Ulrike Meinhof, Sydsvenskan, den autonoma vänstern och ilskan

Nu har jag inte skrivit något på en vecka, det är för att jag varit bortrest och hållit i totalt 17 föreläsningar. Är lite trött, men samtidigt glad och hoppfull. Jag har mött många fina människor, känt att jag väckt lite inspiration och engagemang hos några, har fått tag i Zelda-serieboken, personer med fitta får byta namn till Mats och VKK(r)s film har släppts. MEN, innan jag går in på det positiva så måste jag få ur mig ilskan över den här artikeln.

Tack Sydsvenskan för att ni bär demokratins fana, för att ni låter autonoma komma till tals, för att ni har nyanserade rubriker och för att ni berättar om hur snälla poliserna är som faktiskt lägger ned mycket tid och pengar på att skydda samhället från radikalt engagemang. Jag menar om inte de lade ned 58 miljoner varje år så skulle det kanske bli revolution och verklig demokrati och SÅ KAN DET JU FAKTISKT INTE FÅ SE UT!

Det finns så många skäl till att den här artikeln gör mig fly förbannad. För det första när de beskriver "kostnaderna" för vänsterns våld, så menar de hur mycket polisen valt att lägga ut på sina insatsstyrkor. Det är inte vårt fel att de väljer att lägga ned miljontalskronor på att "skydda" tomma hus under ockupationsfestivalen. Att vi utmålas som en samhällsfara tycker jag är fint, men det är för mig en gåta att vi ska utmålas som antidemokratiska krafter när det faktiskt är så att vi eftersträvar ett betydligt mer platt, icke-hierarkiskt och demokratiskt samhälle än dagens. Att säga att dagens så kallade demokrati är allt annat än demokratiskt, betyder inte att vi är emot folkmakt. Tvärtom. Det är just det vi vill ha och som vi menar inte finns i tillräckligt hög utsträckning idag. Och när polisen berättar att vi infiltrerat bland romer och lurat dem till att genomföra en ockupation så gör de sig skyldiga till inget annat än unken rasism.

Betydligt gladare blev jag åt intervjuerna som gjorts med autonoma grupper, där de förklarar sin egen aktivism, men det spelar tyvärr föga roll när artikeln där de intervjuat polisen kommer först, där den autonoma vänstern beskrivs som läskiga, farliga och som något som "vanligt folk" bör vara rädda för, och när löpsedeln är: "De autonomas våld kostade 58 miljoner". Och varför skriver de aldrig om alla miljarder i världen och i Sverige som går till vapenindustrin, som producerar vapen som DÖDAR!?!?

Kattfräs! Det är sådana här vinklade artiklar som radikaliserar många av oss. Jag tänker spontant på aktionen 1968 då aktivister i Berlin blockerade utgången från Springerpressens (Springer är Tysklands svar på Bonniers) tryckeri för att förhindra utgivningen av tidningen och göra aktivt motstånd mot Springerpressens mediemonopol. Det var efter denna aktion som Ulrike Meinhof skrev de bevingade orden: Att protestera är att säga att jag tycker att en orättvisa är fel, att göra motstånd är att se till att denna orättvisa inte får ske.

Två år senare gick hon under jorden som terrorist i vänstergerillan RAF (Röda Armé Fraktionen). Och jag förstår henne. Jag kommer aldrig bli som henne, då jag tar skarpt avstånd från våld mot människor, förutom i direkta självförsvarssituationer. Men jag förstår henne. För mig går ilskan, rättvisepatoset och viljan att förändra över styr när jag ser Sydsvenskans löpsedel. Och då tänker jag på Ulrike Meinhof, den välrespekterade vänsterjournalisten som beskrev sitt val att lämna etablissemanget med "Jag blev till en kasperdocka, en person som förväntades leende och artigt säga det som för mig och oss alla är blodigt allvar". Precis så ser jag på min forna roll som Grön Ungdoms språkrör och det var därför jag var tvungen att lämna partipolitiken. Jag vill inte dämpa mig själv, inte kompromissa med min vision om hur jag vill att världen ska se ut eller med de metoder jag anser vara nödvändiga för att nå dit. Inte leka lapptäcke med plåster på det blödande såret på samhällskroppen, när det egentligen behövs en akut operation.

