onsdagen den 30:e juli 2008

Anarchopride

Imorgon inleds Anarchopride, som ett anti-kommersiellt alternativ till Europride, samt ett sätt att få queers att bli mer anarkistiska och för att få anarkister att tänka mer queert. BRA tycker jag, även om jag tycker att queerklubbarna och Pridehouse också är bra alternativ till Pride Parkens glitter, glamour och kommersialism. Ska definitivt besöka anarchopride någon av dagarna. Jag har alltid tyckt att queerfeminismen egentligen är en naturlig förlängning av den anarkistiska visionen om frihetlig jämlikhet. Det är något som de heterosexuella alfahannarna som tyvärr dominerar många syndikalistiska och anarkistiska nätverk, behöver påminnas om!

Jag har många sympatier med anarkismen och kanske än mer med anarkosyndikalism. Jag har alltid undrat vad som hade hänt om anarkisterna hade vunnit det spanska inbördeskriget. Anarkismen som fanns i Katalonien (Barcelona) och Aragon fascinerar mig. Lika mycket fascineras jag av Emma Goldman ("Women need not always keep their mouths shut and their wombs open.", "Crime is naught but misdirected energy." “Methods and means cannot be separated from the ultimate aim”, “Someone has said that it requires less mental effort to condemn than to think.”, “Poor human nature, what horrible crimes have been committed in thy name!”, “The most violent element in society is ignorance.”) och Voltairine de Cleyre ("Do not preach the straight and narrow way while going joyously upon the wide one. Preach the wide one, or do not preach at all; but do not fool yourself by saying you would like to help usher in a free society, but you cannot sacrifice an armchair for it." "A man won't steal, ordinarily, unless that which he steals is something he cannot as easily get without stealing; in liberty the cost of stealing would involve greater difficulties than producing, and consequently he would not be apt to steal...I think it can be shown that the law makes ten criminals where it restrains one.")

Min vän Olle har gjort några fina affischer som är inspirerade av Voltairine de Cleyres tankar om materialism. Lägger ut dem här nedan:




Min tanke är att jag tycker om att försöka förändra världen istället. För att det faktiskt ger livet en lite större mening. Så är det bara. Kalla mig PK eller pretentiös, men ju fler som tänker som jag desto mer rättvist och hållbart blir samhället

måndagen den 28:e juli 2008

Jag kommer ut om mitt hemliga dubbelliv som manssvinig raggare i Östersund

På Sara Parkmans blogg "Smaskigt Fakta" kommer jag idag ut med den chockerande nyheten att jag länge levt ett hemligt dubbelliv som raggare i Östersund. En raggare som tycker "att man måste fan linda in allt i bomull för att få brudar". Det är detta som jag kommer ut som under Pride.

"I always thought Bikini Kill had a good sense of humor, too. I think the stereotype about feminists having no sense of humor played into that whole mythology that we weren't a fun band and we weren't fun people and our music didn't have a lot of humor in it. If you go back and listen to it, I'm doing all these characters and I'm being sarcastic and mocking different forms of masculinity that are obnoxious. I don't know. It seems like a laugh riot to me."

- Kathleen Hanna

söndagen den 27:e juli 2008

Vi är inte fria (än) - En snabbkurs i heteronormativitet

Det här skrev jag för att belysa hur stark kopplingen är mellan heteronormen och patriarkatet. Heteronormen är så stark så att när vi talar om könsroller och hur killar och tjejer förväntas bete sig, så utgår vi de facto från hur heterokillar och heterotjejer förväntas bete sig. Jag vill till slut också bara påminna er om hur fantastisk Tiina Rosenbergs tal var på Pride-invigningen, om att Ani Difrancos Puddle Dive är ett av mina favoritalbum och om att Nicklas Strömstedts låt "En kvinna och en man" också är himlans bra för att en kvinna och en man som lever i varann, det finns inget starkare, än en kvinna och en man som vet va dom kan. Det finns inget starkare ;-)

