Nu åker jag bort till Roskilde i några dagar. Så ni har en massa tid att läsa om de senaste artisterna som jag skrivit om (några av dem har jag skrivit långt om). När jag kommer hem får ni veta vem som blir nr. 1 på listan (jag kan tänka mig att många av er har era aningar). Till dess lämnar jag er med den här essän:
The moment the waterbubbles of selfishness around us burst
No one in the world will have to die of thirst
Att engagera sig politiskt är det viktigaste vi kan göra som människor. Vi kan gömma flyktingar. Sluta äta kött. Aktivera oss i nätverk för rättvis handel, feminism eller mediekritik. Det viktigaste är att vi tar oss ur egobubblan, som omringar oss i våra liv och börjar aktivera oss. Det är det som ger våra liv en större mening.
Courtney Love har sagt många underbara saker. En av de bästa sakerna är följande: ”I’m just a step in the feminist evolution, I’m not the finished product”.
Och jag vet precis vad hon menar. För det här har jag tänkt på ofta. För precis som Courtney är jag ibland bitchig och obekväm. När jag tittar 200 år framåt i tiden och den queerfeministiska revolutionen har skett så vill
jag inte att folk ska bete sig som mig. Nej, jag vill snarare att människor ska vara riktigt snälla, omtänksamma mot alla levande varelser i sin omvärld, försonande osv.
Man kanske kan tycka att om jag tror på den visionen borde jag leva på det sättet också. Och mot vissa gör jag det helhjärtat. Men jag kan inte göra det alltid. Cuz the world just ain’t perfect. Det är som Yoko Ono säger:
”Whenever I think about it (sexism), it just makes me very angry -- that anger is very good because it leads to the next positive situation. If we’re not angry about it, we won’t do anything about it. You have to kill that condition that is not helping us. In that sense, violence can be a component of progress.”
Om jag känner Yoko Ono rätt så talar hon inte om fysisk våld, för där drar jag min gräns. Eller rättare sagt, anser jag att våld mot andra levande varelser alltid är fel, men om man förstör (oskadliggör) ett slakteri så vill jag knappast fördöma det. Förstörelse av egendom kan ibland vara helt rätt, framförallt om egendomen är en slakterikniv eller en atombomb.
Hippierörelsen har många vackra visioner, men anledningen som jag absolut inte ser mig själv som en del av den, är att den ofta saknar maktanalys. Jag har umgåtts med många hippies (framförallt för 3-4 år sedan), och det som slår mig är hur strukturblinda många hippies är inför patriarkatet och heteronormen. Det är som om de tror att om de blundar, säger ”fred och kärlek” 10 gånger och är snälla mot varandra så kommer patriarkatet och heteronormen att försvinna av sig självt. Men det fungerar inte så, männen inom hippiekulturen är fortfarande i allra högsta grad överordnade kvinnorna. Och heteronormen är intakt, oavsett hur mycket de talar om fri kärlek.
Så jag förbehåller mig rätten att vara bitchig och obekväm, jag är det för att jag vill påpeka när jag tycker att någon beter sig på ett sätt som bekräftar heteronormen, patriarkatet, specieism osv. Jag tänker fortsätta bli sur på killar som oftast har ihop det med tjejer som följer sin traditionella könsroll till både utseende och beteende (daddies girls) och därmed uppfyller den heterosexuella matrisen, jag tänker fortsätta skälla ut klubbarrangörer/festivalarrangörer för att de nästan bara bokar män,
jag tänker aldrig bete mig respektfullt gentemot machokillar, jag tänker fortsätta öppna dörren till porrklubbar för att skrika ”äckliga män, ni kan inte köpa kvinnor när ni dör”, jag tänker aldrig delta i hypandet av ”nästa stora heterosexuella vita manliga musikgeni” och när någon på stan frågar ”är det där en kille eller en tjej” (det händer då och då, framförallt när jag har min Björkgrej på mig) så tänker jag fortsätta svara ”flickpojke” eller ”både och” eller ”katt” och gapskratta åt deras
förvirrade heteronormativa blickar.
Mest av allt tänker jag FAN aldrig hålla tyst. Om vi ska göra revolution hinner vi inte vara konflikträdda. Det kommer vara vi som vågar säga ifrån som kommer att utmålas som otrevliga och elaka, men egentligen är det de som lever på ett sätt som bibehåller de förtryckande strukturerna som är elaka och otrevliga. Vi måste ge varandra kramar för att vi faktiskt höjer
rösten och vågar bana väg för jämställdhet och jämlikhet.
Jag är inte slutprodukten i den queerfeministiska revolutionen. Jag är bitchig. Ibland är jag riktigt elak. Men jag är alldeles övertygad om att mitt beteende banar väg för att krossa patriarkatet och heteronormen, och därmed möjliggöra för ett samhälle som PÅ RIKTIGT består av KÄRLEK. För dagens värld gör inte det.
Sedan, när det har uppnåtts, då jävlar kommer jag vara världens snällaste och behagligaste människa! Till dess:
When I talk I want you to hear the revolution
In my hips there’s revolution
When I walk, I want the revolution to be coming
And in my kiss I want you to taste the revolution!
Come join me, tro mig, det är kul att göra revolution (leave the scene of destruction and join us in revolution). I min revolution ingår också att vara 100 procentigt utflippad och tycka om att leka.
måndagen den 30:e juni 2008
Trött man blir...
För några veckor sedan skrev jag ett gästbloggsinlägg på feministiskt initiativs hemsida som hette "Homosexuell kärlek är så jävla vacker". Syftet var att föra fram hur homosexuell kärlek ofta nedvärderas och ses som mindre fint än heterosexuell kärlek. Jag tycker det är fel, och jag tycker att homosexuell kärlek är jävligt vackert för det bryter ner normer och sker trots motstånd. Idag fick jag syn på ett svar på det här inlägget från Susanne Linde. Hon undrar "vackrare än vadå?", trots att jag inte skrivit någonstans att homosexuell kärlek är vackrare än heterosexuell kärlek. I ett svar på en kommentar till det inlägget skriver hon bl.a. att hon undrar om det skulle gå hem med ett inlägg med en rubrik där det står "den vita rasen är så jävla vacker". Och då känner jag att hon verkligen inte har fattat någonting.
Att lyfta fram en förtryckt grupp är något positivt. Det är något som kan bidra till att upphöja statusen för denna grupp. När jag säger att homosexuell kärlek är jävligt vacker är det inte för att jag vill påstå att det är vackrare än någon annan kärlek, utan jag lyfter upp homosexuell kärlek som något vackert därför att jag är förbannat jävla trött på att leva i ett samhälle som säger att homokärlek INTE är vackert. Samma sak gäller om man lyfter fram kvinnor eller personer som inte är vita.
När en priviligierad grupp vare sig denna grupp är vita, män eller heterosexuella reagerar mot att en förtryckt grupp försöker lyfta upp sig själva, så tänker i alla fall jag fortsätta bli förbannad.
Att lyfta fram en förtryckt grupp är något positivt. Det är något som kan bidra till att upphöja statusen för denna grupp. När jag säger att homosexuell kärlek är jävligt vacker är det inte för att jag vill påstå att det är vackrare än någon annan kärlek, utan jag lyfter upp homosexuell kärlek som något vackert därför att jag är förbannat jävla trött på att leva i ett samhälle som säger att homokärlek INTE är vackert. Samma sak gäller om man lyfter fram kvinnor eller personer som inte är vita.
När en priviligierad grupp vare sig denna grupp är vita, män eller heterosexuella reagerar mot att en förtryckt grupp försöker lyfta upp sig själva, så tänker i alla fall jag fortsätta bli förbannad.
söndagen den 29:e juni 2008
Patti Smith - # 2 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
"As far as I'm concerned, being any gender is a drag"
Jag kunde inte hålla med Patti Smith mer, både den traditionella mansrollen och den traditionella kvinnorollen är trist-trist-trist. För att förklara Patti Smiths storhet behöver jag egentligen bara nämna en låt "Rock'n'roll Nigger", enligt mig en av de största låtarna som någonsin producerats. Den är inte bara en låt, den är en hel värld. Den är en värld för alla som inte passar in i den vita heterosexuella mansnormen. Alla queers, svarta, asiater, kvinnor, hemlösa, mobboffer, transpersoner och diverse andra människor som befinner sig utanför normen. Alla är vi negrer! Rock'n'roll Nigger provocerar och har kallats för rasistisk, trots att det egentligen är så uppenbart att den är motsatsen till rasism. Det finns inget en kan göra med den här låten förutom att lyssna på den in awe och känna att du visserligen många gånger blivit nedslagen av samhället, men att du just nu står upp stolt och lyssnar på en av 1900-talets allra bästa låtar. Ren adrenalin fyller blodet i dina ådror. Upplevelsen är i det närmaste religiöst. Om du inte kan dansa runt till den här låten i ditt vardagsrum så har du förmodligen aldrig haft förmånen att känna dig utanför, förtryckt eller missförstådd (för det är en förmån att bana sin egen väg genom livet och slippa följa strömmen, en jobbig förmån, som allt som oftast ger mycket motstånd och ärr, men ändock en förmån, vem vill gå genom livet utan några ärr. Don't be bitter cuz you don't fit. It's a gift, you've got individuality, you don't have the herd instinct).
Textraderna som jag älskar i Rock'n'roll Nigger är många: "Those who have suffered, understand suffering and thereby extend there hand" är som ett utrop till alla "negrer" att visa solidaritet med varandra. Men bäst är ändå refrängen: "Do you like the world around you? Are you ready to behave? Outside of society, they're waitin' for me. Outside of society, that's where I want to be." och: Love spewed from the heart of me.I was lost, and the cost,And the cost didnt matter to me.I was lost, and the cost Was to be outside society. Jimi hendrix was a nigger. Jesus christ and grandma, too.Jackson pollock was a nigger.Nigger, nigger, nigger, nigger,Nigger, nigger, nigger.
Patti Smith säger själv att hon gör musik för de som inte tycker att de passar in i samhället. Hon är tydlig med sitt motstånd mot droger, att hon kanalyserar hellre sin ångest och frustration i hennes arbete och texter, istället för i droger eller alkohol. Hon leker ständigt med könsrollerna och är kanske den enda kvinnliga artisten som faktiskt dyrkas av de som älskar gubbrock. Hon banade vägen och visade att en kvinna, utan att vara konventionellt vacker eller på något sätt underordna sig den traditionella kvinnorollen, faktiskt kan ta sig fram i alternativmusikvärlden helt på egen hand och i kraft av sitt eget musikskapande.
"Jesus died for somebodies sins, but not mine. My sins are my own, they belong to me".
År aktiv: 1974-
Bästa album: Horses, Easter
Bästa låtar: High on Rebellion/25th floor, Rock'n'roll Nigger, Gloria, People have the Power, Piss Factory
Jag kunde inte hålla med Patti Smith mer, både den traditionella mansrollen och den traditionella kvinnorollen är trist-trist-trist. För att förklara Patti Smiths storhet behöver jag egentligen bara nämna en låt "Rock'n'roll Nigger", enligt mig en av de största låtarna som någonsin producerats. Den är inte bara en låt, den är en hel värld. Den är en värld för alla som inte passar in i den vita heterosexuella mansnormen. Alla queers, svarta, asiater, kvinnor, hemlösa, mobboffer, transpersoner och diverse andra människor som befinner sig utanför normen. Alla är vi negrer! Rock'n'roll Nigger provocerar och har kallats för rasistisk, trots att det egentligen är så uppenbart att den är motsatsen till rasism. Det finns inget en kan göra med den här låten förutom att lyssna på den in awe och känna att du visserligen många gånger blivit nedslagen av samhället, men att du just nu står upp stolt och lyssnar på en av 1900-talets allra bästa låtar. Ren adrenalin fyller blodet i dina ådror. Upplevelsen är i det närmaste religiöst. Om du inte kan dansa runt till den här låten i ditt vardagsrum så har du förmodligen aldrig haft förmånen att känna dig utanför, förtryckt eller missförstådd (för det är en förmån att bana sin egen väg genom livet och slippa följa strömmen, en jobbig förmån, som allt som oftast ger mycket motstånd och ärr, men ändock en förmån, vem vill gå genom livet utan några ärr. Don't be bitter cuz you don't fit. It's a gift, you've got individuality, you don't have the herd instinct).
