Statussymboler och klass, ett bra blogginlägg och en fantastisk människa

Yoko Ono är en fantastisk människa och jag känner det än mer när jag läser den här texten.

Tiarafeministen Linnea har skrivit ett fantastiskt blogginlägg om hur jantelagen (som jag för övrigt tycker mycket illa om) inte är särskilt påtaglig när det kommer till svenskars bild av Sverige i ett internationellt sammanhang.

Till slut så är det viktigt att tänka på vilken viktig roll statussymboler har i befästandet av klass, såväl i Sverige som globalt. Bilar, prylar, kläder. Ytterligare ett skäl att ogilla prylbloggar, modebloggar och bilbloggar.

Pretty on the Inside

Det här är ett av Holes häftigaste låtar. Så mycket rå energi och känslor, en riktig skriklåt. Underbar. Låten osar av ilska över utseendeidealen och känslan av att inte passa in i dem. "There is no power like the pretty power, your pretty power, like my UGLY. Is she pretty on the inside is she UGLY, UGLY, UGLY, UGLY, UGLYYYYYYY". Courtney har skrivit så många fantastiska låtar och Pretty on the Inside, Holes debutalbum, är en sjukt underskattad skiva. Framförallt den här låten och låtar som Garbadge Man (världens bästa intro), Goodsister/Badsister (Med den fenomenala textraden: I'LL BE THE BIGGEST DICK THAT YOU EVER HAAAAD), Teenage Whore, Sassy (She's sassy, she's walkin' tall).


Yeah, where the FUCK were you when my lights went out?

Elin Wägner and a raging river of tears is cutting a grand canyon of light

Elin Wägner är så fantastisk och hon får mig att drömma. Jag tappar orden. Det händer alltid när jag tänker på mina modiga förmödrar och förfäder som kämpat mot könsförtryck, homofobi, miljöförstöring, klassklyftor, rasism, djurförtryck, krig, diktaturer, globala orättvisor. You name it. Jag vill att en film om Elin Wägner ska göras. Filmer som handlar om kämpande individer, som dedikerat en stor del av sina liv till the better good which is good at its best, som fört en kamp mot strömmen, fått massvis med skit, men aldrig kompromissat med sina ideal, gör mig alldeles emotionell. Tårögd. Inspirerad. Fylld av viljan att gå samma väg som dem. För att det faktiskt är så jävla värt det.

Kampen förs på så många sätt. Det finns så många motståndsstrategier och vem är jag att värdera vad som är rätt, förutom vad som känns rätt i mitt hjärta. Det är viktigt att ge otroligt mycket beröm och uppmuntran till de som kämpar och gör bra saker som förändrar världen till det bättre, men lika viktigt är det att våga sticka ut hakan och ge konstruktiv kritik till de som bidrar till att dagens destruktiva och förtryckande system bevaras. Ibland är målsättningen att få alla att hålla med en, ibland är målsättningen snarare att röra om i grytan, lyfta en helt ny tanke, låta den få se dagsljuset för första gången. Kanske finns det jättefå som håller med dig idag. De tycker du är präktig, pretentiös, naiv, tokradikal, verklighetsfrånvänd, går mot naturen eller whatever. Men just för att du vågat lyfta den tanken, trots massornas bespottning, så kanske den en dag kommer att kunna bli verklighet. Hade du stått för 100 år sedan och sagt att kvinnor och män bestämt ska ha lika möjligheter och rättigheter på alla plan, att könsrollerna var socialt konstruerade, så hade du blivit mer än bara lite utskrattad. Men jag är så innerligt tacksam för de modiga som vågade stå för den åsikten redan då, hur motvalls de än ansågs vara.

Alla vi som kämpar för en rättvis och ekologiskt hållbar värld är så jävla viktiga. Vi har olika metoder och kombinerar dem med varandra. Vi skriver debattartiklar och insändare. Vi vågar ta debatten med vår omgivning. Vi ändrar vår livsstil. Vi gör musik. Vi anordnar kulturella happenings. Vi demonstrerar. Vi skriver poesi. Vi klagar och ryter ifrån för 100:e gången när någon säger något sexistiskt eller heteronormativt. Vi ritar serier. Vi vågar hålla handen med någon av samma kön trots att vi går förbi ett gäng machokillar. Vi tar den risken.

Varför? This just about sums it up:


Just det. Tårögd. Shaking in the most incredible way.

Någon som säger det bättre än vad jag någonsin hade kunnat säga det del 2

"I always feel I have to take a stand, and there’s always someone on hand to hate me for standing there. I mean I always feel I have to open my mouth and everytime I do I offend someone somewhere. We have to be able to criticize if we love, say what we have to say. If you’re not trying to make something better, than as far as I can tell you are just in the way" - Ani Difranco

Den främsta anledningen som jag tycker människor är modiga när de tar konflikter är för att de förmodligen kommer få 10 gånger mer kritik tillbaka. Framförallt om de kritiserar normen i normens boning... För mig har det handlat om följande sakerna de senaste veckorna: Att vara queer och bögig i Aftonbladet. Att kritisera miljöpartiet i ett mp-forum. Att kritisera ytlighet och mode- statushets på modebloggar. Pengahetsen på ekonomibloggar und so weiter. Många feministiska serietecknare har också kritiserat modebloggar och nästan alla mina feministvänner som jag diskuterat frågan med har hållt med mig. Jag tycker nog att vi måste börja samla oss till kritik mot normer och idealbilder i bloggvärlden i högre utsträckning. Vi måste börja inse att populära bloggare, precis som massmedier, har väldigt mycket makt. Ofta känns det som om de populäraste bloggarna utgör medie- och reklambranschens förlängda arm, snarare än att vara en motbild till detsamma.

Nåväl, någon gång kommer väl den där revolutionen. Om vi kämpar på och vågar kritisera, vågar ta konflikter. Den som väntar på något gott... Den kommer. Den kommer. Men nu tar jag en liten paus från konflikter i stor skala, för jag måste hinna hämta mig.

Ibland säger någon det bättre än vad jag någonsin kunde drömma om att säga det

Precis det har Sara Hansson lyckats med i den här serien i senaste numret av Ottar. Så klockren att jag blir alldeles tårögd av värme i hjärtat. Det här är så vackert. Tack! Med mer sådan klockren tvåsamhetskritik så kanske vi kommer slippa den där tvåsamhetsnormen någon gång i framtiden. Slippa den där stressen och pressen kring det. Jag tror att vi kommer att kommer att lyckas och när jag ser på det här är jag säkert på att vi kommer att lyckas.

Egoism

Jag har ett ganska stort ego. Det kan jag erkänna och skämta om. Det önskar jag att de flesta kunde göra. Grejen är även den att jag faktiskt tror att alla styrs av sitt ego. Ego i form av att vi (förutom i självdestruktiva perioder) gärna vill göra saker som vi mår bra, som gör oss glada. Det är inget fel på detta, problemet är att vi ofta gör saker som gör att vi mår bra eller blir glada, på bekostnad av andra. Att vi blundar för att världen våldtas mitt framför våra ögon, för att vi mår bättre genom att vara blinda för det.

Fast måste det verkligen vara så? Jag menar att det lika gärna kan vara så att vi bestämmer oss för att kämpa på ett mer altruistiskt sätt, där vi mår bra av att göra saker som också gör tillvaron bättre för andra, inte bara för oss själva. Att vi också gör detta med ett bredare, globalt samhällsperspektiv. Då skulle vi alla kunna styras av altruistiska egon, och tillsammans skulle vi kunna bygga en helt fantastisk värld.

