Iran, Jamaica Kincaid och postkolonialism

Just nu läser jag boken "The Autobiography of my Mother" av Jamaica Kincaid. En helt fantastisk bok i all dess mörker. Kincaid är en av vår tids viktigaste postkoloniala författare och i den här boken gör hon verkligen upp med kolonialismens mörka arv. Det är en bok där ekonomisk rikedom förklaras som "he had not done enough bad things yet to get rich" (vilket känns mer eller mindre sant). "They bade each other goodbye and returned to their homes, where they would drink a cup of English tea, even though they were quite aware that no such thing as a tea tree grew in England, and later that night, before they went to bed, they would drink a cup of English cocoa, even though they were quite aware that no such thing as a cocoa tree grew in England."

Boken handlar mer eller mindre om huvudpersonens vägran att konformera till samhällets normer och bojorna som lever kvar från kolonialismens tid. Och det hela beskrivs på ett väldigt smärtsamt och negativt sätt. Men någonstans så är det väldigt befriande i en värld där romaner och filmer nästan alltid följer mönstret: "Bra start, sedan utsätts huvudpersonen för svårigheter och hårda prövningar, det går dåligt för huvudpersonen ett tag, men i slutändan löser sig allt".

Postkolonial teori är för övrigt ett helt nödvändigt verktyg att använda vid allt globalt arbete för att undvika att hamna i fällan av filantropi och "västs sätt göra saker är alltid bäst".

Situationen i Iran känns för övrigt mer hoppfull än på länge och beundrar verkligen alla de modiga människorna som protesterar. Så himla mycket. Det finns en sådan stark känsla av solidaritet bland dem och solidaritet är alltid det vackraste som finns. Läs förresten gärna den här artikeln...