Varför jag lämnar miljöpartiet

Det här brevet skrev jag på mp:s interna forum:

Det är svårt att i en Aftonbladet-debattartikel (jag blev visst 24 år där, när jag ju bara är 22) på 4000 tecken beskriva 1. Varför jag lämnar mp. 2. Varför jag gillar Fi bättre just nu (med betoning på just nu, jag ser inte partimedlemskap som någon lifetime-commitment) 3. Varför utomparlamentarisk aktivism är viktigt och varför partipolitiken är problematisk.

Självklart lyckades jag enbart skrapa på ytan i dessa frågor och därför är det inte så konstigt att artikeln blivit föremål för kritik från en del håll (främst nazister som blivit som galna över bögerierna och queerheten som förekommer i Sveriges största tidning, hugaliga. Det är fascinerande hur många som upprörs fullständigt av kritik mot könsindelning. Tydligen har detta blivit den mest omdebatterade nyheten i bloggosfären idag). Debattartiklar är jobbiga att skriva för allt måste vara så himla kortfattat och svartvitt.

I fredags skrev jag en krönika i ETC om min syn på parlamentarism idag. Det sammanfattar en stor del av varför jag lämnar mp. Läs den gärna om ni undrar lite mer om hur jag tänkt.

Men jag skriver här också, för jag tycker det känns viktigt för mig att berätta i ett annat format än krönika/debattartikel:

Nu är Miljöpartiet ett seriöst parti! Nu är Miljöpartiet ”ett seriöst parti”. Men vad innebär seriöst? Att vi har anpassat oss efter partipolitikens konservativa spelregler? Det är väl inget att slå sig på bröstet för? Att vi är ett "ansvarstagande" och "seriöst" parti som håller storföretag i bilindustrin (SAAB) om ryggen? Vart tog systemkritiken vägen? Kritiken mot storföretagsamheten?

Jag har insett mer och mer att jag inte kan gå ut i valrörelsen 2010 och propagera för miljöpartiet. Därför blir det också svårt att vara aktiv i Grön Ungdom. Även om jag ser många positiva saker hos Grön Ungdom (tack för utspelet mot mp:s agerande i SAAB-frågan!), känns det som om GU i synen på politik rör sig allt närmre mp. Det handlar om den här synen om att vi av strategiska skäl inte bör tycka det vi egentligen tycker (varför detta är problematiskt utvecklar jag i min ETC-krönika)-

Skulle inte vi kunna förändra mer om alla vi som hade radikala åsikter, faktiskt vågade stå för dem? Världen behöver inte fler reformister och när Grön Ungdom, ungdomsförbundet till det parti som påstår sig vara radikalast i riksdagen använder argument som ”vi måste tänka taktiskt och inte tycka så här för att det är för radikalt”, så är det problematiskt. Detta argument använda många på det senaste riksårsmötet. För några år sedan använda jag själv det argumentet, men jag tycker allt mer att det är dumt att äta upp sina egna åsikter för strategins skull (och visst handlar mitt utträde mer om att jag har förändrats i min syn på politik än om att partiet har förändrats under de senaste 2-3 åren, även om det har skett en förändring även där). Opinionssiffror är inte gud.

Hmm ska försöka strukturera upp en lista över vilka saker som får mig att lämna mp:

Klass – Jag har väldigt svårt att vara med i ett parti som hellre pratar om småföretag än om klassfrågor. Som tvärtom saknar klassanalys och ibland förnekar klassproblematikens existens. Dessutom ställer sig mp allt för ofta på arbetsgivarnas sida framför arbetarna. Miljöpartiet består till 90 procent av folk från medelklassen och att få förneka klass är som om ett parti med 90 procent män skulle förneka könsmaktordningen. Om vi utgår ifrån en intersektionell analys så måste vi inkludera klass! Liv Strömqvist gjorde en intressant serie om detta i en följetång som hette ”tio tröttsamma typer”, där ”medelklassiga miljöpartister”, som aldrig pratade klass, inte kritiserade modebloggar och fällde tårar över att Lars Ohly inte ville sälja ut statliga bolag, fanns med på plats 8. Det var nog egentligen när jag läste Liv Strömqvists serie som jag började problematisera mitt mp-medlemskap på allvar. KLASS ÄR EN VIKTIG DEL AV DEN INTERSEKTIONELLA KAMPEN!