Att skriva om vad jag kände när jag blev våldtagen

Jag har skrivit väldigt många texter om vilka känslor jag haft kring våldtäkten. Känslouttömande texter och jag har lagt ut dem, delat med mig av dem, för att jag tycker att det är viktigt, att fler sådana texter får ta plats i det offentliga rummet. För dessa berättelser hålls tillbaka allt för mycket, för känslan av skam blir så stor. Det är fruktansvärt. Och om jag är öppen med vad som hänt så kanske jag är med och tar bort ett litet törn av skam. För mig själv och för andra.

Det intressanta är att jag i söndags skrev om själva våldtäkten för första gången. Alltså vilka tankar som gick runt i mitt huvud samtidigt som han tog på mig. Och jag vet att vi lär oss av samhället att själva att bli våldtagen är det värsta en kan vara med om som människa. Samtidigt som det kan vara så i mångas fall, så för mig var det snarare känslorna som kom efteråt som var riktigt svåra att ta. Själva våldtäkten var känslomässigt traumatisk, men till den gränsen att jag bedövade mig själv helt.

Jag jämför min text med Tori Amos text "Me and a Gun" och slås av att det finns många likheter. Både min text och hennes har den gemensamma nämnaren att vi beskriver en situation där vi rent psykiskt inte befinner oss där vår kropp är. Av den anledningen är inte min text särskilt känslosam, snarare torr. Lite som Kiviks torra äppelcider, som jag bara klarar av att dricka en halv burk av.

En sak som jag har tyckt och fortfarande tycker är jobbigt när det kommer till att berätta om våldtäkten är att det finns en bild av hur någon som varit med om en våldtäkt ska berätta om det. Det gör att jag fortfarande tycker det är jobbigt att "komma ut" som våldtäktsoffer/våldtäktsöverlevare. Varenda gång jag berättar känner jag att jag bör börja gråta och flippa totalt. Och visst är det så att ibland så har jag börjat gråta och flippat, men långt ifrån varje gång. Det är en konstig känsla det där, att det verkar bara vara vi som varit med om en våldtäkt OCH inte stängt av känslorna omkring det, som kan förstå varandra. Med det menar jag inte att allas bearbetningsprocess är likadan eller att alla handskas med det på exakt samma sätt, men det finns ändå nästan alltid en förståelse.

I mitt fall handlar det om att själva våldtäkten inte kopplas till trauma och gråt, för jag var helt bedövad då. Det var först efter det som jag släppte fram alla känslor. Det är när jag ska beskriva hela bearbetningsprocessen kring det som jag har svårt att hålla mig för tårar (för det är det som är det svåraste jag varit med om i mitt liv). Inte när jag beskriver själva våldtäkten och vad som hände i mitt huvud just då, även om jag verkligen inte tycker att det heller är särskilt roligt.

Brev till ekonomibloggare, modebloggare, prylbloggare, kändisskvallerbloggare, bilbloggare m.m.

Maud Olofsson vill skicka brev till näringslivets toppar om att ta in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Nu har jag skickat ett brev i kommentarsrutorna till de populäraste modebloggarna, ekonomibloggarna och några bilbloggar, kändisbloggar osv. Jag tror att mitt brev gör ungefär lika stor skillnad som Mauds, alltså mycket lite. Snarare handlar det om att röra om i grytorna lite och väcka en diskussion. Jag har lovat mig själv att jag inte ska gå och störa mig på saker för mig själv, utan se till att vara rakt på sak och ta upp saker som jag tycker är dåliga. Skillnaden mellan mig och Maud är dock att hon sitter på den reella makten och borde alltså kvotera bolagsstyrelserna, precis som i Norge (och där har det fungerat alldeles utmärkt).

Jag skrev väldigt politiskt korrekt, men ibland är det nog bra att göra det. Till de bästa delarna av inlägget fick jag inspiration av serier av Nanna Johansson och Sara Hansson:

Hejsan!

Jag tänkte mest fråga varför ni har en blogg som fokuserar så mycket kring mode, fester och bilder på er när ni posar? Jag menar vi har redan ett samhälle som berättar för tjejer att det viktigaste för dem är att se bra ut, måste ni verkligen spä på det? Är inte kvinnor, och alla människor, vackra för vad som finns inuti dem och inte vad de ser ut som. Det känns som om dagens samhälle handlar mer och mer om en popularitetstävling, där snyggast, mest status, flest vänner och mest glamourösa eller indiecrediga fester innan hon/han dör, vinner. En kommersialiserad, packeterad, produktplacerad individualism, där marknadskrafter tjänar pengar på människors upplevda individualism.

Den största motkulturen sägs vara hipsterkulturen, där status ges om en kan namedroppa och helst känna någon i de rätta mansbanden. Vintage går före H&M, men det spelar föga roll när utseende- och modehetsen är intakt. Det verkar ändå bli väldigt likriktat och förra våren verkade alla ha den där lykke li-knuten och de stora glasögonen. Alla lika, alla unika! Och nu verkar till och med pälsmössor ha blivit på modet. Lyckligtvis finns det andra kulturer än bara mainstream och hipsterkulturen.

Men det som är ”trenden” just nu är tyvärr att mode, status, pengar och kändisar ska sättas i centrum och att övriga frågor som svält, våldtäkter, hatbrott, klimathot får vara i perifferin. Att bry sig om sig själv, sina kläder och kärlek i form av tvåsamhet, men skita i vart världen är på väg.

På facebook finns applikationen compare people, där vi kan stå och klicka på vem av våra vänner vi tycker är snyggast, sexigast och roligast (snart införs väl ett ratingsystem över hur hög status människor har med utgångspunkt i pengar, utseende och så kallad social kompetens, som jag förövrigt tycker borde kallas för medvetenheten kring och viljan att anpassa sig till rådande sociala normer). Vi har ett övervakningssamhälle där vissa blir paranoida, medan andra verkar inte kunna sluta posera och ta ett hundratal posebilder om dagen på sig själva i spegeln för att lägga ut den snyggaste på internet.

Så varför då ha en blogg som kretsar kring mode, fester och posebilder? Varför inte lägga större vikt på frågor som feminism, rättvisa, djurrätt eller klimatfrågan? Ni når ut till otroligt många människor genom era bloggar, ni har en möjlighet att påverka och då pratar jag inte om att påverka folks konsumtion (vilket ni ju redan gör och överkonsumtion är en av de största miljöproblemen som finns), utan att få folk att känna att det är viktigt att engagera sig. Att en annan värld inte bara är möjlig – utan helt nödvändig.

Jag skriver liksom inte det här för att vara dissig eller för att ställa mig över någon, utan för att jag verkligen tycker att det är viktigt att sätta ett annat perspektiv på tillvaron. Vad kan vara mer meningsfullt än att jobba för en bättre värld? Jag vill inte klanka ned på någon, jag vill mest ge en tankeställare som kanske bidrar till att i alla fall någon får upp ögonen för det som verkligen händer i världen. Och har jag lyckats med det, ja, då är jag nöjd.