Textraderna som jag älskar i Rock'n'roll Nigger är många: "Those who have suffered, understand suffering and thereby extend there hand" är som ett utrop till alla "negrer" att visa solidaritet med varandra. Men bäst är ändå refrängen: "Do you like the world around you? Are you ready to behave? Outside of society, they're waitin' for me. Outside of society, that's where I want to be." och: Love spewed from the heart of me.I was lost, and the cost,And the cost didnt matter to me.I was lost, and the cost Was to be outside society. Jimi hendrix was a nigger. Jesus christ and grandma, too.Jackson pollock was a nigger.Nigger, nigger, nigger, nigger,Nigger, nigger, nigger.
Patti Smith säger själv att hon gör musik för de som inte tycker att de passar in i samhället. Hon är tydlig med sitt motstånd mot droger, att hon kanalyserar hellre sin ångest och frustration i hennes arbete och texter, istället för i droger eller alkohol. Hon leker ständigt med könsrollerna och är kanske den enda kvinnliga artisten som faktiskt dyrkas av de som älskar gubbrock. Hon banade vägen och visade att en kvinna, utan att vara konventionellt vacker eller på något sätt underordna sig den traditionella kvinnorollen, faktiskt kan ta sig fram i alternativmusikvärlden helt på egen hand och i kraft av sitt eget musikskapande.
"Jesus died for somebodies sins, but not mine. My sins are my own, they belong to me".
År aktiv: 1974-
Bästa album: Horses, Easter
Bästa låtar: High on Rebellion/25th floor, Rock'n'roll Nigger, Gloria, People have the Power, Piss Factory
lördagen den 28:e juni 2008
Aretha Franklin - # 3 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
"But all I want you to do
Just give it, give it
Respect when I come home
Respect is what I want
Respect is what I need"
Så sjöng Otis Redding i låten "Respect" som släpptes 1965. När de orden kommer från en man till en kvinna i en tid då kvinnor redan förväntades vara dörrmattor åt sina män, är det mer än bara lite svinigt. Så tyckte Aretha Franklin också. Två år efter senare gjorde hon en cover-version av låten. Hon skrev om delar av låten så att den skulle komma från en kvinnas perspektiv. Låten släpptes ungefär samtidigt som andra vågens feminism växte fram och den kom att bli en kampsång för den feministiska rörelsen. Senare under karriären har hon släppt fler feministiska låtar, där "Sisters are doing it for themselves", en duet med Eurythmics sångaren Annie Lennox, kanske är den mest kända.
"Sisters are doing it for themselves" har en fantastisk text (förutom det lilla heteronormativa daltandet mitt i låten: 'Cause a man still loves a woman, And a woman still loves a man):
Now this is a song to celebrate
The conscious liberation of the
female state!
Mothers - daughters and their
daughters too.
Woman to woman
We're singin' with you.
The "inferior sex" got a new exterior
We got doctors, lawyers, politicians
too.
Aretha Franklins största bidrag till den feministiska kampen är dock kanske att hon som svart kvinna har fått ett sånt enorm erkännande som artist. Hon var den första kvinnan att installeras i rock and roll hall of fame, hon var den enda kvinnan som tog sig in på topp tio-listan i Rolling Stones lista över de 100 största artisterna genom tiderna (vilket säger rätt mycket om Rolling Stones manschauvinism) och hon har vunnit 20 (!) stycken grammys.
År aktiv: 1967-
Bästa album och låtar: Kolla in hennes diskografi är mitt bästa tips
(eftersom man inte kunde klistra in musikvideon så valde jag att lägga in den här slideshowen med Hillary Clinton, USA:s näste vicepresident?)
Just give it, give it
Respect when I come home
Respect is what I want
Respect is what I need"
Så sjöng Otis Redding i låten "Respect" som släpptes 1965. När de orden kommer från en man till en kvinna i en tid då kvinnor redan förväntades vara dörrmattor åt sina män, är det mer än bara lite svinigt. Så tyckte Aretha Franklin också. Två år efter senare gjorde hon en cover-version av låten. Hon skrev om delar av låten så att den skulle komma från en kvinnas perspektiv. Låten släpptes ungefär samtidigt som andra vågens feminism växte fram och den kom att bli en kampsång för den feministiska rörelsen. Senare under karriären har hon släppt fler feministiska låtar, där "Sisters are doing it for themselves", en duet med Eurythmics sångaren Annie Lennox, kanske är den mest kända.
"Sisters are doing it for themselves" har en fantastisk text (förutom det lilla heteronormativa daltandet mitt i låten: 'Cause a man still loves a woman, And a woman still loves a man):
Now this is a song to celebrate
The conscious liberation of the
female state!
Mothers - daughters and their
daughters too.
Woman to woman
We're singin' with you.
The "inferior sex" got a new exterior
We got doctors, lawyers, politicians
too.
Aretha Franklins största bidrag till den feministiska kampen är dock kanske att hon som svart kvinna har fått ett sånt enorm erkännande som artist. Hon var den första kvinnan att installeras i rock and roll hall of fame, hon var den enda kvinnan som tog sig in på topp tio-listan i Rolling Stones lista över de 100 största artisterna genom tiderna (vilket säger rätt mycket om Rolling Stones manschauvinism) och hon har vunnit 20 (!) stycken grammys.
År aktiv: 1967-
Bästa album och låtar: Kolla in hennes diskografi är mitt bästa tips
(eftersom man inte kunde klistra in musikvideon så valde jag att lägga in den här slideshowen med Hillary Clinton, USA:s näste vicepresident?)
fredagen den 27:e juni 2008
Kathleen Hanna (Bikini Kill, Julie Ruin, Le Tigre) - # 4 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
"When she talks I hear the revolution
In her hips there's revolution
When she walks, the revolution's coming
In her kiss I TASTE THE REVOLUTION.
Rebel Girl, Rebel Girl, Rebel Girl, You are the queen of my world.
That girl thinks she's the queen of the neighborhood, I've got news for you SHE IS!"
Textraderna kommer från låten Rebel Girl med Kathleen Hannas första band Bikini Kill, bandet som de flesta associerar med Riot Grrrrl-rörelsen. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja beskriva vilken roll Kathleen Hanna har för feministisk musik, kvinnors frigörelse eller den feministiska rörelsen i stort. Jag vet inte heller var jag ska börja beskriva vilken roll Kathleen Hanna har i mitt eget feministiska uppvaknande.
Jag börjar väl 1990 i Olympia, WA. Där finns en kvinna vid namn Kathleen Hanna, som pluggar konst och läser en feministisk fanzine skriven av Tobi Vail. Hanna reagerar på att hon hittat ytterligare en person som stört sig på att det bara är männens berättelser om världen som får komma fram inom musiken. Tillsammans med två andra musiker startar de bandet Bikini Kill och deltar i grundandet av musikrörelsen Riot Grrrl, vars syfte är att få in fler kvinnor i musiken för att genom kulturyttringar bidra till en feministisk revolution i samhället i stort:
"one of the reasons I even wanted to be in a band had to do with the fact that there were so many sucky boys making boring music that I completely didn´t relate to at all"
"I have a friend who was raped by, fucked by, whatever you wanna fuckin call it by this guy on your record, gonna be on your record. He's a big rockstar. Yeah when he was 27 and she was 13 he was a big rockstar too. And uh, I don't know if the phrase "power imbalance" means anything to you. But uh, I'm just not so sure I wanna be included in your little white rock boy fuckin hall of shame here, you know?... The music coming out by guys right now in the sort of like rock world or alternative rock world or used-to-be-punk world or whatever. It's like the whole, "I'm a straight, white, middle class, male, rockstar guy, but I'm so fuckin oppressed. YAWN."
Bikini Kill släpper fyra album, som tar upp frågor som våldtäkt, incest, mäns våld mot kvinnor, sexuella trakasserier, heteronormativitet, patriarkala relationsmönster, kvinnors sexualitet och självförtroende. Bandet inspirerar tusentals tjejer att plocka upp gitarrer och skapa musik.
"You learn that the only way to get rock-star power as a girl is to be a groupie and bare your breasts and get chosen for the night. We learn that the only way to get anywhere is through men. And it's a lie."
De inspirerar än fler tjejer att våga stå upp för sig själva, vara högljudda, våga anmäla den där våldtäkten eller våga lämna den där mannen som slår henne. Riot Grrrl sprider sig som en löpeld över hela världen och förändrar synen på kvinnor inom musiken för alltid. Men mainstreammedierna säger att Bikini Kill har "ingen humor":
"I have to deal with sexism every day so it's like maybe boys can find that really funny and humorous, I don't have the luxury to find that humorous. I live it every fucking day. That's not funny to me, and if I say it's not funny, it's not funny. You know what I mean? It's like there's no argument there, whether it's funny or not, if I say I don't find it funny it means: hey, be cool to me and respect me, your joke is not my joke."
"I always thought Bikini Kill had a good sense of humor, too. I think the stereotype about feminists having no sense of humor played into that whole mythology that we weren't a fun band and we weren't fun people and our music didn't have a lot of humor in it. If you go back and listen to it, I'm doing all these characters and I'm being sarcastic and mocking different forms of masculinity that are obnoxious. I don't know. It seems like a laugh riot to me."
Bikini Kill splittras 1998. Men Riot Grrrl finns i allra högsta grad kvar, i form av aktivistgrupper som the guerilla girls, band som The Gossip, arrangemang som Ladyfest och fanzines (i min bok skriver jag dock om behovet av att väcka nytt liv i Riot Grrrl i vår tids stora alternativkulturer). Och Kathleen Hanna slutar inte heller skapa feministisk musik. Istället kör hon igång ett soloprojekt som heter Julie Ruin och släpper ett helt fantastiskt album, som innehåller världens kanske vackraste feministiska låt: "I wanna know what love is". Låten får mig att bli tårögd varenda gång jag hör den: "So I'll stay awake almost every night, a pen in my hand and in the other a knife
,because i'd rather be scared and fight back, than be some dick's maid, babe or wife. I don't care how we get it but we'll get it someday."
Därefter startar Kathleen Hanna bandet Le Tigre tillsammans med Johanna Fatemen och Sadie Benning (ersätts senare av den populära JD Samson). I Le Tigre fortsätter Kathleen att skapa feministisk musik, men till skillnad från Bikini Kills punkrock gör Le Tigre musik som ska fungera bra att dansa till på klubbar. Bandet gör musik i första hand för queers och kvinnor, två grupper som inte hörs tillräckligt mycket inom musiken. De säger uttalat att de vill visa att det går att göra musik som handlar om andra saker än olycklig kärlek och heterosexuella romanser. Le Tigre har hittills släppt tre album (Le Tigre, Feminist Sweepstakes, This Island), men har just nu tagit en paus i musikskapandet.
Jag avslutar detta inlägg med ett citat från Kathleen Hanna som handlar om när hon var på en feministisk paneldebatt för första gången. Det hade lika gärna kunnat handla om första gången jag var på en feministisk paneldebatt, hörde Courtney Love, hörde Ani Difranco eller hörde Bikini Kill:
"It was like the first time I understood that feeling guys talk about, like the first time they saw The Who or something. The feminist panel discussion was my The Who, and I wanted to make a song for girls who feel the same way."
Bästa album: The CD-version of the first two, Pussy Whipped, The Singles, Reject All American, Julie Ruin, Le Tigre, Feminist Sweepstakes
Bästa låtar: Alien She, Rebel Girl, Don't Need You, Liar, Feels Blind, I hate danger, Star-Bellied Boy, Statement of Vindication, Sugar, Bloody Ice Cream, White Boy (med Bikini Kill) I wanna know what love is, Apt. #5, The Punk Singer, V.G.I. (som Julie Ruin), Standing up to the mic, Rockstar (som Kathleen Hanna), FYR, On Guard, Deceptacon, VIZ, Hot Topic, TKO, TGIF, Keep on livin' (med Le Tigre)
In her hips there's revolution
When she walks, the revolution's coming
In her kiss I TASTE THE REVOLUTION.
Rebel Girl, Rebel Girl, Rebel Girl, You are the queen of my world.
That girl thinks she's the queen of the neighborhood, I've got news for you SHE IS!"
Textraderna kommer från låten Rebel Girl med Kathleen Hannas första band Bikini Kill, bandet som de flesta associerar med Riot Grrrrl-rörelsen. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja beskriva vilken roll Kathleen Hanna har för feministisk musik, kvinnors frigörelse eller den feministiska rörelsen i stort. Jag vet inte heller var jag ska börja beskriva vilken roll Kathleen Hanna har i mitt eget feministiska uppvaknande.
Jag börjar väl 1990 i Olympia, WA. Där finns en kvinna vid namn Kathleen Hanna, som pluggar konst och läser en feministisk fanzine skriven av Tobi Vail. Hanna reagerar på att hon hittat ytterligare en person som stört sig på att det bara är männens berättelser om världen som får komma fram inom musiken. Tillsammans med två andra musiker startar de bandet Bikini Kill och deltar i grundandet av musikrörelsen Riot Grrrl, vars syfte är att få in fler kvinnor i musiken för att genom kulturyttringar bidra till en feministisk revolution i samhället i stort:
"one of the reasons I even wanted to be in a band had to do with the fact that there were so many sucky boys making boring music that I completely didn´t relate to at all"
"I have a friend who was raped by, fucked by, whatever you wanna fuckin call it by this guy on your record, gonna be on your record. He's a big rockstar. Yeah when he was 27 and she was 13 he was a big rockstar too. And uh, I don't know if the phrase "power imbalance" means anything to you. But uh, I'm just not so sure I wanna be included in your little white rock boy fuckin hall of shame here, you know?... The music coming out by guys right now in the sort of like rock world or alternative rock world or used-to-be-punk world or whatever. It's like the whole, "I'm a straight, white, middle class, male, rockstar guy, but I'm so fuckin oppressed. YAWN."
Bikini Kill släpper fyra album, som tar upp frågor som våldtäkt, incest, mäns våld mot kvinnor, sexuella trakasserier, heteronormativitet, patriarkala relationsmönster, kvinnors sexualitet och självförtroende. Bandet inspirerar tusentals tjejer att plocka upp gitarrer och skapa musik.
"You learn that the only way to get rock-star power as a girl is to be a groupie and bare your breasts and get chosen for the night. We learn that the only way to get anywhere is through men. And it's a lie."
De inspirerar än fler tjejer att våga stå upp för sig själva, vara högljudda, våga anmäla den där våldtäkten eller våga lämna den där mannen som slår henne. Riot Grrrl sprider sig som en löpeld över hela världen och förändrar synen på kvinnor inom musiken för alltid. Men mainstreammedierna säger att Bikini Kill har "ingen humor":
"I have to deal with sexism every day so it's like maybe boys can find that really funny and humorous, I don't have the luxury to find that humorous. I live it every fucking day. That's not funny to me, and if I say it's not funny, it's not funny. You know what I mean? It's like there's no argument there, whether it's funny or not, if I say I don't find it funny it means: hey, be cool to me and respect me, your joke is not my joke."
"I always thought Bikini Kill had a good sense of humor, too. I think the stereotype about feminists having no sense of humor played into that whole mythology that we weren't a fun band and we weren't fun people and our music didn't have a lot of humor in it. If you go back and listen to it, I'm doing all these characters and I'm being sarcastic and mocking different forms of masculinity that are obnoxious. I don't know. It seems like a laugh riot to me."
Bikini Kill splittras 1998. Men Riot Grrrl finns i allra högsta grad kvar, i form av aktivistgrupper som the guerilla girls, band som The Gossip, arrangemang som Ladyfest och fanzines (i min bok skriver jag dock om behovet av att väcka nytt liv i Riot Grrrl i vår tids stora alternativkulturer). Och Kathleen Hanna slutar inte heller skapa feministisk musik. Istället kör hon igång ett soloprojekt som heter Julie Ruin och släpper ett helt fantastiskt album, som innehåller världens kanske vackraste feministiska låt: "I wanna know what love is". Låten får mig att bli tårögd varenda gång jag hör den: "So I'll stay awake almost every night, a pen in my hand and in the other a knife
,because i'd rather be scared and fight back, than be some dick's maid, babe or wife. I don't care how we get it but we'll get it someday."
Därefter startar Kathleen Hanna bandet Le Tigre tillsammans med Johanna Fatemen och Sadie Benning (ersätts senare av den populära JD Samson). I Le Tigre fortsätter Kathleen att skapa feministisk musik, men till skillnad från Bikini Kills punkrock gör Le Tigre musik som ska fungera bra att dansa till på klubbar. Bandet gör musik i första hand för queers och kvinnor, två grupper som inte hörs tillräckligt mycket inom musiken. De säger uttalat att de vill visa att det går att göra musik som handlar om andra saker än olycklig kärlek och heterosexuella romanser. Le Tigre har hittills släppt tre album (Le Tigre, Feminist Sweepstakes, This Island), men har just nu tagit en paus i musikskapandet.
Jag avslutar detta inlägg med ett citat från Kathleen Hanna som handlar om när hon var på en feministisk paneldebatt för första gången. Det hade lika gärna kunnat handla om första gången jag var på en feministisk paneldebatt, hörde Courtney Love, hörde Ani Difranco eller hörde Bikini Kill:
"It was like the first time I understood that feeling guys talk about, like the first time they saw The Who or something. The feminist panel discussion was my The Who, and I wanted to make a song for girls who feel the same way."
Bästa album: The CD-version of the first two, Pussy Whipped, The Singles, Reject All American, Julie Ruin, Le Tigre, Feminist Sweepstakes
Bästa låtar: Alien She, Rebel Girl, Don't Need You, Liar, Feels Blind, I hate danger, Star-Bellied Boy, Statement of Vindication, Sugar, Bloody Ice Cream, White Boy (med Bikini Kill) I wanna know what love is, Apt. #5, The Punk Singer, V.G.I. (som Julie Ruin), Standing up to the mic, Rockstar (som Kathleen Hanna), FYR, On Guard, Deceptacon, VIZ, Hot Topic, TKO, TGIF, Keep on livin' (med Le Tigre)
torsdagen den 26:e juni 2008
Ani Difranco - # 5 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
(ursäkta om det här blev långt, men det hade kunnat bli längre. Ani Difranco har släppt 17 album och det är väl värt att läsa om henne och kolla in youtube-klippen)
“Any tool is a weapon if you hold it right.”
"Men make angry music and it's called rock-and-roll; women include anger in their vocabulary and suddenly they're angry and militant."
"I fight with love and I laugh with rage, you gotta live light enough to see the humor and long enough to see some change".
"Coolest F-word ever deserves a fucking shout. Why can't all decent men and women call themselves feminists?"
Året är 1989 och Ani Difranco håller på att spela in sin första skiva. De flesta artister letar då efter ett skivbolag som kan släppa deras album. Men Ani Difranco valde en annan väg. Hon valde att gå sin egen, självständiga väg och startade skivbolaget Righteous Babe Records. Sedan spelade hon in i snitt en skiva om året och turnerade ständigt runt. Från mun till mun spreds budskapet om vilken fantastisk artist Ani Difranco var och i mitten av 90-talet hängde mainstreammedierna på. Hon fick flera luckrativa skivkontraktserbjudanden, men hon tackade bestämt nej till samtliga. "Everybody loves you when you're a star, and nobody questions what it takes to go that far... No I don't prefer obscurity, but I'm an idealistic girl and I wouldn't work for you, no matter what you paid. And I may not be able to change the whole fucking world, but I could be the million that you never made", var hennes svar i låten "The Million That You Never Made".
Trots att hon höll sig till sitt eget skivbolag, så lyckades hennes album "Little Plastic Castles" debutera på 21:a plats på USA:s albumlista när den släpptes 1998. Ani Difranco hade blivit framgångsrik och det hade skett helt utan storbolagens hjälp. Sedan dess har hon fortsatt att släppa i snitt ett album om året och hennes skara av fans runt om i världen fortsätter att växa. Hennes liveframträdanden är alltid lika energiska och på scén är Ani alltid lika karismatisk (jag fick äran att se henne i Amsterdam i höstas).
Om jag ska berätta vad Ani Difrancos musik betyder för mig, så kan jag sammanfatta det med ett par ord: Självständighet, Frihet, Kärlek, Feminism, Aktivism, Engagemang, Självtillit, Självdistans (det härliga med Ani är att nästan allt hon gör görs med glimten i ögat) Poesi och Förmågan att ALLTID se ljuset i tunneln. Enligt mig är Ani den bästa textförfattaren som finns i musikvärlden idag. Hon skulle kunna släppa ett album där hon bara läser upp sina texter och jag skulle köpa den. Serpentine kan vara den vackraste texten jag någonsin läst. Ani Difranco har en unik förmåga att se symbiosen mellan det politiska och det personliga, aktivismen och känslorna, och ingenstans kommer det fram så tydligt som i Serpentine (a de facto choice between macro or microcosmic melancholy, but any way you slice it I'm thinking I could use the time alone). Ani är bisexuell och skriver fritt om sina kärleksaffärer med kvinnor, bland de vackraste av dessa låtar är "Two Little Girls". Jag är dessutom övertygad om att hon är en av vår tids bästa gitarrister, kolla bara in videon till Out of Range längst ned.
Jag skulle kunna fylla 10 sidor med citat (och har faktiskt gjort det i en worddokument på min dator) från Anis låtar. För de är så fantastiska. Istället ska jag fokusera på vad en del av hennes bästa politiska låtar handlar om. Vi har My IQ, som är en spoken word-låt om vikten av att se sitt eget värde och använda sitt liv som ett verktyg för förändring, Not a Pretty Girl "I am not an angry girl, but it seems like I've got everyone fooled, everytime I say something they find hard to hear, the choke it up to my anger and never to their own fear... Wouldn't you prefer a maiden fair? And isn't there a kitten stuck up in a tree some where... What if there are no damsels in distress? What if I knew that and called your bluff, don't you think every kitten figures out how to get down, whether or not you ever show up?", Make Them Apologize, som handlar om hur musikbranschen styrs av män, äktenskapet/kärleksspelet styrs av män och till slut även om hur revolutionen styrs av män (alla vi som träffat en alfahanne i den utomparlamentariska vänstern eller marxismen vet precis vad Ani snackar om), Willing to Fight "I know the biggest crime is just to throw up your hands and say this has nothing to do with me, I just want to live as comfortably as I can", Evolve, som handlar om att utvecklas, acceptera sig själv och kämpa " Grand Canyon, som är en hyllningsdikt till alla aktivister genom tiderna "Fighting for the better good which is good at its best...and people been raising up their voices since it just ain't been right", Blood in the Boardroom, där hon ironiserar kring ett styrelsemöte med en massa kostymer där hon får mens, Subdivision "I remember the first time I saw someone lieing on the cold street, I thought I can't just walk past here, this can't just be true, but I learned by example to just keep moving my feet, it's amazing the things we all learn to do. So we'll live by denial, like lambs to the slaughter, serving empires of style and carbonated sugar water".
"I always feel I have to take a stand, and there's always someone on hand to hate me for standing there. I always feel I have to open my mouth and everytime I do I offend someone somewhere... What if there's things we gotta do? Things that need to be said? We have to be able to criticize what we love, to say what we have to say 'cause if you're not trying to make something better, then as far as I can tell, you are just in the way. "
År aktiv: 1989-
Bästa album: Dilate, Evolve, Little Plastic Castle, UpUpUpUpUpUp, Imperfectly, Knuckle Down, Living in Clip, Puddle Dive
Bästa låtar: Subdivision, Pick Yer Nose, Half-assed, Not a pretty girl, Little Plastic Castle, Blood in the boardroom, Tis' of thee (Lars Winnerbäck har gjort en cover på denna låt, "Du gamla Fria Nord"), Willing to fight, Buildings and bridges, Make Them Apologize, Serpentine, What if no one's watching, Evolve, Recoil, Welcome to, Dilate, My IQ, 32 flavors, To The Teeth, Shameless (om en kärleksaffär med en gift kvinna).
“Any tool is a weapon if you hold it right.”
"Men make angry music and it's called rock-and-roll; women include anger in their vocabulary and suddenly they're angry and militant."
"I fight with love and I laugh with rage, you gotta live light enough to see the humor and long enough to see some change".
"Coolest F-word ever deserves a fucking shout. Why can't all decent men and women call themselves feminists?"
Året är 1989 och Ani Difranco håller på att spela in sin första skiva. De flesta artister letar då efter ett skivbolag som kan släppa deras album. Men Ani Difranco valde en annan väg. Hon valde att gå sin egen, självständiga väg och startade skivbolaget Righteous Babe Records. Sedan spelade hon in i snitt en skiva om året och turnerade ständigt runt. Från mun till mun spreds budskapet om vilken fantastisk artist Ani Difranco var och i mitten av 90-talet hängde mainstreammedierna på. Hon fick flera luckrativa skivkontraktserbjudanden, men hon tackade bestämt nej till samtliga. "Everybody loves you when you're a star, and nobody questions what it takes to go that far... No I don't prefer obscurity, but I'm an idealistic girl and I wouldn't work for you, no matter what you paid. And I may not be able to change the whole fucking world, but I could be the million that you never made", var hennes svar i låten "The Million That You Never Made".
Trots att hon höll sig till sitt eget skivbolag, så lyckades hennes album "Little Plastic Castles" debutera på 21:a plats på USA:s albumlista när den släpptes 1998. Ani Difranco hade blivit framgångsrik och det hade skett helt utan storbolagens hjälp. Sedan dess har hon fortsatt att släppa i snitt ett album om året och hennes skara av fans runt om i världen fortsätter att växa. Hennes liveframträdanden är alltid lika energiska och på scén är Ani alltid lika karismatisk (jag fick äran att se henne i Amsterdam i höstas).
Om jag ska berätta vad Ani Difrancos musik betyder för mig, så kan jag sammanfatta det med ett par ord: Självständighet, Frihet, Kärlek, Feminism, Aktivism, Engagemang, Självtillit, Självdistans (det härliga med Ani är att nästan allt hon gör görs med glimten i ögat) Poesi och Förmågan att ALLTID se ljuset i tunneln. Enligt mig är Ani den bästa textförfattaren som finns i musikvärlden idag. Hon skulle kunna släppa ett album där hon bara läser upp sina texter och jag skulle köpa den. Serpentine kan vara den vackraste texten jag någonsin läst. Ani Difranco har en unik förmåga att se symbiosen mellan det politiska och det personliga, aktivismen och känslorna, och ingenstans kommer det fram så tydligt som i Serpentine (a de facto choice between macro or microcosmic melancholy, but any way you slice it I'm thinking I could use the time alone). Ani är bisexuell och skriver fritt om sina kärleksaffärer med kvinnor, bland de vackraste av dessa låtar är "Two Little Girls". Jag är dessutom övertygad om att hon är en av vår tids bästa gitarrister, kolla bara in videon till Out of Range längst ned.
