Ett öde värre än döden?!

Ibland talas det faktiskt om våldtäkt på det sättet. Och det här gör det inte ett dugg lättare för oss som varit med om en våldtäkt. Stigmatiseringen av våldtäktsoffer är en diskussion som måste tas på ett nyanserat sätt så att det inte spårar ut i en bagatellisering av brottet eller upplevelsen som många våldtäktsoffer har. Jag skrev en krönika om detta i ETC i veckan. Läs gärna den här. För mig är diskussionen väldigt strukturell, det handlar om att vi idag har en struktur som sätter likhetstecken mellan sexualiteten/könet och människan. Det gjorde det väldigt svårt för mig att bearbeta våldtäkten som jag utsatts för och samma sak gäller flera andra som jag pratat med kring frågan. Omgivningen måste sluta sätta likhetstecken mellan att bli våldtagen och att ha fått hela sitt liv förstört.Och framförallt måste samhället sluta med in fruktansvärda dubbelmoral kring frågan. Om ni vill veta mer konkret vad jag menar så får ni jättegärna läsa min krönika. Den är 7 000 tecken lång, men det går inte att skriva en kortare text om inte den viktiga nyanseringen av denna känsliga fråga ska försvinna. Det handlar inte om att skuldbelägga och säga till våldtäktsoffer "varför mår ni så dåligt över det här, ryck upp er" (jag vet själv, jag mådde verkligen SKIT x3 efter min våldtäkt), utan det handlar om att säga "varför har vi en struktur i samhället som gör detta så otroligtotroligt svårt, för många nästintill omöjligt, att bearbeta och vara med om?"