Jag avslutar med några rader från ett av mina favoritband, Sleater-Kinney, som har sina rötter i Riot Grrrl-rörelsen som uppkom i början på 90-talet

”And I think that I sometimes might have wished
Something more than to be a size 6
But now all my aspirations rest in between my beauty magazines and my credit card bills
Now watch me make up my mind
Instead of my face
And to all the ladies out there I wish,
We could make more than just the next marketing bid
Culture is what we make it yes it is
Now is the time
To invent”

En cool grej hade varit att skriva om att bajsa, fisa, onanera, sånt som nästan alla gör men som tjejer lär sig att de inte bör göra offentligt eller prata om, för då blir de inte attraktiva för killarna. Heteronormativa kärleksideal med killar som i bästa fall åtminstone säger att de vill ha en tjej som är stark (för att det är det politiskt korrekta att säga) och bryter mot normerna, men som ändå går in i normen = Kvinnoidealet för att få en kille är att vara vacker, vän och som ett väsen, söt, sval och snäll. Bryt mot den här normen och tillsammans kan vi se till att skapa ett samhälle där människor kan vara fria och jämställda! Kolla in Hanna Fridéns blogg t.ex. den är asgrym. Vi kan nog ta lika mycket plats som alla heterokillar om vi bara vill!

Jag avslutar med en länk till Lily Allens nya låt, The Fear. Ett mästerverk om hur sjuk vår tid är. Statushets, masskonsumtionsvapen, utseendefixering, modefixering – and we’re killing them all on our own little consumption missions. But we can still change this.

http://www.youtube.com/watch?v=q-wGMlSuX_c


Mvh,
Alexander

PS Ni behöver inte ta det här inlägget personligt, eftersom jag har skickat det till de 25 populäraste modebloggarna (och en liknande till ekonomibloggar och prylbloggar) på bloggtoppen.se. Om just din modeblogg faktiskt handlar en massa om samhällsfrågor och mode ur ett kritiskt perspektiv så ber jag om ursäkt.

Nätverk för Intersektionell Solidaritet på gång i Malmö!!

Vi vill organisera oss utifrån ett självklart antirasistiskt, antisexistiskt, antiheterosexistiskt, antikapitalistisk och transradikalt perspektiv. Vi vill även kritisera normer kring till exempel funktion och ålder, överskrida nationsgränser samt uppmärksamma hur olika förtrycksordningar hänger samman. Vi är ett löst sammansatt nätverk där det är möjligt att förverkliga olika politiska idéer så som gatukonst, blockader, studiecirklar, ockupationer, kulturchocker, demonstrationer, folkkök, kiss‐ins och mycket mer. Vi vill samarbeta med Den Nya Alliansen (intersektionalitetsnätverk) i Stockholm.

Första mötet är den 7:e april kl. 19 på Utkanten (industrigatan 20) i Malmö. Vi har även bestämt den 20:e april kl. 19 och den 27:e april kl. 19 som kommande mötesdatum.

Vi kommer att diskutera vilket namn nätverket ska ha, idéer, aktioner, plattform med mera på det första mötet! Kom dit. Det blir massvis med kärlek och revolt! Ingen kommer att göra revolution åt oss, vi måste skapa den själva! Intersektionalitet, detta fantastiska begrepp, som beskriver hur förtryck hänger samman och som manar till en ödmjukhet gentemot alla förtrycksformer.

If I can't dance to it it's not my revolution!


För övrigt förstår jag verkligen inte varför Anders är så irriterad på att jag lämnat miljöpartiet."Partiet" ÄR inte the one and only forum för att föra fram frågorna som en är engagerad i. Jag finner ständigt nya och spännande forum och möjligheter för att driva intersektionella, queera, djurrättsliga (som representant för mp hade jag varit begränsad till att snacka djurskydd) och feministiska frågor. Jag tror inte att det finns något parti (även om jag gillar fi mer än mp) som sitter inne med sanningen, och jag nätverkar gärna med alla som känns radikala inom de frågor jag brinner för.

Don't be Quiet Start a Riot 4:e april, tema Riot Grrrl och Electroclash

Ni har längtat ihjäl er efter oss och nu är det dags igen för Don't be Quiet Start a Riot! Stämningen är bäst i världen. Danserna helt galna*, efterfesterna fantastiska. Och bäst av allt, vi är med och skapar den feministiska revolutionen samtidigt! If I can't dance to it, it's not my revolution!

Den 4:e april är temat Riot Grrrl och Electroclash. Det betyder att DJ-duon Giljotinfittorna kommer att ge er en sagolik (queerfeministisk saga, inte den patriarkala heteronormativa disneyvarianten) genomgång av feministisk musik från 70-talet och framåt: Le Tigre, Joan Jett, The Slits, Bratmobile, Hole, Peaches, Chicks on Speed, Yoko Ono, The Gossip, Sleater-Kinney, L7, Bikini Kill och Babes in Toyland. Dessutom kanske vi kommer köra ett par feministiska godbitar som sällan hörs ute på klubbar, som Tori Amos och Ani Difranco, i dansvänliga remixar!

Dessutom blir det liten fotoutställning, "I see vaginas everywhere" (av Clara Morell) om vaginaliknande-symboler på stan. Och förmodligen kommer Nanna Johansson och Sara Hansson från Dotterbolaget och visar sina grymma serier!

Så vad väntar ni på? Kom och visa uppskattning för- och dansa till riot grrrl och electroclash brudarna som har förändrat (och fortsätter att förändra) musikscénen för all tid framöver! Brudarna som skapat ett ljus i det patriarkala mörkret. Precis som Don't be Quiet Start a Riot!

We're Don't be Quiet Start a Riot and we want revolution grrrl style noooooow!!!!!!

Datum och tid: 4:e april kl. 22-02
Plats: Smålands Nation
Inträde: 60 pix, 18 år + studentleg (studerar ni inte i Lund kan ni köpa gästleg på Smålands under kontorstid måndag-fredag. Gästleget kostar 50 kr. och gäller på alla nationer i Lund i en veckas tid. Om du inte har möjlighet att komma in på expeditionen under öppettider för att köpa ditt egna gästleg kan du scanna in eller fota av ditt leg och studentkort och maila till smalands@smalands.org och be en vän hämta ut det).

ALLA KÖN OCH SEXUALITETER ÄR VÄLKOMNA! Be there or be square. You don't wanna miss the revolution (och det ryktas om att Courtney Love kommer besöka klubben).

* För exempel på hur danserna kan se ut, kolla in kändisgästerna som besökte oss sist:

http://www.youtube.com/watch?v=zaicJXTZ_CM
http://www.youtube.com/watch?v=7dxZxtgqTeY
http://www.youtube.com/watch?v=J1OTm4OHxLk

PS Just nu är Sleater-Kinney sjukt grymma. Lyssna på Male Model eller You're no rock'n'roll fun, "All the boys in the band no how to get down, You're the coolest band, won't hang out with the girl band. When the evening ends, we won't be thinking of you then, even if your song is playing on the jukebox".

Tabita i Mia och Klara - En feministisk förebild

Jag älskar Mia och Klara. De har tagit bort männens humormonopol. Puts veck! Deras rollfigurer är så underbara. Hundtränaren Görel (tack för idag, vad roligt det va, hunden är bra) och så Gulletussan, som är tillgjord hela tiden och kämpar för att trots allt bli självständig. Det slutar bra för henne, det gör mig väldigt glad.

Men Mia och Klara har trots allt en rollfigur som är den klarast lysande stjärnan. Tabita, som verkligen är sig själv. Hon skiter i hur det hon gör ser ut för omgivningen, hon är högljudd, hon kallar sin fitta för "paradiset", kliar sig i röven, hon knullar runt och tar livet med en klackspark. Många ser säkert henne som en dålig förälder, och visst kanske skulle hon kunna vara lite mer ansvarstagande, men framförallt tycker jag det är fantastiskt att hon faktiskt vågar vara helt sig själv framför sina barn. Många föräldrar spelar en roll framför sina barn, någon form av vuxenroll, som ofta är dötrist. Nej, om jag någon gång blir förälder inom en regnbågsfamilj så ska jag våga vara mig själv inför mina barn!