Systemkritiken – Jag är oerhört kritisk till Miljöpartiets utveckling. Jag vill förändra samhället från grunden och det känns som om mp allt mer argumenterar utifrån det kapitalistiska tillväxtivrande systemets grunder. Det är inom det kapitalitiska systemet som mp agerar. Det slösas tid på att debattera konkurrenskraft när det kommer till miljövänliga bränslen istället för om att säkra framtiden för kommande generationer. Det är ju det som frågan EGENTLIGEN handlar om, vi borde inte för ett ögonblick ge nyliberaler problemformuleringsföreträdet! Detta gör vi tydligt när vi låter bli att prata om tillväxtkritik, som borde vara ett av mp:s grundfundament (och 6 timmars arbetsdag anses tydligen vara för radikalt nu för tiden också).

Dessutom är den nuvarande kavajnormen beklagig. Är vi ett parti som vill vara en del av systemet? Tidigare pratade vi om att ha ett ben innanför systemet och ett ben utanför. Jag ser inte längre något ben utanför systemet. Det var ett hästjobb att ens få miljöpartiet att börja prata LITE om köttkonsumtionens klimatpåverkan, trots att FN-rapporter visade att 18 procent av växthusgasutsläppen kom från köttproduktionen så var det jättesvårt att lyfta en ny och obekväm fråga till Miljöpartiet.

Inom politiken tycker jag faktiskt inte att Miljöpartiet längre är särskilt nytänkande eller obekväma. Jag tycker inte att det här beror främst på att samhället har blivit mer grönt, utan snarare på att mp blivit mer grått. Jag skulle faktiskt vilja säga att vänsterpartiet är mer systemkritiska än mp, de vågar åtminstone stå rakryggat för sina åsikter oavsett hur mycket det blåser. Det förtjänar de en eloge för! Det är nämligen så en på lång sikt kan skapa en förändring. Att miljöpartiet verkar tro att det räcker med att bara skilja sig från den monotona kören med en tonart, tycker jag knappast är bra.

Feminismen – Fi känns betydligt fräschare och vågade än mp. Här har vi ett parti som på riktigt försöker komma in med ett nytt perspektiv i politiken (med varning för att de också blir som mp om de kommer in i maktens korridorer, kanske är det systemet i sig självt som det är fel på och som måste bekämpas! Allt annat är kanske bara ett omplåstrande av ett öppet sår), med Gudrun Schyman den mest färgstarka, avvikande och häftiga politikerna Sverige någonsin haft vid rodret. Hon har aldrig varit konventionell och anpassat sig efter partipolitikens normer, regler och begränsningar. Vi talar om någon som drog Carl Bildt i slipsen i direktsändning en gång för att hon inte fick en syl i vädret. Mp driver inte feminism tillräckligt mycket och vill inte dela föräldraförsäkringen. Dessutom vill mp införa ett vårdnadsbidrag light. Dessa saker får inte samhället att bli jämställt!

För två år sen deltog jag i Grön Ungdoms kampanj "Vägra kalla någon hora". I dag skulle jag hellre vilja driva en kampanj som heter "Hellre slampa än bock". Det som bör problematiseras är att killar lär sig att de blir häftigare ju mer de knullar runt, medan tjejer lär sig att de bör hålla igen.

Partipolitikens karriäristiska ramar – Mp är just nu ständigt medieanpassade. Ett av de bästa uttalanden, enligt mig, som gjorts av en partipolitiker de senaste 10 åren är Zaida Catalans uttalande om djurrätt 2001. Men i vår tids medieanpassade slätstrukna, säg inget som är systemkritiskt på riktigt för då kommer du att lynschas, partipolitiksklimat, så anses det vara ett av de sämsta uttalanden. Det tycker jag är tragiskt.

