Ilska och fascination

Det här gör mig jätteförbannad, välgörenhet i sann postkolonial anda. Precis vad världen behöver mer av... Det här gör mig också förbannad. Könsfascism som inte tillåter en person med fitta att klä sig i kostym i årsboken... Samtidigt kan jag också blir arg på att de som är på hennes sida säger att hon "uttrycker sin sexuella läggning". För ja, det är ju bara flator som skulle kunna vilja klä sig sådär för alla andra är det natuuuuuurligt att klä sig enligt heteronormens könskoder. Suck.

Nåväl, samtidigt fortsätter jag fascineras av PJ Harvey. Jag har alltid sagt att vi alla inrymmer flera olika personligheter och känslostämningar inom oss, det gäller bara att våga släppa fram dem allihopa och inte fastna i en fast identitet. Det är väl så vi blir hela människor genom att vara allt vi kan vara fullt ut, istället för att låta hämningarna hindra oss. Och det finns få artister som visar detta så tydligt som PJ Harvey. Att samma människa gjort låtar som Meet Ze Mostra, rub til it bleeds och 50 foot Queenie där hon känts som en oövervinnerlig jätte, samt mjuka låtar som Is This Desire, The Piano och White Chalk, där hon faktiskt lyckas ge en Sigur Ros-känsla. Hur lyckas en och samma människa med detta konststycke? Just för att hon är, och tillåter sig själv att vara, så himla mycket människa och tillåter sig själv att släppa fram allt, hämningslöst. Vackert. Mjau.