Dagens feministiska skörd

Har varit på möte med en person från MJV om en skrift om genus och klimat. Ska bli kul att bidra till den. Det måste in ett klimatperspektiv i det feministiska arbetet och det måste in ett feministiskt perspektiv i klimatarbetet. Nu senast kom det en rapport från Naturvårdsverket som visar att fler kvinnor än män minskar på köttätandet för klimatets skull, En grundförutsättning för att jag skulle gå med i Fi var att de hade ett aktivt klimatarbete och det är en av de prioriterade frågorna i EU-valet! Bra!

Idag har jag också läst en artikel om sexualitet under graviditetsperioder. Oral sex är tydligen vanligt bland heteropar under den senare delen av graviditeten, eftersom det är svårt att ha vaginalsex (man kan fråga sig varför vaginalsex ska vara normen från början med tanke på att de flesta kvinnor enbart kan få klitoriala orgamser...) So far, helt okej. Men när artikeln berättade om oralsex framgick det rätt tydligt att det var främst avsugningar som avsågs. Just typiskt. Mannen måste ju förstås få sexuell njutning, även under senare delen av graviditeten, men kvinnan. Nääääädå. Suck! Jävla heteronorm! Jävla Patriarkat!

Nåväl, någon dag ska väl heteropatriarkatet försvinna. Kan vi, vill vi, törs vi? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! Jag blir väldigt glad av Gudrun Schymans senaste pressmeddelande. Diggar formuleringarna.

Obama har börjat tillåta kondomer att vara en del av USA:s biståndspolitik igen. Tack och lov för det, det kommer att rädda tusentals liv. Minst.

Till slut, dagens bästa citat hittade jag på bloggen Intersektionell Solidaritet. Det handlar om vad han menar är den nya sortens aktivism: "Nu börjar det äntligen röra på sig i en radikal riktning igen. Folk skiter i partier som hävdar att de sitter inne med Sanningen och nätverkar med vem som än är radikal."

Angående de skållade grisarna

Jag blev jätteupprörd när jag läste om att SCAN skållar gisar levande. Det är helt vedervärdigt. Jag tänker mig själv in i situationen och hur plågsam smärtan måste vara. Arg! Fy helvete!

Det glädjer mig att många tänker precis som mig. Samtidigt orkar jag inte med att det här blir ytterligare en debatt där de flesta landar i "så länge grisarna inte skållas levande så är det okej att föda upp och döda djur för våra smaklökars skull."

Debatten får inte längre föras på det här ytliga, populistiska, massmedie-anpassade sättet! Jag har följt djurrättsdebatten de senaste 10 åren. Det har kommit så hiiiiimla många skräckrapporter om djurhanteringen i djurfabriker, djurtransporter och slakterier. Och alla upprörs. Men vi måste börja tänka utanför dumhets-boxen som medierna ständigt serverar oss.

Vi har ett system som heter kapitalism. Vi har ett system som heter speciesism. Tillsammans samverkar de och gör att djur idag behandlas som skit inom köttindustrin. Så länge vi har kvar ett kapitalistiskt system, som ständigt sätter vinstintressen i främsta rummet, och så länge vi har kvar ett speciesistiskt system, där djur anses finnas till för människans bruk, så kommer djurhållningen fortsätta vara piss. Dessa system samverkar och jag skulle vilja säga att båda dessa system måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där djur slipper utnyttjas av människan för kött, päls, cirkus, djurförsök osv.

Fram för en mer systemkritisk och bred debatt!

Nu är all energi tillbaka!

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit upplyftande kommentarer på min blogg och för alla fantastiska mail. Det känns fantastiskt att jag har inspirerat människor genom det jag skriver och att flera personer har skrivit att de får lust att börja engagera sig, utomparlamentariskt eller genom fi, eller har fått reda på att Gudrun ställer upp i EU-valet och kommer rösta på henne. Många hade inte sett artikeln i Aftonbladet, utan bara i DN, så det är bra att det nått ut till fler, på valdagen den 7:e juni ska alla veta att Gudrun ställer upp! Så himla märkligt dock att jag nog är en av de få som fått samma artikel publicerad i både Aftonbladet och DN, men det var DN som gjorde fel som inte hörde av sig på tre veckor och sedan helt plötsligt bara tog in artikeln, utan att höra av sig.

Min artikel har tydligen också diskuterats i över 40 bloggar. Många har varit positiva, men minst lika många har varit upprörda. Det är först idag som jag hunnit läsa igenom ordentligt och här är tre citat som jag tyckte vara lite småroliga:

"Under sin tid i mp blev Chamberland enbart känd som flickidol"

Kommentar: jag tror att jag kommit ut som bög vid 100-tals tillfällen, något säger mig alltså att jag inte är flickidol.

"Alexander Chamberlands artikel liknar ett kärleksbrev till Gudrun Schyman"

"Jag tror säkert att Schyman är glad över att ha den där queerspolingen i sitt beundrarstall"

Alla riktigt homofoba och heterosexistiska-citat (ålderismen har också varit intressant, antingen har det skrivits att jag är 22 år och inget vet eller så är jag 22 år och borde ha vuxit ifrån radikalismen) som finns där ute på diverse bloggar, ungsvensk-forum och flashback forum tänker jag inte återge, men jag kan däremot avslöja att min artikel verkligen väckte avsky från nazister och de som mobbade "klassens bög" på högstadiet. Det är bra att dessa människor upprörs, det betyder att de känner att deras konservativa värderingar är hotade. Ska vi förändra måste vi röra om i konservatismens grytor och röra upp konservativas känslor. Eller som gudrun säger, röra om bland gubbsen.

På tal om att röra om bland gubbsen. Bland de som mailat positiva saker till mig är 90 procent kvinnor. Bland de som bloggat positiva saker om min artikel är 90 procent kvinnor. Bland de som bloggat negativa saker om mig är 90 procent män. Bland de som skrivit grövst är 100 procent män. Bland miljöpartisterna som kritiserat mig via sina bloggar är 100 procent män (Mp har ju iiiinga problem med feminismen??!!). En och annan härskarteknik har också förekommit. Nu gillar jag inte riktigt det där med en kategorisk indelning i "män" och "kvinnor", men det är ändå otroligt intressant, och ibland så är det viktigt att göra för att få fram en synlig struktur.

Jag vidmakthåller följande, Ani Difranco säger allt: ""I think we learn to make compromises and sacrifices along the way and I think people accept that much to much. I think they start out with an idea of what they think the world should be and than they look around and they find out how the world really is and they hedge and hedge and hedge, until they've accepted much too much". Det är väldigt få radikala som lyckas med strategin att genom att vara vän med makten och följa dess spelregler, sedan förändra makten. Snarare brukar det bli så att makten förändrar dem och de blir allt mer en del av makten för varenda kompromiss med sina ideal som de gör för att få mer kortsiktigt inflytande (varför drivs inte 6 timmars arbetsdag av mp längre?). Till slut äts radikalismen och idealismen helt upp av makten och viljan till kortsiktigt inflytande. Jag tror inte på det där som långsiktig förändringsmetod. Och jag tycker att väldigt många inom miljöpartiet har en alldeles för okritisk syn på detta. Jag menar socialdemokraterna var också radikala en gång i tiden.