Heterotjejer ska raka sig under armarna på benen och på alla andra ställen där det anses äckligt för henne att ha hår
Heterokillar bör raka sig i ansiktet, men vissa killar behöver inte ens det
Heterokillar är attraktiva om de tar mycket plats, en heterokille som är utflippad är charmig
Heterotjejer som är utflippade anses antingen vara "lite för mycket" eller "roliga som en kompis"
Hetertjejer bör vara lite mystiska, vilket är ett annat ord för att de är tysta och inte rör sig så mycket
Heterokillar ska inte sminka sig
Heterotjejer ska sminka sig, även på festival
Heterokillar inom vissa subkulturer får sminka sig, men oftast inte så mycket och ofta mest som en kul grej
Heterotjejer ska sminka sig. Punkt slut.
Heterokillar som är skabbiga kan anses vara extra sexiga tack vare det.
Heterotjejer som är skabbiga anses vara äckliga.
Poppojkar ska ha halvlångt hår och snedlugg
Popflickor ska ha långt hår, men ska gärna sätta upp den i en Lykke Li-knut (som för övrigt är hemsk, eftersom ingen hade den för två år sedan och idag har var och varannan popflicka den. Vilket får mig att tänka att folk i allmänhet tyvärr inte tänker själva, utan följer slaviskt strömmen)
Heterokillar får inte bära kjol
Heterotjejer får inte bära för kort kjol för att heterokillarna anses inte kunna kontrollera sin sexualitet
Heterotjejer ska tala med ljus röst och vara artiga och inställsamma
Heterokillar kan bete sig lite hur som helst, det finns alltid en subkultur som anser att deras beteende är sexigt.

- Heteropoppojkar får heteropopflickor genom att visa känslor, vara lite PK och ha en credig skivsamling
- Heteropunkkillar kan få brudar genom att vara riktigt skabbiga
- Mördare, våldsmän och drogmissbrukare får brudar genom att det finns daddies girl som känner ett överskott av empati för totala idioter, trots att de aldrig får ett uns av empati tillbaka.
- Mainstreamkillar får brudar genom att vara tuffa och ha rätt mycket muskler och pengar

Gemensamt för alla dessa kulturer är att heterotjejer får heterokillar genom att underordna sig killarna. Patriarkatet är det som ALLA heterokulturer (egentligen alla kulturer förutom queerkulturen, som har som främsta syfte att bekämpa patriarkatet) verkar ha gemensamt.

Heterokillen ska vara längre än heterotjejen
Heterokillen ska hålla om heterotjejen, alltid och på konsert
Heterotjejen ska sitta i heterokillens knä
Heterokillar ska ta initiativ till den första konversationen, den första kyssen, det första ligget
Heterotjejen ska invänta allt detta, men får gärna ge ut "signaler"
Heterokillar som går mot normen och attraheras mer av heterotjejer som är lite tuffare ska ändå stöta på heterotjejerna som är mer passiva, för att det är lättare att våga med de som står still och (förmodligen) inte säger ifrån lika kraftfullt
Heterotjejerna som inte följer sin könsroll bestraffas därmed för det
Heterokillen förväntas inte anpassa sitt liv särskilt mycket efter heterotjejen
Heterotjejer ska anpassa sig efter heterokillen, men inte till 100 procent för att illusionen om jämställdhet och självständighet ska bevaras
Heterokillar ska få vara fria och om de låter sina tjejer påverka deras liv i någon större utsträckning anses de vara tofflor
Heterotjejer ska stå ett halvt steg bakom sina heterokillar och inte lägga sig i deras killars förehavanden särskilt mycket
Heterokillen ska tjäna mycket pengar
Heterotjejen ska tjäna mindre än sin heterokille
Heterokillar som tar ut ett par månaders föräldraledigt får höra vilka underbaaaara fäder de er
Heterotjejer ska ta nästan allt ansvar för barnet, men ändå få höra att de inte räcker till
Heterokillar får alltid orgasm vid sex
Heterotjejer får sällan orgasm vid sex, sånt får de i första hand av onani
Heterotjejer lär sig att nöja sig med vaginalsex, trots att det inte ger dem maximal njutning
Heterokillar lär sig att det är okej att låta sex ta slut när DE kommer
Heterokillar och heterotjejer lär sig att anledningen till att heterotjejer sällan får orgasm vid sex är tjejens anatomi och inte vaginalsexformen
Heterokillar ska behandla heterotjejer som om de vore porslinsdockor i sängen
Heterokillar anses vara uuuuunderbara om de är feminister
Heterotjejer anses vara hemskare och hemskare ju mer feministiska de är
Heterotjejer lär sig att be om ursäkt och få dåligt samvete när de (äntligen) säger ifrån
Heterokillar lär sig att inte verbalisera sina problem, utan snarare få utlopp för sina känslor genom våld
Heterokillar som gör musik ses både som fantastiska musiker och som sexSUBJEKT av heterotjejer
Heterotjejer som gör musik ses oftast antingen som fantastiska musiker eller som sexOBJEKT av heterokillarna, sällan både och
Heterokillar lär sig att de kan bli rockstjärnor
Heterotjejer lär sig att de kan bli rockstjärnors groupies
Heterokillar har de mest populära bloggarna om politik, sport och ekonomi
Heterotjejer har de mest populära bloggarna om mode och matlagning
Heterotjejen ska vara rädd för farliga våldtäktsmän
Heterokillen ska beskydda heterotjejen från andra heterokillar
Heterotjejer får inte svära för mycket och får inte rapa, fisa eller prata om bajs, framförallt inte framför heterokillar
Heterokillar får göra det så mycket de vill, och även om heterotjejer då ska säga "uuuusch, vad äckligt" så förväntas de stå ut
Heterotjejer förväntas göra mycket för heterokillar som heterokillar aldrig skulle göra för heterotjejer
Heterokillar och heterotjejer i allmänhet tycker att feminismen spelat ut sin roll trots att det fortfarande är så att en av fyra kvinnor våldtas någon gång under sina liv och trots att de är så himla tydligt att vi är fastlåsta i patriarkala könsroller.

VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA. VI ÄR FRIA.
Blundar vi och säger att vi är fria tio gånger så löser sig allt.

En gång i tiden rörde sig feminismen för mig innanför heteronormens ramar. Jag var en Ebba-Witt Brattström-feminist. Men sedan tänkte jag: "Stop trying to fix it, when instead we should break it".

Feminismen kan inte utgå från bevarandet av heterosexualitet som norm, när så många av de feministiska problemen grundar sig i hur killar och tjejer förväntas bete sig i en heteronormativ kontext; den så kallade "spänningen mellan könen", som egentligen inte alls är särskilt spännande, utan snarare förutsägbar, patriarkal och tråkig som fan.

Att träda in i en politisk queerklubb är en frigörelse för alla oss som inte passar in i normerna kring kön och sexualitet. För alla oss som har en stark längtan efter att vara människor och inte kön. För alla oss som vill veta vad det är att vara fria på riktigt (som en person sa i en queerteater jag såg igår, "En av de vanligaste rädslorna är rädslan för att göra bort sig, men jag har ingen skam i kroppen"). På queerklubbar är det lika vanligt (eller ovanligt, beroende på hur man ser det) att killar och tjejer (till det biologiska könet) rakar sig under armarna, lika vanligt att killar och tjejer sminkar sig och nästan lika vanligt att killar och tjejer har kjol.

Jag är stolt över att vara bög, inte för att jag vill ersätta heteronormen med en homonorm, utan för att jag vet att alla mina relationer (vare sig jag vill det eller inte, homosexuell kärlek och sex blir alltid till något politiskt, framförallt när kärleken eller lusten visas upp offentligt) kommer att bidra till att böja och till slut krossa ribborna i våra andliga tigerburar som hindrar oss från att vara fria och jämställda människor.

fredagen den 25:e juli 2008

Pride - tema heteronormen

Idag inleds Pride. Här på bloggen kommer jag lägga ut lite dikter och andra godbitar som uppmärksammar heteronormen och dess kopplingar till patriarkatet. Jag kommer dessutom "komma ut" som någonting helt oväntat (spännande, va? ;-)

Men först vill jag länka till det här helt fantastiska inlägget.

onsdagen den 23:e juli 2008

Mediekritik, konsumtionskritik, feminism och så sexserier...

Det finns något med kritiken mot Ebba von Sydow och hennes lilla armé av modejournalister och modebloggare som jag verkligen fastnar för. Jag tror att det handlar om att det skär igenom flera av mina hjärtefrågor: Mediekritik, konsumtionskritik (vilket handlar både om livskvalitet och klimat/miljö), samt feminism. Lina Neidestam är en helt underbar serietecknare. Kolla in hennes hemsida här.

Och jag tackar Sara Parkman (som också är en djävel på det här med humor), som tipsade mig om den här serien från Lina Neidestam:




















Via Linas blogg hittade jag också Jan Bielecki, som bland annat gör bilder där han vänder på könsrollerna och objektifierar killar. Den bästa är kanske den här:


















Därifrån hittade jag Femisex-bloggen och den här roliga bilden av Loka Kanarp:

tisdagen den 22:e juli 2008

Tack!

Säger jag till Cocorosie, för att de finns och gör så fantastisk musik, samt skriver så underbara texter (lyssna på låtar som Japan, Animals, Rainbow Warriors och Promise). De har till och med kattljud i låten "Animals"! Jag vill leva i Cocorosies värld och jag tror mig förstå vad de vill berätta om världen som vi lever i idag. We are rainbow warriors. Och vi har kontakt med våra inre barn.

