Ytterligare en anledning att komma på Queertopiafestivalen

För två år sedan var jag fly förbannad på indiepop/hipsterkulturen. Heteronormativiteten, könsmaktordningen, det apolitiska. Blä! Känslan inför den är fortfarande likadan, skillnaden är den att jag typ har ingen kontakt med den världen längre. Händelseförloppet gick på följande sätt. För fyra år sedan började jag få kontakt med popkulturen. Den kändes lite sådär härligt vänster och många av killarna var rätt feminina, vilket fick mig att tänka att de kanske var queerfeministiska. Tji fick jag och ridån gick ned för mig att indiepop/hipsterkulturen var tämligen apolitisk, väldigt vit heterosexuell medelklass, väldigt patriarkal (lyfter nästan bara fram manliga artister med mera) och heteronormativ. Ju mer queerfeministiskt medveten jag blev desto mer spyor kom det. Till slut hade jag drunknat i dem om jag hade fortsatt ha närmre samröre med den kulturen. Så jag sa hejdå.

Idag är jag fortfarande väldigt skeptisk mot hipster/indiepopkulturen. Jag tar fortfarande varenda tillfälle jag får att kritisera dess normer och ideal. Men den där jättejättearg ilskan har inte infunnit sig på ett tag. Sen plötsligt hittade jag två blogginlägg som väckte den ilskan igen. En är av Isabelle Ståhl. Och den andra är av Rebecka Ahlberg. Både handlar om det heteronormativa kvinnoidealet som råder inom indiepop/hipsterkulturen. Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget är ju att främst skuldbelägga popkillarna, för det är egentligen deras idealisering det handlar om, som gör att den rollen upplevs som eftersträvansvärd. Eller ja, processen är förstås lite mer komplex än så, men det är ändå i första hand POPMENNEN D É FEL PÅ (såna idioter som Ronnie Sandahl som på allvar skriver en bok som heter Vi som aldrig sa hora och tycker att vi ska applådera i en rungande kör och säga ÅHHH, VAD FIIIIN KILLE DU ÄR")!

Det är på grund av att normerna är så starka inom kärleks- och attraktionsområdet som jag har valt att titulera mig som kärlekskritiker a la Maud Lindström. Jag älskar kärlek, men jag hatar hur begreppet och företeelsen så ofta kidnappas av heteropatriarkatet. Grrrr.

Håller ni med mig? Då passar jag på att göra ytterligare lite reklam för Queertopiafestivalen. För vårt slagord är Kärlek Bortom Normen. Vi älskar kärlek, men vi vill inte ha indiepopvärldens normativa patriarkala kärlekssyn. Nej, den kan vi faktiskt vara utan. Nu har vi satt datumet för Queertopia. 22-25 juli 2010. Skriv in det i era kalendrar. Vi ska dansa till takten av revolutionen och vi ska vara lika många som på den här konserten. Och det kommer flera artister som kritiserar heteronormativa kärleks- och attraktionsideal, precis som PJ Harvey gör på ett alldeles underbart fenomenalfantastiskt sätt i den här låten (Sheela-Na-Gig betyder stor fitta):