. Jag försökte säga ifrån, men de var väldigt envisa med att jag skulle få behålla min plats. Så där satt jag och våndades och kände att jag, som anarkist och anti-racist, verkligen inte ville vara del av dessa hierarkier, jag vill inte att barnen framför mig skulle se på mig och känna att de här hierarkierna var en naturlag. Så till slut satte jag mig ned bakom barnen diskret. Och 5 minuter senare satte sig två barn på min plats. En av funktionärerna för eventet satte sig då bredvid mig och frågade varför jag satt mig på golvet. Jag berättade varför, men han tyckte fortfarande att jag skulle få sitta på stolen. Så istället berättade jag att jag kände mig bekväm på golvet och att jag helt enkelt inte tänkte sätta mig på stolen.
Slutligen, och det här är egentligen min viktigaste poäng här: I en motståndskamp tycker jag alltid att det är de som utsätts för förtrycket och gör motstånd som ska firas, inte de som är privilegierade och gör motstånd. Privilegierade som deltar i motståndskampen ska i bästa fall få en ”bra gjort” och en klapp på axeln. Det handlar inte om principskäl, det handlar om att ha en maktanalys och det handlar om att inse vilka det är som tar störst risker. När Rosa Parks satte sig längst fram i bussen och krävde att få behålla platsen riskerade hon (och fick) stora bestraffningar. Om en vit person hade gett sin plats till en svart person eller satt sig längst bak i bussen med de svarta trots att det fanns platser kvar längst fram i bussen riskerar den inte bestraffningar. Den kommer i värsta fall ses som lite konstig, som ett störande moment, men reella bestraffningar och risker uteblir. Visst uppoffrar en en del status, men det känns som (i alla fall något som borde vara) självklart snarare än en uppoffring. Det som jag gjorde förtjänar på inget sätt att firas, när jag går ut i rosa högklackade skor, klänning och läppstift, visar ömhet offentligt för någon av samma percieved kön eller säger ifrån till en homo/transfob på stan, då är jag modig, då tar jag risker, då förtjänar handlingen att firas. Samtidigt, det är privilegierades förbannade ansvar att reagera mot förtryck och en ska aldrig aldrig passivt vila på sina privilegier. Detta betyder inte att en när en är i en privilegierad position ska leda kampen, men det betyder att en ska analysera sin position och när den positionen är privilegierad så ska en göra allt för att inte bidra till bibehållandet av det privilegiumet.
Så, det var min åsikt kring detta just nu…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
jag har vrit med om liknande sitationer. det kan vara väldigt svårt ibland att veta hur man skall agera, var gränsen går mellan att praktisera intersektionell aktivism och inte. det kan vara svårt att veta var gränsen till "otacksamt" beteende går t.ex.
en händelse har gripit mig extra, det var när jag var med skolan i indien. vi var ben gymnasieklass som gjorde vårat projektarbete i indien och en dag skulle jag, tillsammans med två andra besöka en skola för lågastadiebarn.
väl framme i skolan igen så tog barnen plats i klassrummet och rektorn bad oss vänta utanför, när vi kom in satt alla barnen på golvet och vi placerades på stolar. då avböjde en eller två av oss artigt och sate oss på golvet för morgonsamlingen och trodde att vi smidigt och utan att vara otacksamma fintat undan liknande situationer. men det visade sig vara INGENTING jämfört med hur lektionen avslutades; så fort rektorn avtackat oss och förklaratlektionen slut började barnen, ett efter ett i en lång kö trycka sina pannor mot eller till och med kyssa våra fötter.
de första två eller tre barnen försökte vi artigt att resa upp och istället ta i hand men eftersom barnen var säkert 150-200 blev situationen snabbt för mycket. vi kunde inte ens sätta oss ned, så ont om plats blev det. hela vägen ut från skolan, fick vi vada fram genom bugande barn som som sträckte sig efter oss och jag vet än idag inte hur jag bättre skulle hanterat situationen.
E väldigt trött nu så jag orkar inte skriva något mer än det här: Jättebra inlägg (som jag hittade via en sökning på Cynthia McKinney och sen skrollade ner lite), jag kommer absolut att fortsätta läsa bloggen. Kanske orkar jag kommentera mer uttömmande nästa gång. Ha det gött så länge i Indien. Varanasi e verkligen en fantastisk stad!
