Till Berlin för att göra en intensiv performance.

Imorgon åker jag till Berlin för att göra en väldigt jobbig och intensiv spoken word på en vernissage på Barbie Deinhoffs. Det är något som jag skrev för lite mer än två år sedan, bara ett par manader efter valdtakten och jag gar bland annat igenom precis vad som hande i mitt huvud medan jag blev valdtagen. Och det är jobbigt att framföra. Jobbigt att sätta mig in i känslan som jag hade inuti mig då. Tränade skådesspelare har knep för att inte gå in för mycket i känslan som deras karaktärer har. Well, jag är ingen tränad skådesspelare. Men det här är viktigt. Jag berättar om våldtäkten utifrån vad jag tänkte medan det hände, jag skriker PJ Harveys "Snake" och Hole's "Pretty on The Inside", jag klipper av en del av mitt hår. Men mest av allt skrev jag redan då om min determination att bli starkare ur detta, avslutande med "Makes me that much stronger, makes me work a little bit harder, makes me that much wiser, thanks for making me a fighter. Made me learn a little bit faster, made my skin a little bit thicker, makes me that much smarter, thanks for making me a fighter."

Och ja. Det här ska gå vägen. Det är del 1 och del 2 i spoken word-pjäsen jag planerar och har skrivit klart (Del 3 och del 4 handlar om hur jag blivit starkare av detta, del 3 mest med ilska och del 4 mest med glädje). Jag ville bara göra alla delar av pjäsen för sig innan jag försöker mig på helheten och det är del 1 och del 2 som är känslomässigt jobbigast och intensiva så att det gör ont. När jag framförde min performance hos min vän, så sprang dennes katt och under sängen och gömde sig, och den katten brukar inte vara särskilt lättskrämd.

I alla fall. Nu ska jag sova. Och Cat Power: