Hela havet stormar!

Urgh, vart ska jag börja den här gången. Det finns så många tankar som florerar inuti mig, jag känner mig som om hela havet stormar inuti mig. Samtidigt som jag har många tankar på det extroverta agerandet. Hur jag idoliserar massiva naturkrafter som vulkanutbrott (EYJAFJALLAJÖKULL stoppar all världens flygtrafik!), stora vattenfall, orkaner, tornadon och courtney love och vill efterlikna dem, kanalisera deras energi i mitt egna agerande. Om alla vi anarkoqueerfeminister gör detta så kommer revolutionen väldigtväldigt snart. Det kan vi vara säkra på.

Och jag har fastnat i ett lyxproblem. I lördags hade jag en trekant för första gången i mitt liv. Och det var underbart och kärleksfullt och bra på alla sätt och vis. Det efterföljdes inte av någon ångest OCH det här är ett enormt steg för mig efter våldtäkten. Det kändes som jag gav honom en ordentlig spark i röven bort från mig och JAAAA!!!! Men sedan dess vet jag inte vad som har hänt. Varje gång jag gått ut har flera killar raggat mig och de vill ha mitt nummer hit och de vill ha mitt nummer dit. Jag har blivit kär i en viss kille och skrivit det till honom och fått veta att känslorna är besvarade, men det krångliga är att han just nu är i en monogam relation. Och jag försöker samtidigt kollaborera med honom och det fungerar, sådär... Förhoppningsvis beror det på osäkerheten i relationen och inte på att jag inte kan kollaborera med killar jag har känslor för. Jag vet inte. Jag har aldrig kollaborerat med en "kille" över huvud taget förut. Har inte fått den typen av connection med en kille förut helt enkelt.

Men jag undrar. Efter ett år där jag mer eller mindre inte haft ihop det med några alls, så helt plötsligt efter trekanten så är killarna på mig till höger och vänster. Och jag klättrar upp i ett träd bort från dem likt en katt från en hund. Och vad beror det hela på? Att jag börjat använda übermycket kajal och ser grungeig ut eller är det det att jag sänder ut helt andra energier nu? I don't know and I maybe don't even care. Saken är den att jag stressas av det snarare än att bli glad av det. Jag har aldrig varit den som viljat ha många sexuella relationer igång samtidigt, jag har alldeles för mycket integritet. Det handlar verkligen inte om monogami, som jag är världens största motståndare till, det handlar om autonomi. Sex och förhållanden är låååååångt ifrån prio ett i mitt liv. Den platsen är reserverad till aktivismen, som ibland absolut kan inkludera det sexuella, men fan inte enbart. Kanske är jag än mer greta garbo:ig och pj harvey:ig när det kommer till relationer än vad t.o.m. jag trott. Men jag vet inte. När jag sms:ade Rodrigo satt jag på en mainstream gay/queerställe och kände mig pissig. En man hade på allvar sagt till mig "Du är så söt, men du pratar för högt, allt förstörs när du öppnar munnen". Fucking sexist. Och ja, det var inget trevligt ställe. Hipster heaven felt like hell, som min vän Therese sa. Men hur som, jag skickade ett deppigt sms till honom och precis när jag skickade det så kom DET: I CAN'T BELIIIIEVE LIFE'S SO COMPLEX. PJ Harvey's "This is love", tillika den enda kärlekslåten jag ÄLSKAT i kanske hela mitt liv, utströmmandes ur högtalarna. Kanske borde jag ge honom en chans, och då pratar jag inte om monogam tvåsamhet, men för fan. I onsdags pratade vi om Clarice Lispector, den underbara författaren som har två helt otroliga citat som jag vill dela med mig av:

"what thinks it is fully mature is very close to rotting"

"I like poisons, the slowest and drinks, the strongest and coffee, the bitterest and the craziest hallucinations. You can even throw me off a cliff, I'll say: So what? I love to fly"

Och så lyssnar jag på CocoRosie, och PJ Harvey's Taut och Ani Difranco (framförallt Shy och Joyful Girl som beskriver mitt känsloläge SÅ väl) och tänker att de flesta former av konkreta handlingar mot den privata äganderätten och det privatiserade offentliga rummet positiva, även om de inte alltid är menade så och även om de som gör det inte har den analysen. Och vad som förfinar och vad som förfular det offentliga rummet är inte upp till dig eller mig eller tanten som älskar svensk damtidning att avgöra - det offentliga rummet är till för oss alla och pengar ska inte avgöra vår rätt att uttrycka oss där. And the heart is dependent on the lungs is dependent on the brain, the doctor is dependent on the plumber is dependent on the engineer is dependent on the nurse. We're all dependent on eachother - solidarity and equal wage for ALL (who the fuck has the right to decide which jobs are the most important?) or better yet, let's eliminate the whole money system!





Och det ska bli fint att träffa min mamma i maj.