Jutta Ditfurths biografi om Ulrike Meinhof är bland de bättre böckerna jag läst. Jag fick till exempel veta att Ulrike vuxit upp i en regnbågsfamilj med två lesbiska kvinnor och att Ulrike haft minst en lesbisk kärleksaffär. Den ger en fantastisk överblick över den Tyska historien från andra världskriget och framåt, hur så många högt uppsatta nazistledare fick fortsätta åtnjuta makt och respektabilitet i det västtyska samhället även efter kriget. Och Ulrike Meinhofs val fortsätter att skapa fascination och förundran. Hur någon som hade så himla rätt ändå kunde hamna så snett. Ulrikes texter kring 1968-1970, precis innan hon gick under jorden, men efter hon slutat anpassa efter etablissemangets normer, är otroligt inspirerande för mig. Meinhof var en sådan otroligt skarp och lysande skribent och jag tänker inte fördöma hela människan, bara för att jag tycker att hon gick för långt i vissa av sina metoder (OBS att den autonoma vänstern knappast gått lika långt som RAF eller sagt sig ha viljan att gå lika långt som RAF, nej inga flygplanskapningar planeras här). Här är några av mina favoritcitat från boken:

Hennes skolkamrater avslöjade för syster Ambrosine att Ulrike hade släpat bränsle och livsmedel till flyktingbarackerna. Lärarinnan fick tag på skolkaren. "Det jag gör är viktigare än skolan", försvarade sig Ulrike. "Självklart måste man hjälpa till när det råder nöd, men i första hand är det din plikt att gå i skolan", svarade Ambrosine. Ulrike sa emot.

Sedan länge vantrivdes hon med sina studer. Det vetenskapliga arbetet motsvarade oftast inte hennes temperament. (här känner jag igen mig till tusen)

Hon var inte bara den yngsta utan också den enda kvinnan på centralredaktionen. Att vara kvinna, insåg hon snabbt, medförde också en stor fördel, att känna världens omänsklighet. Hon var visserligen bland vänner, men hennes utgångsläge var inte helt enkelt, för männen på redaktionen kände varandra väl sedan år tillbaka. Dessutom hade hon haft en affär med chefredaktören.

Meinhof: Att släppa napalmbomber på kvinnor, barn och gamla är inte kriminellt, men det är kriminellt att protestera mot det. Det anses vara fult att sikta på politiker med tomater och pudding, men inte att ta emot politiker som låtit radera ut byar och bombarderat städer.

Meinhof: Via radio och tv gör jag mig hörd långt utöver Konkret. Rent mänskligt är det t.o.m. tillfredsställande, men det täcker inte mitt behov av värme, av solidaritet, av grupptillhörighet. Den roll som har öppnat dessa dörrar för mig motsvarar bara delvis mitt väsen och mina behov, eftersom min karaktär har tagits i besittning av en kasperdocka, som tvingar mig att leende säga saker som för mig och oss alla är på blodigt allvar: alltså flinande, alltså förklädd.

Martin Luther King hade en gång varit en ickevåldsförespråkande motpart till Malcom X, som mördades 1965, och är idag mest känd för sitt milda "I have a dream"-tal. Han hade också, på grund av Malcom X:s död, insett att han misslyckats: "Jag har i åratal arbetat utifrån idén att reformera samhällets bestående institutioner - lite förändring här, en smula framsteg där. Men nu har jag kommit till en helt annan övertygelse: Jag tror att man måste omstrukturera hela samhället - vi behöver en revolution av hela vårt värdessystem". I april 1968 organiserade han Poor Peoples Campaign, där svarta, indianer, latinos och vita organiserade. Vita huset anklagade honoom för att "organisera ohörsamhet mot regeringen".

De rörelser som hon sympatiserade med, som Black Panther-rörelsen, värderade hon också utifrån deras hållning till kvinnofrigörelsen. Malcom X såg hon som reaktionär i kvinnofrågan, sedan hon läst hans självbiografi. En rörelse där kvinnor blev lika diskriminerade som de blev av de politiska motståndarna var ingen förebild för kvinnorörelsen.

Meinhof såg i avkriminaliseringen av homosexualitet en chans till en emancipatorisk sexualuppfostran. För henne handlade det framförallt om en humanisering av mänskliga relationer.

Kvinnorna hade fått nog av den könsspecifika arbetsfördelningen inom SDS - koka kaffe, skriva ut flygblad, ta hand om barnen, trösta hjältar. De ville ta politiska beslut precis som männen, hålla tal, slå fast strategier och arbeta teoretiskt. Precis som Ulrike Meinhof i sin text "Falskt medvetande" argumenterade Hleka Sander inför de delegerade "Emancipation är bara möjlig om man ger uttryck för de samhällsstrukturer som trängt in i privatlivet".

Ulrike Meinhof: "Ingenting kommer att ändra sig förrän de förtryckta agerar själva. Man måste hjälpa de förtryckta att organisera sig, att agera och driva igenom sina krav. Det handlar inte om att visa dem hur man måste gå tillväga, det handlar om att själv vara med".

Läkaren bedömde Meinhof som en kvinna med "rättvisepatos som sjukdom" och en "abnorm sårbarhet".