PS En sak som glädjer mig väldigt mycket är att jag, p.g.a. att jag utsatts för våldtäkt faktiskt kan vara till hjälp och stöd för människor som utsätts för våldtält eller för vänner till människor som utsätts. Allting dåligt kan vändas till något bra.

Det här var märkligt

Idag publicerade DN nästan en identisk artikel till den som jag fick publicerat i Aftonbladet för 10 dagar sedan. Det märkliga är att jag skickade artikeln till DN för tre veckor sedan, eftersom de inte hörde av sig tog jag för givet att de inte skulle ta in artikeln. Men det gjorde de tydligen. Och därmed bröts en oskriven regel, och jag skäms och får dåligt samvete, trots att det egentligen är DN som gjort fel som inte kontaktat mig på tre veckor och sedan bara publicerat en artikel utan att prata med mig först. Även om de missat artikeln i Aftonbladet, så skrev jag att det var för publicering den 8:e mars, och nu är det den 17:e.

Det jobbiga är att jag inte alls känner för att debattera frågan om mitt mp-utträde eller nånting annat just nu. Idag har jag två möten, men framförallt även en jävligt jobbig anonymiserad forskningsintervju om våldtäkten som jag utsattes för för två år sedan. Det är aldrig något som är roligt att återberätta detaljerna om, även om jag är öppen med vad som hänt (våldtäkter bland hbt-personer är en fråga som fortfarande inte diskuteras, inte för att det på något sätt skulle vara vanligare än det är bland heterosexuella), för att jag tycker att det är viktigt att vara det. Jag ska inte skämmas, jag har inte gjort något fel, och det budskapet vill jag ge för att stärka alla andra som utsatts för sexuella övergrepp.

Det är just det med öppenhet som jag tänkt skulle vara den här vårens ledord. Att jag ska verkligen på riktigt ska våga ta konflikter och vara öppen med saker som jag känner, istället för att gå runt och gnälla. Det fick mig att våga lämna miljöpartiet. Det får mig att känna mig för att skriva en samhällskritisk kommentar till de populäraste prylbloggarna, kändisskvallerbloggar och modebloggarna. Gå inte och gnäll, gör något, och våga ta diskussionen direkt med personer du är kritisk till. Att vara rak och ärlig är det enda som leder någon vart.

Men just nu vill bara dra något gammalt över mig. Förhoppningsvis känns det bättre imorgon.

Vad som gäller nu är: Självdistans, ta inte mig själv på för stort allvar, och inse att det här förmodligen var bra för fi:s eu-valkampanj. Eftersom Fi just nu befinner sig i en rejäl medieskugga så behövs alla chanser att få folk att veta att Fi och Gudrun Schyman ställer upp i EU-Valet. Sen är det här kanske dåligt för DN och jag gillar inte DN så....

Ani Difranco inspirerar till att tänka i nya banor och våga gå sin egen väg

Jag hittade den här konserten och intervjun med Ani Difranco från 1994. Så jävla grymt. Alltså jag skulle verkligen vilja att hennes idéer spred sig till alla. Hon är så fenomenalfantastisk på alla sätt och vis. Hon har en maktanalys kombinerat med de vackra hippie-tankarna om lekfullhet och livsglädje. Jag tror aldrig vi kommer kunna förändra om vi inte hittar en kombination av de två. En del aktivistgrupper verkar ibland ha glömt hur en dansar och är glad (if i can’t dance to it it’s not my revolution) och en del hippiesar har ingen maktanalys och därmed återproducerar de, omedvetet, heteronormativa och patriarkala strukturer på löpande band med bortförklaringen att de "bara är fria". Det går inte att vara fri, utan att först ha jämlikhet, för det är först då som vi verkligen kan utvecklas som människor, utan könsbegränsningar, heteronormer, rasförtryck, klassförtryck, åldersnormer osv.

Varje Ani Difranco-låt innehåller minst en textrad som får mig att säga "Wow", men eftersom jag hört alla dessa låtar förut (har 17 av Anis 19 album), så är det snarare en sak som hon säger i intervjun som jag fastnar extra för: "The passivity and inertia of so many people is what really frustrates me and I think we learn to make compromises and sacrifices along the way and I think people accept that much to much. I think they start out with an idea of what they think the world should be and than they look around and they find out how the world really is and they hedge and hedge and hedge, until they've accepted much too much".



Ani Difranco har gått sin egen väg från början av sin karriär, med sitt eget skivbolag, utan att signera till ett stort skivbolag. Detta var 10 år innan det här började bli populärt och gångbart, genom internet (Om någon artist borde vara riktigt jävla indiecreddig så är det hon). Hon var fruktansvärt modig och vägrade anpassa sig. Om detta sjunger hon i den fantastiska låten The Million That You Never Made, som utgör en inspirationskraft för mig och för alla människor som inte vill anpassa sig efter systemet för att nå kortsiktig makt och framgång:

yeah, i'd like to go to all the pretty parties
where all the pretty people go
and i ain't really all that pretty
but nobody will know
'cuz everybody loves you
when you're a star
and nobody questions
what it takes to go that far
life is a sleazy stranger
and this is his favorite bar

and no i don't prefer obscurity
but i'm an idealistic girl
and i wouldn't work for you
no matter what you paid
i may not be able
to change the whole fucking world
but i can be the million
that you never made

En fin artikel som botar postmodern ångest

Idag har jag gått omkring och haft postmodern ångest helahela dagen. Usch. Men sen läste jag den här fina artikeln om två föräldrar som valt att inte avslöja vilket kön deras barn har. Det finns faktiskt flera föräldrar som gör så nu för tiden och det är fantastiskt bra. Och det botade min postmoderna ångest, för det är faktiskt en av de positiva sakerna som postmodernismen fört med sig, ifrågasättandet av kön som kategoriseringsform.

Postmodernismen innebär ifrågasättandet av alla "sanningar", vilket ibland är rent av ljuvligt och ibland är rent av förjävla jobbigt. Allting är kontextbundet och ingenting är enkelt. Det är väldigt nyttigt att tänka på, även om postmodernismen inte får gå för långt för då blir en strukturblind och det blir otroligt svårt att göra motstånd mot maktordningar. Jag menar när jag säger att jämlikhet är en förutsättning för verklig frihet, så tycker jag att det är mer eller mindre sant, men en måste samtidigt fråga sig vad verklig frihet är och vad jämlikhet är (även om det är genom att ifrågasätta begreppet frihet som jag ens kommit fram till påståendet att jämlikhet krävs för verklig frihet)? Det kanske inte går att uppnå varken frihet eller jämlikhet till 100 procent (makt finns över allt, hela tiden, mer eller mindre i alla relationer, det kan röra sig om att en någon lyssnar mer på en person för att den är charmigare och använder ett mer levande kroppspråk osv. osv.), men det är värt att försöka komma nära. Det går att göra saker BETYDLIGT bättre än idag och det går att se och motverka STRUKTURER kopplade till kön, sexualitet, klass, etnicitet osv. Postmodernismen kan alltså i bästa fall föra med sig en nyttig balans i debatten. Det är i alla fall så jag tycker att det ska användas, för att det inte ska tjäna makten. Vi systemkritiker måste fortsätta göra motstånd, men självklart med ett uns av självanalys- och kritik.

Hur som helst så gjorde det här citatet av Nina Björk mig väldigt glad:

– Om man talar om en utopisk framtid tycker jag inte att man bara ska vända på de könsroller som finns idag utan istället titta på: Vad är en bra människa?

Skicka Schyman till Bryssel!