Tack var också ordet som Göran Persson sa till mig (samtidigt som han tog av sig glasögonen) efter slutdebatten i SVT, när jag passerade honom i korridoren i tv-huset. Det är skamlöst namedroppande för mig att nämna den dåvarande statsministern i min blogg. Jag tycker inte ens han verkar vara särskilt trevlig, men jag har undrat många gånger vad han menade med det där tacket. Kände han ens igen mig? Ville han tacka mig för min insats för det "rödgröna laget" i valrörelsen? Eller sa han bara "tack" för att han skulle vara sådär landsfader-aktig och ville tacka mig för att jag satt i publiken? Så många frågor. Inga svar.

söndagen den 20:e juli 2008

Hallmansgården bör utge Livsmanusets Fängelse - Homosexualitet är synd

Men jag är hellre syndare än könsförrädare (obs! viss ironi, men visst är det roligt?)

Jag har hittat FÖRLAGET som ska ge ut min bok. De vet bara inte om det än. Men snart får jag nog det positiva beskedet. För vilket förlag skulle vilja ge ut en bok som innehåller kritik mot tvåsamhetsnormen, heteronormen, vaginalsexnormen, som beskriver olika sexakter ganska ingående, samt innehåller en hyllningstext till homosexuellt sex? Det finns ju risk att det kommer vara för hett för de svenska tryckerierna. Därför vänder jag mig till Hallmansgårdens Förlag. Jag vill ju att ALLA ska tala om boken. Jag vill ju att samtliga universitet, regeringen och riksdagen ska ha den. Jag vill ju att den ska bli uppmärksammad i tidningar, radio och teve. Precis som med hennes bok!



Här är brevet jag skrev till Hallmansgården:

Hejsan!

Jag heter Alexander Chamberland och har precis skrivit klart min första roman, Livsmanusets Fängelse. Anledningen som jag skriver till ert förlag är för att jag vet att ni är ett förlag som är modigt, som vågar ge ut böcker med ett kontroversiellt budskap. Böcker som är för heta för de svenska tryckerierna.

Men huvudanledningen till att jag tror att ni skulle kunna vara intresserade av att ge ut boken är att ni garanterat skulle nå ut till en helt ny läsekrets. Jag skickar med ett följebrev och ett par kapitel från boken så ni får en bild av hur jag skriver och vad mitt budskap är. Hoppas att ni njuter av läsningen och bestämmer er för att ni är intresserade av utgivning.

Med varma hälsningar,
Alexander, hellre syndare än könsförrädare

torsdagen den 17:e juli 2008

Antifeministisk katt

Min vän Mikael i Malmö har en tjock katt som heter Sessan. Hon väger närmare 10 kilo. Jag glömde min t-shirt på golvet hos honom. På t-shirten står det "This is what a feminist looks like". Igår kväll fick jag reda på att Sessan hade kissat på t-shirten.

Jävla antifeminist!

Att känna sig som en är med i en porrfilm

Igår var jag ute med några vänner. Vi gick förbi ett ställe som hade gaykväll. Det såg väldigt tomt ut. Jag gick in själv för att kolla läget. Det spelades väldigt dålig dunkadunka-musik. Inne på baren satt enbart fem stycken medelålders björnar och kollade in mig. Det kändes som inledningen till en bögporrfilm. Men som tur var så gick jag. Det blev ingen porrfilm.

onsdagen den 16:e juli 2008

Kramsi

Livet blir mycket finare om man bestämmer sig för att leva efter devisen:

"I fight with love
And I laugh with rage
You gotta live light enough to see the humour
And long enough to see some change".

Och just nu skrattar jag åt att någon kommit in på min blogg genom att googla på "It's not over till the fat lady sings".

Nu ska jag klappa en katt och vara kär i Ani Difranco. Jag har kommit fram till att om jag skulle ge någon två album för att beskriva min personlighet skulle det vara Anis "Puddle Dive" (när jag är på gott humör) och "Imperfectly" (när jag är på dåligt humör).