Det känns som vi hela tiden utgår ifrån normen i samhället, arbetar utifrån normen kring vad “folk” tycker (och på så sätt tänker vi ju likadant som medierna), istället för att ifrågasätta dessa normer och försöka jobba utifrån en annan samhällsdiskurs.

Istället för att verkligen vara öppen med sina egentliga åsikter, väljer man att tona ned allt som är radikalt i ”taktikens” namn. Frågan är dock om vårt samhälle redan idag har alldeles för många reformister och alldeles för få som verkligen vill förändra samhället från grunden. Det blir bara värre av att de som vill förändra samhället från grunden ställer sig till reformisternas sida för att slippa vara obekväma. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället från grunden om vi inte vågar stå rakryggade och ärliga för våra åsikter? Vi måste ju själva tro på våra idéer.

Frågan är ibland hur mycket man anpassar sig med karriäristiska förtecken, att få ett bekvämt jobb, en riksdagsplats osv. Jag vet själv, eftersom jag höll på att komma in på den banan under mitt första år som språkrör. Anpassade mig efter normerna och reglerna, slipade bort mina mest radikala åsikter eller höll åtminstone tyst om det, var lagom radikal för att ”det ska en ungdomsförbunds språkrör vara”, medan jag helt köpte partipolitikens spelregler. Sen började jag ifrågasätta det. Karriärism är något vi alltid måste se upp med, både inom oss själva och hos folk i vår omgivning, för det är sällan något som någon uttalar. Men bekvämligheten som finns med en stor lön och fast anställning och MAKT och STATUS som kommer med politiken ska inte underskattas. Det skapar karriärism och lockar till sig karriärister. Tyvärr (och självklart finns det undantag, en del inom det här partiet känns knappast som karriärister och det går att vara ”toppolitiker” utan att göra avkall på idealismen, däremot vore det dumt att blunda för att dessa strukturer finns). Och problemet ligger i strukturerna som finns inom partipolitiken idag, som miljöpartiet är en del av. Karriärism innebär ett livsfarligt dödande av idealistiska krafter, då strategi för personlig vinning gör att alla obekväma och radikala åsikter skärs bort.

Jag är övertygad om att samhället förs framåt av idealister som vågar röra om i konservatismens grytor. Detta berättade Emma Goldmann redan 1920 och det gäller än idag. Ska vi anpassa vår politik, våra drömmar, våra visioner efter vad stockkonservativa kristdemokrater kommer tycka om dem?

Miljöpartiet känns inte nytt och fräscht längre. Mp i allmänhet snarare bryter ned sina egna radikala åsikter än för in dem i parlamenten. De är en del av systemet som de från början kritiserade. Vi som vill ha en samhällsförändring från grunden kan då titta på Fi eller (v) eller i än högre grad kanske på det utomparlamentariska.

Någonstans måste en bestämma sig för var en göra mest nytta. Genom att försöka påverka internt med dessa frågor eller genom att hitta ett annat forum där en inte behöver stånka sig blodigt för dessa frågor. Hur ska en använda sin energi bäst? Att kämpa en massa med att radikalisera partiet eller genom att lägga all sin energi på att radikalisera samhället?

En hel del personer inom mp är fantastiska. Jag vill gärna att ni tänker på det jag också tänkt på, vart gör er energi mest nytta, inom eller utanför mp? Oavsett vart ni väljer att föra er kamp, ska ni veta att ni har min fullaste respekt och att jag hoppas att vi fortsätter ses på barrikaderna även i framtiden. Jag tror fortfarande att en annan värld är möjlig, jag tror bara inte att mp-ledningen står för samma ideal som mig längre och därför blir det omöjligt för mig att stå i valet 2010 som representant för partiet.

Men kampen fortsätter på annat håll. Vi ses på barrikaderna! En viktig grej just nu är att utveckla och bygga upp en stark rörelse för INTERSEKTIONELL SOLIDARITET! Där skulle vi kunna ha en stark revolutionär kraft!

Even if the world were to end tomorrow I would still plant a tree today.