Ja, idag var jag och Lina på upptakten för Gudruns personvalskampanj till EU-parlamentet. Självklart var det inspirerande och människor köade efter Gudruns tal för att få bidra med en slant till kampanjen. Bidra till kampanjen ni med, genom att bli fi-medlemmar här. Det är faktiskt så att Fi idag är det partiet som kommer in med ett nytt perspektiv i politiken, ett feministiskt- och intersektionellt perspektiv, som idag knappast sätts i centrum. Dessutom vill Fi ha en könsmedveten klimatpolitik för minskade utsläpp. Att få in Gudrun i EU-parlamentet vore historiskt, första gången någonsin som en person från ett feministparti röstats in i ett parlament! Var med och skapa historia!

Eftersom Fi har väldigt lite pengar så kommer kampanjen byggas upp i vad Gudrun själv kallar för "Obama-style". Om ni vill hjälpa till med kampanjen maila voluntärsamordnaren Helena Svensson på helena.svensson@feministisktinitiativ.se! Do it, do it! Tanken är att hon ska maila ut en uppgift till alla voluntärer en gång i veckan som kan handla om att gå omkring med en t-shirt där det står "Skicka Schyman till Bryssel" eller dela ut 100 flygblad på en vecka. Många bäckar blir till en stor ocean och målet är att när det sedan är dags för EU-valet den 7:e juni så ska alla veta att Gudrun och Fi ställer upp! Det blir en riktig gräsrotsunderifrån-kampanj! Häng med på resan och se till att få in en röst som sätter kvinnors och diskriminerade gruppers villkor högst på dagordningen, någon som inte räds gubbväldet där nere i Bryssel! Även om jag själv tror mest på utomparlamentarisk kamp, så gör det verkligen ingen skada att få in vettigt folk med fräscha perspektiv i parlamenten. Och Gudrun är faktiskt den enda fullblodspolitikern i Sverige som jag verkligen ser upp till och har tilltro till.

15 album som påverkat mig

15 album som verkligen påverkat mig och är/har varit viktiga för mig, in no particular order:

1. Hole - Live Through This
2. Bikini Kill - The CD-version of the first two
3. Björk - Homogenic
4. Fiona Apple - When the Pawn...
5. Tori Amos - Little Earthquakes
6. Alanis Morissette - Jagged Little Pill (det här albumet spelades nonstop när jag var 17-19)
7. Yoko Ono - Yes I'm a Witch
8. Ani Difranco - Puddle Dive
9. Sleater-Kinney - Call the Doctor
10. Tori Amos - Under the pink
11. Martha Wainwright - Martha Wainwright
12. Ani DiFranco - Little Plastic Castle
13. Le Tigre - Feminist Sweepstakes
14. Alanis Morissette - Supposed Former Infatuation Junkie
15. PJ Harvey - Rid of Me

(jag brukar ofta säga att musikvärlden är manligt homosexuell, för att det enbart består av män som lyfter fram andra män... Jag är alltså heterosexuell. USCH!)

Den 19:e maj

Jaaaa! Då släpps Tori Amos nya album, Abnormally Attracted to Sin. Nu hoppas jag bara på en turné, för hon är så sjukt grym live!

Fi ställer upp i spanska EU-valet!

Det här var ju en rolig nyhet! Jag hoppas på mer internationellt intersektionellt feministiskt arbete, över gränserna såväl nations- som förtrycksgränser! En feminism utan gränser! Och Chandra Mohanty for president!

Annika Lantz och Ani Difranco

Igår var jag med i Lantz i P1 och pratade om utomparlamentariskt engagemang, förändring, miljöpartiet, feministiskt initiativ, queer, intersektionalitet och den stundande revolutionen (den som väntar på något gott... Den kommer, den kommer!) Lyssna på klippet här, klicka på programmet den 9:e mars jag är med typ 10 minuter in i programmet.

Ani Difranco är fantastisk. Hennes låtar "The Million You Never Made" och "Napoleon" får mig att tänka på miljöpartiet och min inställning till mp. Samt än mer vad partipolitiken gör med människors idealism. Som det här från Napoleon:

they told you your music
could reach millions
that the choice was up to you
and you told me they always
pay for lunch
and they believe in what i do
and i wonder
will you miss your old friends
once you've proven what you're worth
yeah i wonder
when you're a big star
will you miss the earth

i knew you would always want more
i knew you would never be done
'cuz everyone is a fucking napoleon
yeah everyone is a fucking napoleon

and the next time
that i saw you
you were larger than life
you came and you conquered
you were doing alright
you had an army
of suits behind you
all you had to be was willing
and i said i still
make a pretty good living
but you must make a killing
a killing

Varför jag lämnar miljöpartiet

Det här brevet skrev jag på mp:s interna forum:

Det är svårt att i en Aftonbladet-debattartikel (jag blev visst 24 år där, när jag ju bara är 22) på 4000 tecken beskriva 1. Varför jag lämnar mp. 2. Varför jag gillar Fi bättre just nu (med betoning på just nu, jag ser inte partimedlemskap som någon lifetime-commitment) 3. Varför utomparlamentarisk aktivism är viktigt och varför partipolitiken är problematisk.

Självklart lyckades jag enbart skrapa på ytan i dessa frågor och därför är det inte så konstigt att artikeln blivit föremål för kritik från en del håll (främst nazister som blivit som galna över bögerierna och queerheten som förekommer i Sveriges största tidning, hugaliga. Det är fascinerande hur många som upprörs fullständigt av kritik mot könsindelning. Tydligen har detta blivit den mest omdebatterade nyheten i bloggosfären idag). Debattartiklar är jobbiga att skriva för allt måste vara så himla kortfattat och svartvitt.

I fredags skrev jag en krönika i ETC om min syn på parlamentarism idag. Det sammanfattar en stor del av varför jag lämnar mp. Läs den gärna om ni undrar lite mer om hur jag tänkt.

Men jag skriver här också, för jag tycker det känns viktigt för mig att berätta i ett annat format än krönika/debattartikel:

Nu är Miljöpartiet ett seriöst parti! Nu är Miljöpartiet ”ett seriöst parti”. Men vad innebär seriöst? Att vi har anpassat oss efter partipolitikens konservativa spelregler? Det är väl inget att slå sig på bröstet för? Att vi är ett "ansvarstagande" och "seriöst" parti som håller storföretag i bilindustrin (SAAB) om ryggen? Vart tog systemkritiken vägen? Kritiken mot storföretagsamheten?

Jag har insett mer och mer att jag inte kan gå ut i valrörelsen 2010 och propagera för miljöpartiet. Därför blir det också svårt att vara aktiv i Grön Ungdom. Även om jag ser många positiva saker hos Grön Ungdom (tack för utspelet mot mp:s agerande i SAAB-frågan!), känns det som om GU i synen på politik rör sig allt närmre mp. Det handlar om den här synen om att vi av strategiska skäl inte bör tycka det vi egentligen tycker (varför detta är problematiskt utvecklar jag i min ETC-krönika)-

Skulle inte vi kunna förändra mer om alla vi som hade radikala åsikter, faktiskt vågade stå för dem? Världen behöver inte fler reformister och när Grön Ungdom, ungdomsförbundet till det parti som påstår sig vara radikalast i riksdagen använder argument som ”vi måste tänka taktiskt och inte tycka så här för att det är för radikalt”, så är det problematiskt. Detta argument använda många på det senaste riksårsmötet. För några år sedan använda jag själv det argumentet, men jag tycker allt mer att det är dumt att äta upp sina egna åsikter för strategins skull (och visst handlar mitt utträde mer om att jag har förändrats i min syn på politik än om att partiet har förändrats under de senaste 2-3 åren, även om det har skett en förändring även där). Opinionssiffror är inte gud.

Hmm ska försöka strukturera upp en lista över vilka saker som får mig att lämna mp:

Klass – Jag har väldigt svårt att vara med i ett parti som hellre pratar om småföretag än om klassfrågor. Som tvärtom saknar klassanalys och ibland förnekar klassproblematikens existens. Dessutom ställer sig mp allt för ofta på arbetsgivarnas sida framför arbetarna. Miljöpartiet består till 90 procent av folk från medelklassen och att få förneka klass är som om ett parti med 90 procent män skulle förneka könsmaktordningen. Om vi utgår ifrån en intersektionell analys så måste vi inkludera klass! Liv Strömqvist gjorde en intressant serie om detta i en följetång som hette ”tio tröttsamma typer”, där ”medelklassiga miljöpartister”, som aldrig pratade klass, inte kritiserade modebloggar och fällde tårar över att Lars Ohly inte ville sälja ut statliga bolag, fanns med på plats 8. Det var nog egentligen när jag läste Liv Strömqvists serie som jag började problematisera mitt mp-medlemskap på allvar. KLASS ÄR EN VIKTIG DEL AV DEN INTERSEKTIONELLA KAMPEN!

Systemkritiken – Jag är oerhört kritisk till Miljöpartiets utveckling. Jag vill förändra samhället från grunden och det känns som om mp allt mer argumenterar utifrån det kapitalistiska tillväxtivrande systemets grunder. Det är inom det kapitalitiska systemet som mp agerar. Det slösas tid på att debattera konkurrenskraft när det kommer till miljövänliga bränslen istället för om att säkra framtiden för kommande generationer. Det är ju det som frågan EGENTLIGEN handlar om, vi borde inte för ett ögonblick ge nyliberaler problemformuleringsföreträdet! Detta gör vi tydligt när vi låter bli att prata om tillväxtkritik, som borde vara ett av mp:s grundfundament (och 6 timmars arbetsdag anses tydligen vara för radikalt nu för tiden också).

Dessutom är den nuvarande kavajnormen beklagig. Är vi ett parti som vill vara en del av systemet? Tidigare pratade vi om att ha ett ben innanför systemet och ett ben utanför. Jag ser inte längre något ben utanför systemet. Det var ett hästjobb att ens få miljöpartiet att börja prata LITE om köttkonsumtionens klimatpåverkan, trots att FN-rapporter visade att 18 procent av växthusgasutsläppen kom från köttproduktionen så var det jättesvårt att lyfta en ny och obekväm fråga till Miljöpartiet.

Inom politiken tycker jag faktiskt inte att Miljöpartiet längre är särskilt nytänkande eller obekväma. Jag tycker inte att det här beror främst på att samhället har blivit mer grönt, utan snarare på att mp blivit mer grått. Jag skulle faktiskt vilja säga att vänsterpartiet är mer systemkritiska än mp, de vågar åtminstone stå rakryggat för sina åsikter oavsett hur mycket det blåser. Det förtjänar de en eloge för! Det är nämligen så en på lång sikt kan skapa en förändring. Att miljöpartiet verkar tro att det räcker med att bara skilja sig från den monotona kören med en tonart, tycker jag knappast är bra.

Feminismen – Fi känns betydligt fräschare och vågade än mp. Här har vi ett parti som på riktigt försöker komma in med ett nytt perspektiv i politiken (med varning för att de också blir som mp om de kommer in i maktens korridorer, kanske är det systemet i sig självt som det är fel på och som måste bekämpas! Allt annat är kanske bara ett omplåstrande av ett öppet sår), med Gudrun Schyman den mest färgstarka, avvikande och häftiga politikerna Sverige någonsin haft vid rodret. Hon har aldrig varit konventionell och anpassat sig efter partipolitikens normer, regler och begränsningar. Vi talar om någon som drog Carl Bildt i slipsen i direktsändning en gång för att hon inte fick en syl i vädret. Mp driver inte feminism tillräckligt mycket och vill inte dela föräldraförsäkringen. Dessutom vill mp införa ett vårdnadsbidrag light. Dessa saker får inte samhället att bli jämställt!

För två år sen deltog jag i Grön Ungdoms kampanj "Vägra kalla någon hora". I dag skulle jag hellre vilja driva en kampanj som heter "Hellre slampa än bock". Det som bör problematiseras är att killar lär sig att de blir häftigare ju mer de knullar runt, medan tjejer lär sig att de bör hålla igen.

Partipolitikens karriäristiska ramar – Mp är just nu ständigt medieanpassade. Ett av de bästa uttalanden, enligt mig, som gjorts av en partipolitiker de senaste 10 åren är Zaida Catalans uttalande om djurrätt 2001. Men i vår tids medieanpassade slätstrukna, säg inget som är systemkritiskt på riktigt för då kommer du att lynschas, partipolitiksklimat, så anses det vara ett av de sämsta uttalanden. Det tycker jag är tragiskt.

Det känns som vi hela tiden utgår ifrån normen i samhället, arbetar utifrån normen kring vad “folk” tycker (och på så sätt tänker vi ju likadant som medierna), istället för att ifrågasätta dessa normer och försöka jobba utifrån en annan samhällsdiskurs.

Istället för att verkligen vara öppen med sina egentliga åsikter, väljer man att tona ned allt som är radikalt i ”taktikens” namn. Frågan är dock om vårt samhälle redan idag har alldeles för många reformister och alldeles för få som verkligen vill förändra samhället från grunden. Det blir bara värre av att de som vill förändra samhället från grunden ställer sig till reformisternas sida för att slippa vara obekväma. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället från grunden om vi inte vågar stå rakryggade och ärliga för våra åsikter? Vi måste ju själva tro på våra idéer.

Frågan är ibland hur mycket man anpassar sig med karriäristiska förtecken, att få ett bekvämt jobb, en riksdagsplats osv. Jag vet själv, eftersom jag höll på att komma in på den banan under mitt första år som språkrör. Anpassade mig efter normerna och reglerna, slipade bort mina mest radikala åsikter eller höll åtminstone tyst om det, var lagom radikal för att ”det ska en ungdomsförbunds språkrör vara”, medan jag helt köpte partipolitikens spelregler. Sen började jag ifrågasätta det. Karriärism är något vi alltid måste se upp med, både inom oss själva och hos folk i vår omgivning, för det är sällan något som någon uttalar. Men bekvämligheten som finns med en stor lön och fast anställning och MAKT och STATUS som kommer med politiken ska inte underskattas. Det skapar karriärism och lockar till sig karriärister. Tyvärr (och självklart finns det undantag, en del inom det här partiet känns knappast som karriärister och det går att vara ”toppolitiker” utan att göra avkall på idealismen, däremot vore det dumt att blunda för att dessa strukturer finns). Och problemet ligger i strukturerna som finns inom partipolitiken idag, som miljöpartiet är en del av. Karriärism innebär ett livsfarligt dödande av idealistiska krafter, då strategi för personlig vinning gör att alla obekväma och radikala åsikter skärs bort.

Jag är övertygad om att samhället förs framåt av idealister som vågar röra om i konservatismens grytor. Detta berättade Emma Goldmann redan 1920 och det gäller än idag. Ska vi anpassa vår politik, våra drömmar, våra visioner efter vad stockkonservativa kristdemokrater kommer tycka om dem?

Miljöpartiet känns inte nytt och fräscht längre. Mp i allmänhet snarare bryter ned sina egna radikala åsikter än för in dem i parlamenten. De är en del av systemet som de från början kritiserade. Vi som vill ha en samhällsförändring från grunden kan då titta på Fi eller (v) eller i än högre grad kanske på det utomparlamentariska.

Någonstans måste en bestämma sig för var en göra mest nytta. Genom att försöka påverka internt med dessa frågor eller genom att hitta ett annat forum där en inte behöver stånka sig blodigt för dessa frågor. Hur ska en använda sin energi bäst? Att kämpa en massa med att radikalisera partiet eller genom att lägga all sin energi på att radikalisera samhället?

En hel del personer inom mp är fantastiska. Jag vill gärna att ni tänker på det jag också tänkt på, vart gör er energi mest nytta, inom eller utanför mp? Oavsett vart ni väljer att föra er kamp, ska ni veta att ni har min fullaste respekt och att jag hoppas att vi fortsätter ses på barrikaderna även i framtiden. Jag tror fortfarande att en annan värld är möjlig, jag tror bara inte att mp-ledningen står för samma ideal som mig längre och därför blir det omöjligt för mig att stå i valet 2010 som representant för partiet.

Men kampen fortsätter på annat håll. Vi ses på barrikaderna! En viktig grej just nu är att utveckla och bygga upp en stark rörelse för INTERSEKTIONELL SOLIDARITET! Där skulle vi kunna ha en stark revolutionär kraft!

Even if the world were to end tomorrow I would still plant a tree today.

Stoppa Matchen-demonstrationen

Var som helhet väldigt lyckat. Uppemot 10 000 personer. Heja. Det som jag blev sur på var dock att alla talare och alla artister som uppträdde var MÄN. MänMänMän. Ja, det behövs verkligen intersektionell solidaritet.

Ikväll är det Don't be Quiet Start a Riot med feministisk hiphop och imorgon är det den Internationella Kvinnodagen och jag ska gå i två demonstrationer, först den 13.00 från Gustav Adolphs Torg och sen den 15.00 från Möllevångstorget.

8:e mars - årets största högtid

För mig är Pride, 8:e mars och möjligen även Roskilde årets största högtider. Och på söndag är det 8:e mars, med demonstrationer, don't be quiet start a riot och annat. Wihooo! Hoppas vi ses på ute på gatorna.

Idag är jag också med i en intervju i P3 Star om Internationella Kvinnodagen.

Piratrevolutionen en mansrevolution?

Jag tycker att Piratrevolutionen (som vi för övrigt är mitt uppe i, och hur den slutar får vi ju se), är grymt spännande. Och jag vet vilken sida jag står på. Som alltid, gräsrötternas, inte storföretagens.

Men en sak oroar mig. Jag har diskuterat det med min vän Lina också. För den här Piratrevolutionen är så mansdominerad. Det känns också väldigt vitt och väldigt hetero. Och jag tror att det är livsviktigt att vi för in ett feministiskt och ett intersektionellt tänk där.

Piratrörelsen är spännande och intressant och viktigt och en del av framtiden, men än så länge väldigt manligt kodad. That's a problem that is important to talk about.

Klimataktion, Klimax och Lundagård

Jag tycker verkligen om både organisationen Klimataktion och aktivistgruppen Klimax, känns värt att vara aktiv i båda.

Sedan var jag med i ett personportätt i Lunds studenttidning Lundagård i lördags och hamnade på omslaget...

Nåväl, det är allt jag hinner skriva för den här gången.

Pride tema hetero!

Varje år har ju Stockholm Pride ett tema. I år blir temat: hetero! Jag gör tummen upp. Skitbra att temat ska handla om heteronormen och hur det påverkar allas vardag.

Djurrättsläger 27-29 mars i Skåne

Jag tycker att det här lägret låter helt fantastiskt, för jag är förbannat trött på speciesism. Kom med på Animal Liberation Workshop allihopa!

Solidaritet med ALLA levande varelser. Eller som min vän Irena säger "Go vegan and no one gets hurt".

Festivalernas bokningar

Jag älskar festivaler. Men jag brukar inte bli särskilt imponerad av banden som de bokar. Det brukar vara mänmänmän. Men jag tänkte göra en lista över de stora festivalerna nu och berätta vad jag tycker om deras bokningar.

Don't be Quiet Start a Riots feministfestival den 25:e april - Vi har bokat Strula med Siri, Maud Lindström, Tikkle Me, Vicious Irene och Beauty and the Beat. Det blir en magisk kväll.

Siesta - De har lyckats boka Placebo och Sonic Youth. Placebo är ett av få mansband som jag gillar och respekterar. Brian Molko känns dessutom inte som en kille, utan som en tämligen androgyn varelse. Och bandet är inte heteronormativa någonstans. Sonic Youth är coola. Framförallt Kim Gordon. Älskar Kim Gordon, även om jag personligen gillar hennes sidoprojekt Free Kitten mer. Ungefär som jag diggar The Pixies, men tycker att Kim Deals band The Breeders är ännu bättre. Men Siesta känns hur som helst jävligt värt.

Peace and Love - Är en fin festival. Jag såg Patti Smith där för snart tre år sedan. I år har de inte bokat så mycket spännande. The Kooks är tråkiga. Däremot vill jag att Pete Doherty och Amy Winehouse ska starta band tillsammans. Båda har faktiskt talang, men är sönderknarkade... Personligen tycker jag dock mer om Winehouse.

Roskilde - Rikt jävla illa! Seriöst hittills är det otroligt dåligt. De har bokat Håkan Hellström. Wooooooow. Och så Coldplay, som känns väldigt slentrianmässiga, förutom att de döpte sitt senaste album efter Frida Kahlos sista målning. Oasis känns som de vita heterosexuella gitarrkillarnas favoriter och därmed får de mig att känna mig sjösjuk. Eller nåt. Spyfärdig i alla fall. Så Roskilde har mycket att bevisa för mig.

Arvika - Har bokat Depeche Mode som är med i min "White Rock Boy Hall of Shame" efter deras låt om våldtäkt. Det är deras stora headliner, i övrigt har de bokat mest svenska band.

Hultsfred - Jag gillar egentligen inte Hultsfredsfestivalen. Det finns så himla många machomän som hänger där och sprider sina negativa, sexistiska och homofoba vibbar. Men Hultsfred har faktiskt bokat The Gossip, med bästa Beth Ditto, Regina Spektor och fenomenalfantastiska Yo Majesty, så kanske besöker jag Hultsfred ändå... Hade det inte varit så att jag redan sett The Gossip live i somras, så hade Hultsfred varit en baggis. The Gossip är helt jävla asgrymma live.

Emmabodafestivalen - Har inte bokat så mycket spännande och det vill till att de bokar typ Courtney Love eller Tori Amos för att jag ska skippa Pride till förmån för Emmaboda. And that's not gonna happen. Eller kanske Peaches, men det är faktiskt mer troligt att hon spelar på Pride än att hon spelar på Emmaboda.

Way Out West - Har inte bokat särskilt mycket än. Och det är ganska troligt att de bokar Lily Allen eftersom Öyafestivalen i Norge, som arrangeras samma helg som Way Out West, har bokat henne.

Men här har vi en lista på artister som planerar att släppa album i vår/försommar eller som precis har släppt nya album. Dessa artister vill jag se på festival i sommar:

PJ Harvey, Courtney Love, Tori Amos, Peaches, Lily Allen, The Yeah Yeah Yeahs, och Chicks on Speed.

Och igår natt drömde jag att Le Tigre gjorde comeback. Sen är Lydia Lunch också grym.