Visomaldrigsasexist.net

Idag har jag roat mig genom att kolla lite serier, se på Nour El-Refais bitterfittan-klipp och skrattat (hon gick runt och var sexualupplysare och bad killar visa vart klitoris sitter och berättade om att penetrationssex var helt överflödigt), samt kvalitetsläst en av de bästa bloggarna i Sverige, visomaldrigsasexist.net. Och där hittade jag en kommentar av fantastiska Sara, som sammanfattar varför jag så sällan lyssnar på sorgsna manliga heterosexuella artister. Jag hatar heteronormen. Verkligen. Usch. Fy. Tvi. Vill inte ta i den med tång, men tvingas ändå möta den varenda jävla dag. Normativt leverne är inget för mig. Revolution däremot. Nåväl, så här skrev Sara:

"Jag och Nanna brukar prata mycket om det här också. Tröttsammaste av de ej så subtila yttringarna av detta i kultur är när mannen sitter i ett hav av pizzakartonger och dekadent leverne och skyller all sin ångest på kvinnan som "snärdje" honom och "drog ner honom" (läs:tvingade) i något slags träsk/helvete (=deras relation där han själv kanske, eller förmodligen, betedde sig som ett svin men inte ser det själv), och sen lämnade honom. Buhu, hälften av alla deppiga kärlekslåtar av män handlar om den grejen.

Den andra halvan handlar om andra sidan av hora/madonna-komplexet, då är kvinnan han inte längre är ihop med ett helgon och en madonna som ingen av de nya slinkorna han tröstar sig med kan leva upp till. Det enda som skulle kunna hjälpa mot hans ångest är att få vara med henne. Hon är förmodligen död. Hon dog förmodligen i en vit bommullsklänning."