Debatten kring asexualitet kan ibland vara så otroligt störig. När en vän till mig berättade för en läkare att hen just nu kände sig asexuell, så la han upp det som om det vore värsta problemet. Det här är så sjukt knäppt. Asexualitet kan förstås ibland och för vissa människor bero på ett problem, men i minst lika många fall så är det inte så. Problemet ligger snarare i att asexualitet är så otroligt stigmatiserat i dagens samhälle. Det beror inte i sig på att det pratas för mycket om sex och sexualitet, för det tror jag egentligen kan innebära att det blir lättare att inta en position som asexuell, problemet ligger snarare i att det pratas för ensidigt, kommersiellt och normbundet om sexualitet. Det är det vi för enkelhetens skull kan kalla för sexualiseringen av samhället.
Personligen har jag haft flera asexuella perioder i mitt liv, där jag kanske viljat kramas, mysas och pussas med människor, men inte ha sex. Ibland har dessa perioder kommit på grund av att jag varit väldigt nere, men minst lika ofta har jag snarare varit väldigtväldigt glad. Jag har helt enkelt känt att jag ville få utlopp för min kreativitet och min livsglädje genom andra saker än det rent sexuella. Mitt intresse för att ha sex med en annan människa har varit väldigt låg, jag har lagt min tid och energi på andra saker. För mig är det självklart att jag även i fortsättningen kommer att ha asexuella perioder. Sexualitet är inget statiskt, utan något som varieras under livets gång. Tur är väl det.
Sedan kan jag irritera mig på att en del personer vill tvinga på mig att mina asexuella perioder beror på att en kille våldtagit mig. Jag ska inte komma och förneka att våldtäkten har krånglat till min sexualitet, men jag har haft asexuella perioder såväl innan som efter våldtäkten. Att våldtäkter skulle göra människor asexuella, göra det omöjligt för dem att öppna sig sexuellt på nytt under hela sina liv, är bara en myt. Därmed inte sagt att en våldtäkt gör sexualiteten krångligare än innan, men jag har varit skitkåt på människor såväl innan som efter våldtäkten och jag har haft asexuella perioder såväl innan som efter våldtäkten.
Våldtäkt är något jävligt jobbigt att vara med om, som måste bearbetas varsamt. Offerrollen måste erkännas, för att kunna komma vidare från det. Självklart MÅSTE en ha en period där en mår riktigt dåligt över vad som hänt, det är jag övertygad om efter att ha själv utsatts (det måste bearbetas), men samtidigt MÅSTE en också få möjligheten att gå vidare och ibland när folk diskuterar våldtäkt verkar de inte vilja inse detta. Låt mig vara tydlig: En våldtäkt behöver INTE vara något som fuckar upp ens sexualitet för resten av livet. Det behöver INTE vara något som en måste må dåligt över under resten av sitt liv, med offerrollen stämplat i pannan. Det är som om vissa tror att en våldtäkt innebär att en är dömd till att bli en ångestfylld madonna under resten av ens liv, som om kränkningen en utsatts för skapar evig olycka. Vi måste döda myten om att våldtäkt är något en aldrig kan komma över, något som för evigt påverkar en, något som gör att en förlorar något som en aldrig kan få tillbaka, något som förstör ens liv.
Fuck that shit.
Det här gör mig jävligt förbannad! Låt mig få definiera själv på vilka sätt våldtäkten påverkar mig eller inte påverkar mig idag. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Håller med om vartenda ord. Jag känner själv att det är svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt: Om någon vet att jag är asexuell berättar jag inget om min bakgrund, och om någon vet om min bakgrund berättar jag inte att jag är asexuell. Det är för komplicerat att förklara att de två inte har något med varandra att göra, och två påtvingade offerkoftor är ännu mer kvävande än en...
Word!
Mm det känns som många samtalsämnen som bygger på känslor och upplevelser låses fast i nån form för att alltid återkomma i samma form. Det gillar jag inte.
En sätt att se på världen ändras förhoppingsvis till ett annat under livets gång. Jag utvecklas och växer ständigt. Det måste vara sjukt tråkigt att fastna i ett ställningstagande en hade en gång.
Jag tycker inte heller att en måste förklara sin egna sexuallitet för någon. Om jag har en assexuell period är det min ensak. Likadant med så mycket annat så som könsidentiet. Vad jag väljer att kalla mig osv.
Världen är fucked up och det är viktigt ifrågasätta.
Asexualitet är nog en av de sakerna när det gäller kön och sexuell läggning som samhället har svårast att acceptera. Homo- och bisexualitet kar folk lärt sig att acceptera. Andra preferenser eller identiteter kan folk acceptera, även om det kan anses lite avvikande. Asexuallitet verkar inte folk ens inse att det finns, och om det finns så är de asexuella omogna eller har något sorts fel som kan bero på diverse saker och som bör botas. Jag har flera i klassen som inte är intresserade av sex och/eller kärlek. Lärarnas och de andras bemötande mot dem tycker jag är grymt provocerande: "Du får se vad vi menar när du blir äldre" "Du har nog inte bara hittat den rätta än". Sådant beteende som de håller på med skulle kunna anmälas som diskriminering eller trakasserier om det var riktat mot en annan sexualitet.
Åh, väldigt bra och behövligt inlägg. Men, jag tycker att det är jobbigt att du lyckas få in en några måsten i alla fall vilket verkar begränsande.
"Våldtäkt är något jävligt jobbigt att vara med om, som måste bearbetas varsamt. Offerrollen måste erkännas, för att kunna komma vidare från det. Självklart MÅSTE en ha en period där en mår riktigt dåligt över vad som hänt, det är jag övertygad om efter att ha själv utsatts (det måste bearbetas)"
att man måste må skitdåligt en viss period, att du upphöjer din egen erfarenhet till norm - det tycker jag är problematiskt. det är svårt att säga att det skulle vara så för alla som blivit utsatta för våldtäkt.
Anonym: Helt rätt, men samtidigt, alltså jag vet inte. Jag tycker det finns en fara i att tro att en kan vara med om en våldtäkt utan att må riktigt dåligt. Det var min bild av hur jag skulle reagera vid en eventuell våldtäkt innan jag utsattes och det var något jag försökte mig på precis efter våldtäkten.
Men det fungerade verkligen inte och min upplevelse, utifrån även andra personers berättelser, är att det är rätt många som lurar sig själva genom att inte må riktigt dåligt över det till en början, och sedan kommer det tillbaka och spökar flera år senare, för att en egentligen inte bearbetat vad som hänt. Det är det som jag liksom vill varna för, eftersom jag själv fattar hur lätt det är att försöka vara stark och vägra bli till ett offer, när det trots allt är en periods offerroll som krävs för att en ska kunna erkänna för sig själv vad som hänt. För mig krävde det att en person försökte få in mig i sin bil och betala för sex för att jag skulle fatta vad som hänt. Och hur jobbigt det blev för mig att säga nej och gå därifrån, jag bröt ihop fullständigt efter han körde iväg, för att jag var så rädd.
Sen tycker jag att det är viktigt att en har respekt för att hur lång den här perioden blir varierar mycket från person till person. Där vill jag absolut inte upphöja min egen upplevelse till norm.
Hihi, läser kommentaren från Anonym nu och kan säga att jag numera håller med denne helt och fullt =)
Skicka en kommentar