Att sätta huvudet på spik

Fanny Ambjörnssons avhandling ”I en klass för sig” är bland de bästa feministiska avhandlingarna som någonsin skrivits i Sverige. På ett tydligt sätt redogör hon för hur heteronormen och patriarkatet går hand i hand och hon kopplar även till klassfrågan. I hennes intervjuer med gymnasietjejerna sätter de ibland huvudet på spik, utan att egentligen själva vara medvetna om det. Men det bästa, och kanske mest deprimerande, är följande:

“De som är framåt och pratsamma blir nog poppis (med killarna) på ett ANNAT sätt. Mer som en snäll och rolig tjej, inte som en man vill hångla med. Och det är ju faktiskt viktigt att vara attraktiv inför killarna. Det är det ju”.

måndagen den 14:e juli 2008

Det bästa invigningstalet någonsin?

Efter år av Jan Guillou, Amelia Adamo, Glenn Hysén, Fredrik Reinfeldt och polischefer som invigningstalare på Pride så är jag glad över att i år få lyssna på en talare som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Tidigare år har jag snarare hoppats på att talarna inte skulle göra bort sig för mycket. Men det vet jag att årets invigningstalare Tiina Rosenberg, en av mina största idoler, inte kommer att göra.

fredagen den 11:e juli 2008

Hela listan

Här kommer en sammanställning över hela listan som jag gjort på de 25 viktigaste feministiska artisterna. Det här är förstås bara min egen åsikt och jag skulle bli överlycklig om andra människor gjorde egna listor!

1. Joan Jett
2. Patti Smith
3. Aretha Franklin
4. Kathleen Hanna
5. Ani Difranco
6. Janis Joplin
7. Nina Simone
8. Courtney Love
9. Queen Latifah
10. Tori Amos
11. Fyra kvinnor som framfört feministiska anthems (Leslie Gore, Helen Reddy, Cyndi Lauper, Gwen Stefani)
12. Yoko Ono
13. Madonna
14. Dolly Parton
15. Peaches
16. Alanis Morissette
17. Cori Tucker (Heavens to Betsy, Sleater-Kinney)
18. The Dixie Chicks
19. Kim Gordon (Sonic Youth, Free Kitten)
20. Tracy Chapman
21. Fiona Apple
22. Linda Perry (4 non blondes)
23. Beth Ditto (the gossip)
24. Björk
25. Ari Up (The Slits)

Hetaste bubblaren: Lily Allen (eftersom jag är övertygad om att hennes nästa album kommer ge henne en plats på i alla fall min lista)

Nu fortsätter jag blogga som vanligt, men jag lovar att det kommer att komma mycket politisk musik, litteratur, konst och filmtips eftersom jag är oerhört kulturintresserad. Till exempel lovar jag att jag kommer att ge en egen recension av Sex and the city-filmen när jag väl får tummen ur och ser den (förmodligen nästa vecka).

Maria Wetterstrands tal i Almedalen

Jag gillar det riktigt mycket. Läs det här.

Det påminner mig om varför jag fortfarande är medlem i Miljöpartiet.

torsdagen den 10:e juli 2008

Kapitalismen

"I want loads of clothes and fuckloads of diamonds
I hear people die when they're trying to find them"

Fångar inte detta essensen av hur sjuk kapitalismen kan vara? Textraden har skrivits av Lily Allen i låten "I don't know" och behöver jag tillägga att den är ironisk?

onsdagen den 9:e juli 2008

Joan Jett - # 1 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

"I think I was born strong-willed. The advantage is, you stick to what you believe in and rarely get pushed out of what you want to do."

"I figured out it was a social thing, what women were allowed to do. At a very young age, I decided I was not going to follow those rules."

- Joan Jett

När jag tänkte på vem som skulle toppa den här listan, ville jag att personen skulle uppfylla en rad olika kriterier. Personen skulle vara banbrytande, personen skulle bryta mot den traditionella könsrollen, personen skulle ha uttalat feministiska texter, personen skulle tydligt ha tagit ställning i feministiska frågor, personen skulle ha räckt ut handen och hjälpt kvinnliga artister i sina karriärer, personen skulle ha fått åtminstone viss mainstreamframgång, men gärna utan att gå den traditionella vägen via de stora skivbolagen.

Ingen passar egentligen bättre in på den här beskrivningen än Joan Jett, punkens gudmoder, the original riot grrrl och en D.I.Y.-pionjär (D.I.Y. står för Do It Yourself).

Året är 1975. Tillsammans med Kari Krome och Sandy West bildade Joan Jett (som bara var 17 år gammal!) bandet "The Runaways". Bandet slog igenom stort runt hela världen och blev det första kvinnliga rockbandet att nå mainstreamframgångar. The Runaways sägs ofta vara Riot Grrrls föregångare.

