In och ändra normerna - In och stör bara!

Det var med stor tveksamhet som jag tackade ja till att ta tre debatter (två gymnasiedebatter, en för en folkhögskola) för Fi i den här valrörelsen. Jag är ju otroligt skeptisk till partipolitiken och tycker det känns så himla förlegat att vi ska sitta på en scén och tala till "väljare" om varför det är såååå viktigt att gå och rösta, när revolutionen faktiskt enbart kommer att ske genom att människor själva säger ifrån, organiserar sig och gör motstånd! Inte genom att rösta på representanter som ska göra jobbet åt en.

Men jag tycker att Fi är häftiga och de utgör ny fräsch luft, nya perspektiv och jag tackar liksom inte nej till chansen att föra fram feminismen. Så jag tackade ja till några debatter. Men igår när den första debatten skulle inledas så kände jag ångest för att det värkte i min anarkistiska själ. Dock hade jag bestämt mig redan innan för att om jag skulle ta dessa debatter så skulle jag åtminstone bryta mot lite normer. Gällande klädsel, gällande språk, gällande kroppspråket, gällande att låta engagemanget och hjärtat verkligen lysa igenom - istället för att hålla sig till den "korrekta" retoriken. Göra det på ett helt annat sätt än den traditionella partipolitiken.

Det var ett experiment. Och det höll. Det gick faktiskt hem väldigt väl. Jag tror det beror på att många människor främst unga människor är dötrötta på partipolitiken och att bli talade TILL. Det är rätt förlegat. Att vår generation inte engagerar sig partipolitiskt har verkligen en anledningen, och jag ser det snarare som positivt än negativt, så länge aktivismen sker någon annan stans. Vilket det verkligen gör, framförallt i Malmö. Gud vad mycket fantastisk utomparlamentarisk aktivism det finns här. Revolutionen måste komma underifrån.

Nåväl, i både de två första debatterna så fick jag höra från många att jag var en frisk fläkt, att jag eldade igång människor, att de ville skicka schyman till bryssel och jag märkte att jag definitivt fick flest applåder.

MEEEEEN, det var i den sista debatten som det small till ordentligt. När jag pratar använder jag väldigt mycket kroppspråk. I mitt avslutningsanförande blev jag väldigt engagerad och lyckades välta en flaska med min arm. Ojoj, sa jag då och ställde upp den igen. Rakt på kanten av en kapsyl, som flöööööööög i riktning mot den unga högern. Skrattanfall. Bland alla. Publiken, alla paneldeltagare, jag själv. Woooooooh, skrek jag. Och fortsatte på tråden "bort med kostymgubbarna, i EU är det gubbegubbegubbegubbe sen är det Merkel, sen är det gubbegubbegubbe igen. Om det finns någon som kan höja sin röst mot denna gubbröra så är det Gudrun Schyman". Jag kom av mig så mkt så att jag till och med använde mig av det enda slagordet i Schyman till Bryssel-kampanjen som jag inte gillar "In med högklackat - ut med slipsarna" (är lite väl könsessentialiserande för min smak). Men skitsamma, det var effektfullt, jag lyckades verkligen bryta mot normerna och fick wowwowwowooooow med mycket applåder...

Nåväl, det var det närmsta en partipolitisk debatt någonsin kommer att komma den där MTV-intervjun med Madonna där Courtney Love börjar kasta smink... ;-)