ETC-krönika "Våga vara ful - och kampen för att nedmontera ytlighet"

Jag har inte sett att min senaste ETC-krönika har lagts ut på nätet och jag vill lägga ut den här innan jag åker till Hultsfred. Jag blir glad av att jag skrivit det här, känner nog att det är en av de 10 bästa artiklarna jag skrivit någonsin. KRAM PÅ ER RAINBOWARRIORS!

För att kunna avskaffa könsmaktordningen måste vi sluta dela upp
människor i kön. För att avskaffa ytligheten, måste vi avskaffa ytan,
sluta ge det betydelse. Vilken befrielse detta kan bära med sig! Tänk
om all energi som idag läggs på ytan skulle läggas på andra delar av
livet istället?

Våga vara ful - och kampen för att nedmontera ytlighet

“Is she pretty on the inside, is she ugly from the back?”, så skrek Courtney Love på Holes debutalbum Pretty on the Inside år 1991. Hennes ilska över rådande utseendenormer kunde ingen undgå. Hon fortsatte: “There is no power, like the pretty power”. För det är så villkoren ser ut idag, och detta drabbar framförallt kvinnor.

Under min livstid har jag haft perioder där jag sett mig själv som ful, korta perioder där jag sett mig själv som snygg och en hel del perioder där jag sett mig själv som fulsnygg. Numera vill jag inte benämna mitt utseende över huvud taget. Snygg? Enligt vems normer? Ful såväl som snygg är illusioner. Illusioner fyllda av normer som vi inte skapat själva. Det är sjukt, att människor förväntas tillbringa hela sina liv med målsättningen att bli snyggare. Vi köper kläder, smink, fixar till vår frisyr - allt med målet att bli "snyggare", utan att egentligen ifrågasätta vad snygghet egentligen är för något. Varenda förändring vi gör av vårt utseende görs med målsättningen att “bli snyggare”. I maj klippte jag av nästan allt mitt hår, för jag ville ha distans nog till mitt eget utseende. Jag ville göra upp med normen att jag tyckte jag var snyggare i långt hår. Jag ville våga göra mig själv “fulare”.

Utseendeideal kan se olika ut i olika subkulturer. Mest irriterad blir jag på heteronormativa utseendeideal, för att de bidrar till att upprätthålla åtskillnaden mellan män och kvinnor. Men jag kan också bli pissed off när det pratas mycket om människors yta i queersammanhang, “den där och den där personen är skitsnygg”. Jag tycker det känns konstigt att ge en människa extra mycket uppmärksamhet för dess utseende. Jag ger sällan människor komplimanger för deras utseende, utan nästan alltid bara för vad som finns inuti dem. Framförallt gäller detta människor jag inte känner. Vilket försvårar flörtande, då det antas gå ut på yta i första hand. Men jag vill inte delta på en köttmarknad. För min vision är en värld där kroppar och utseende ses som oväsentliga. Jag vill leva i en värld där en människas utseende ses som skalet på en kiwi. Ingen bryr sig om skalet på en kiwi, det är det saftiga inuti en vill åt.

Vår hud finns bara till för att skydda de inre organen.

Men hur ska det här arbetet gå till rent praktiskt? Här är postmodernismen, som lite förenklat innebär ett ifrågasättande av alla “sanningar”, ett väldigt bra verktyg. Det handlar om att nedmontera vad som anses vara snyggt och fult. Varför anses inte finnar vara snygga? Det vore underbart om en person skulle kunna gå runt och vara stolt över en stor röd finne på sin näsa istället för att göra allt för att dölja den.

Att teoretisera kring dessa frågor är lätt. Men att i praktiken sudda bort ytan och bara se själen är svårt i ett samhälle där vi lärt oss att yta är allt. Personligen har jag haft någorlunda lätt att uppluckra vilka normer jag har för snygghet när det kommer till tjejer, eftersom jag hittills inte varit särskilt fysiskt attraherad av tjejer. För några år sedan tyckte jag att mer så kallat “klassiska skönheter” var snygga, numera tycker jag att det snygga ligger i insidan/utstrålningen och ett utseende som bryter mot normerna. Normer är tråkiga och begränsande, inte snygga. När det gäller killar har jag haft det svårare, men även där har jag ändrat mig. När jag var 15-16 tyckte jag att de snyggaste killarna var de som hade en hel del muskler, typ David Beckham. Sedan började jag tycka att hipster/indiekillar var snygga. Dessa killar var nämligen mer feminina, men jag upptäckte rätt snabbt att de ändå oftast följde de heteronormativa normerna som fanns inom hipster/indiekulturen (utseendenormerna för hipsterkillar och hipstertjejer skiljer sig “förstås” markant). Jag har börjat sluta dras till hipsterkillar, om inte deras beteende bryter mot normerna.

Det gäller alltså att vända upp och ned på vad som är snyggt och fult, för att sedan helt enkelt avskaffa dessa begrepp. Det gäller synen på oss själva och vår omgivning. Det är därför som sångaren i bandet Gossip, Beth Ditto, är en av de häftigaste människorna i världen. Hon viker ut sig. Hon springer runt i bara baddräkt på scén. Hon väger säkert 150 kilo och när hon säger “jag är sexig”, så är det ett fantastiskt fuck you mot skönhetsnormerna. Och i synen på sådana här saker är queerkulturen otroligt bra. Samtidigt skulle jag vilja se att queerkulturen mer uttalat började prata om att målet är att vi i framtiden ska älska brinnande själar, och i alla möten, såväl sexuella som platoniska, strunta fullständigt i dess paketering. Så självklart, men så svårt, men så möjligt om vi bara anstränger oss.

Alexander Chamberland