"With a pinch of rock and a dose of roll
I can warm you up if you get too cold
I can bring you up when you're going down
I can smash your head all over this town
You gave me the answer
Now I got the answer, oh yeah
Cause we're the queens of noise
Come and get it boys
Queens of noise
Not just one of your toys
Queens of noise"

1979 splittrades The Runaways och Joan Jett försökte sig på en solokarriär. Men alla 28 stora skivbolag (idag är de mycket färre än så p.g.a. oligopoliseringen inom medierna) tackade nej till hennes debutalbum. Därför bildade Joan Jett skivbolaget "Blackheart Records", och blev därmed den första kvinnliga artisten att starta eget skivbolag. Senare bildade hon bandet "Joan Jett and The Blackhearts" och inledde ett samarbete med Boardwalk Records.

Det var när låten "I love rock and roll" släpptes 1982 som karriären fick ordentligt med fart. Fortfarande idag är låten den 28:e mest sålda genom tiderna. Därefter följde en hel rad med hits som "Bad reputation" (musikvideon finns här och beskriver hur det gick till när Jett fick sitt genombrott), "I hate myself for loving you", "Do you wanna touch me" och "Little Liar".

Joan Jett har fortsatt att ge ut riktigt bra musik. Framförallt gillar jag albumet "Pure and Simple", som släpptes 1994 och "Sinner", som släpptes 2006. Hon har producerat flera Bikini Kill-låtar, samt The Germs klassiska album "(Gi)" (Gi är bandets enda studioalbum). Jett har även kollaborerat med bl.a. Peaches, Kat Bjelland, Donita Sparks och The Gits.

Hon har fått rejält med cred även från den mansdominerade skaran av musikkritiker. Till exempel är hon en av enbart två kvinnor på Rolling Stones lista över de 100 bästa gittaristerna genom tiderna (säger väldigt mycket om Rolling Stone att de bara valt att ha med två kvinnor, de utelämnade t.ex. Ani Difranco). Bland Jetts uttalat feministiska låtar finns Machismo, Spinster, Go Home, Tube Talkin' och den nedanstående låten, Activity Grrrl:

"She can't accept that life is unfair
She wants to think the others care
And won't go away she's gonna stay right in your face

Activity Grrrl - tryin' to change the world
She's gonna knock on your door
Activity Grrl - in an uptight world
She's impossible to ignore"

Bästa album: Bad reputation, I love rock n roll, Pure and simple, Sinner, Queens of noise, The Runaways (de två sistnämnda med The Runaways)
Bästa låtar: Bad reputation, Machismo, I love rock and roll, Spinster, Activity Grrrl, Go Home (skrevs tillsammans med Kathleen Hanna om deras gemensamma vän Mia Zapata, sångaren i The Gits, som våldtogs och mördades på väg hem från en konsert), Don't Surrender, Tube Talkin', Riddles, You Don't Own Me (cover av Leslie Gores låt) Queens of noise, Cherry Bomb (de två sistnämnda låtarna med the Runawyas)





Vegan

Jag skulle bara vilja informera om att jag blivit vegan igen, efter nästan fyra år som vegetarian. Nu när jag inte har ett jobb som innebär att jag är på resande fot tre-fyra dagar i veckan så har jag inte längre en ursäkt för att äta mjölkprodukter, med tanke på klimatet och den klara kopplingen som finns mellan köttindustrin och mejeriindustrin.

Ett hett musiktips är för övrigt de nya låtarna som Lily Allen lagt ut på myspace. Politik, fenomenala texter and catchy pop hooks.

tisdagen den 8:e juli 2008

Roskildefestivalen - bäst och sämst

Då är jag hemma från Roskildefestivalen 2008. Det har varit omtumlande och framförallt helt fantastiskt underbart. Träffade många nya vackra eldsjälar, samt förstås en del mindre trevliga element (testosteronstinna män som sprejfärgar kukar på flera tält till exempel). Musikupplevelsen var inte heller den fy skam. Stundvis var den helt lysande.

Bäst: The Gossip (Beth Ditto är såså KOOL), Cat Power, Kate Nash, Cocorosie
Sämst: Jag har skrivit många gånger om mansdominansen på festivalerna. Och jag kan bara konstatera att vi måste bli fler som reagerar. På den stora scénen (Orange) på Roskilde spelade enbart EN kvinna, och samma sak gäller Hultsfred (Hawaiiscénen). Det är faktiskt inte okej. En annan sak som inte riktigt är okej är en sak som ETC-bloggen skriver om från Arvikafestivalen.

Men jag väljer att avsluta det här inlägget i optimismens tecken. För det här lovar gott.