Jag har själv bott en längre tid i Indien och känner det indiska samhället relativt väl. Min enda kommentar kring ditt agerande är att det var ett synnerligen kulturimperialistiskt sätt att besvara deras gästfrihet. Som västerlänning när man reser i Indien kommer man alltid att uppfattas som just västerlänning och inget annat. Tycka vad man vill om det, men så är det, vilket också är med rätta då man också är västerlänning.
Det finns stora skillnader mellan hur man tar emot gäster i Sverige och hur man gör det i Indien, framför allt gäster från väst. I Indien ser man det som en självklarhet att bjuda på det lilla extra vilket också var fallet för hur de tog emot dig. När jag var i Indien erbjöds jag vid flera tillfällen stolar att sitta på, det var aldrig något jag krävde, utan något de erbjöd. Att då avförda detta skulle uppfattats som synnerligen oartigt.
Kontentan av att agera på ditt sätt blir att man faktiskt säger till sina värdar, indierna själva, att på de sättet de agerar är fel och fult; nu ska jag i form av västerlänning komma till er och berätta hur ni egentligen ska agera för att agerar rätt och fint. Det är kulturimperialism i sin rätta form.
Anonym 2: Oj! Lång kommentar kräver långt svar. Nummer ett tänker jag erkänna att jag i mitt inlägg inte var tillräckligt tydlig med att jag absolut förstår hur hierarkierna idag ser ut och att en måste tänka sig för både en och två gånger när en som västerlänning agerar politiskt (hade skrivit om det långt och ingående i ett tidigare inlägg så därför glömde jag att göra det igen).
Jag har dock ett väldigt stort problem med ditt inlägg, och det är något som Chandra Mohanty i sin bok Feminism utan gränser verkligen också argumenterar ned, nämligen att tänka på att ens position som västerlänning innebär att en inte ska agera.
Nej-nej-nej-nej, säger hon, och jag håller med. Att en befinner sig i en privilegierad position och behandlas utifrån det, betyder inte, som du antyder i ditt inlägg, att du ska godta den positionen, för att det annars är "oartigt" eller "ohövligt". Däremot betyder det förstås "tread lightly" och försök inte leda några kamper, för det är då det blir till kulturimperialism.
Grejen är den att det finns mängder med Indier som kämpar emot dessa hierarkier, mot all form av "colonial thought" och som förmodligen hade skällt ut en jävla viting för att de sätter sig på sin förbannade bekväma fåtölj medan alla andra får sitta på golvet. Om du inte gör något så godtar du att det sker, det spelar faktiskt ingen roll vad du egentligen tycker och tänker om du inte gör något. Det är de här människornas kamp jag väljer att solidarisera mig med, för att JA idag så har du helt rätt i att jag bemötts som västerlänning och har en privilegierad position p.g.a. det, men jag vill aldrig-aldrig-aldrig ha den deterministiska positionen som du tar när du skriver "kommer man alltid".
Jag tycker också det är grymt problematiskt när du skriver saker som "indierna själva" gör si och så. Vadå indierna själva? 1,2 miljarder människor. Många indier gör det. Kanske skulle jag kunna sträcka mig så pass långt som att säga att det du beskriver är en norm i Indien, men jag skulle aldrig säga "indierna själva" precis som jag inte skulle säga "svenskarna själva tycker si och så". Du talar om 1,2 miljarder människor som om det vore ett samlat folk.
Som sagt, om jag reser någonstans vill jag solidarisera mig med en kamp som bedrivs av progressiva rörelser, jag vill inte godta rådande normer. Att vara mot hierarkier är INTE ett "västerländskt tankesätt", utan snarare något som drivs av en anarkistisk rörelse världen över. Det kan däremot bli ett västerländskt tankesätt om en bara klampar in, driver kampen på sättet en är van vid att driva den, samt anger den som något västerländskt "i Sverige skulle vi aldrig göra detta, gud vad hemskt att de gör så här i Indien"... Så är det inte, Indien är ett land med 1,2 miljarder, det finns normer och förtryckande strukturer, men det finns också rådande motstånd mot dem.
Jag kanske borde skrivit mer kring mina funderingar kring detta, men som sagt, jag hade delvis tagit upp det i ett tidigare inlägg.
En av mina poänger är liksom att det inte är så enkelt som "ta seden dit en kommer". Det är aldrig så enkelt. Med det sagt vill jag också säga att det finns inget sätt att agera på som är helt fritt från problematiska saker. Det finns inget hundra procent rätt eller hundra procent fel sätt att agera på. Och jag vill inte förvandla något till en political pissing contest.
Skicka en kommentar