Jag skulle kunna fylla 10 sidor med citat (och har faktiskt gjort det i en worddokument på min dator) från Anis låtar. För de är så fantastiska. Istället ska jag fokusera på vad en del av hennes bästa politiska låtar handlar om. Vi har My IQ, som är en spoken word-låt om vikten av att se sitt eget värde och använda sitt liv som ett verktyg för förändring, Not a Pretty Girl "I am not an angry girl, but it seems like I've got everyone fooled, everytime I say something they find hard to hear, the choke it up to my anger and never to their own fear... Wouldn't you prefer a maiden fair? And isn't there a kitten stuck up in a tree some where... What if there are no damsels in distress? What if I knew that and called your bluff, don't you think every kitten figures out how to get down, whether or not you ever show up?", Make Them Apologize, som handlar om hur musikbranschen styrs av män, äktenskapet/kärleksspelet styrs av män och till slut även om hur revolutionen styrs av män (alla vi som träffat en alfahanne i den utomparlamentariska vänstern eller marxismen vet precis vad Ani snackar om), Willing to Fight "I know the biggest crime is just to throw up your hands and say this has nothing to do with me, I just want to live as comfortably as I can", Evolve, som handlar om att utvecklas, acceptera sig själv och kämpa " Grand Canyon, som är en hyllningsdikt till alla aktivister genom tiderna "Fighting for the better good which is good at its best...and people been raising up their voices since it just ain't been right", Blood in the Boardroom, där hon ironiserar kring ett styrelsemöte med en massa kostymer där hon får mens, Subdivision "I remember the first time I saw someone lieing on the cold street, I thought I can't just walk past here, this can't just be true, but I learned by example to just keep moving my feet, it's amazing the things we all learn to do. So we'll live by denial, like lambs to the slaughter, serving empires of style and carbonated sugar water".
"I always feel I have to take a stand, and there's always someone on hand to hate me for standing there. I always feel I have to open my mouth and everytime I do I offend someone somewhere... What if there's things we gotta do? Things that need to be said? We have to be able to criticize what we love, to say what we have to say 'cause if you're not trying to make something better, then as far as I can tell, you are just in the way. "
År aktiv: 1989-
Bästa album: Dilate, Evolve, Little Plastic Castle, UpUpUpUpUpUp, Imperfectly, Knuckle Down, Living in Clip, Puddle Dive
Bästa låtar: Subdivision, Pick Yer Nose, Half-assed, Not a pretty girl, Little Plastic Castle, Blood in the boardroom, Tis' of thee (Lars Winnerbäck har gjort en cover på denna låt, "Du gamla Fria Nord"), Willing to fight, Buildings and bridges, Make Them Apologize, Serpentine, What if no one's watching, Evolve, Recoil, Welcome to, Dilate, My IQ, 32 flavors, To The Teeth, Shameless (om en kärleksaffär med en gift kvinna).
En recension av min bok
En person som läser min bok beskriver den hittills på följande sätt:
"Texten är underhållande, galen, teoretisk, rolig, sympatisk, entusiasmerande och suger fast i läsaren, inte helt olik sin upphovsperson".
Det gör mig glad.
"Texten är underhållande, galen, teoretisk, rolig, sympatisk, entusiasmerande och suger fast i läsaren, inte helt olik sin upphovsperson".
Det gör mig glad.
onsdagen den 25:e juni 2008
Janis Joplin - # 6 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
"Don't compromise yourself. You are all you've got."
- Janis Joplin
Jag vet inte vart jag ska börja när jag ska försöka förklara varför Janis Joplin är en sån viktig feministisk artist. Hon är kanske den första stora kvinnliga rockstjärnan. Hon visade att det gick att vara sexig, utan att vara konventionellt vacker. Hon brydde sig inte ett skit om hur hon såg ut på scén, utan rockade loss fritt. Hon var frispråkig, högljudd, hade attityd, hon fnissade inte, utan hon kacklade, hon sminkade sig sällan.
När jag var 16 år var Janis Joplin min stora idol. Jag tilltalades av hennes sätt att gå sin egen väg och det är definitivt tack vare henne som jag färgade håret oranget när jag gick i ettan på gymnasiet. Att hon själv inte var heterosexuell gjorde det lättare för mig i min komma ut-process.
Under hennes korta musikkarriär hann hon get ut två album med Big Brother and The Holding Company, varav en, Cheap Thrills, tog sig in på förstaplatsen på USA-listen, samt två soloalbum, I've got them ol Kozmic Blues again mama och Pearl. Den sistnämnda anses har tagit sig in på de flesta listor över de 100-500 bästa albumen genom tiderna.
Jag undrar ofta över vad som hade hänt om Janis Joplin inte hade dött när hon var 27. Jag tänker på all den fantastiska musiken som hon hade kunnat skapa. För det var så tydligt att hon fortfarande höll på att utvecklas, både som artist och låtskrivare, när hon dog 1970.
Oavsett vad, vill jag säga att jag älskar Janis Joplin, för att hon förändrade mig och för att hon revolutionerade hela världens syn på vad det innebar att vara kvinna och artist.
"Women to be in-a the music business give up more than you'd ever know. She's got kids she gave up. Any woman gives up home life, an old man, probably, because you're so crazy on planes and runnin' and you never find 'em egain. You give up, you give up a home and friends, you give up children and friends, you give up an old man and friends, you give up any constant in the world except music. That's the only thing you've got man, after you boil it down, the only thing you got left in the world is that music, man. And, so for a woman to sing, she really needs to, or wants to. A man can do it as a gig, 'cause he knows he can get laid tonight."
"I won't quit to become someone's old lady."
År aktiv: 1966-1970
Bästa album: Cheap Thrills, Pearl
Bästa låtar: Piece of my heart, As good as you've been to this world, Me & Bobby McGee, Ball and Chain (kolla in youtube-videon från hennes genombrott med den här låten på 1967 års festival i Monterrey), Mercedes Benz, Raise your hand, Kozmic Blues
Bästa feministiska låtar: One night stand, Women is losers
- Janis Joplin
Jag vet inte vart jag ska börja när jag ska försöka förklara varför Janis Joplin är en sån viktig feministisk artist. Hon är kanske den första stora kvinnliga rockstjärnan. Hon visade att det gick att vara sexig, utan att vara konventionellt vacker. Hon brydde sig inte ett skit om hur hon såg ut på scén, utan rockade loss fritt. Hon var frispråkig, högljudd, hade attityd, hon fnissade inte, utan hon kacklade, hon sminkade sig sällan.
När jag var 16 år var Janis Joplin min stora idol. Jag tilltalades av hennes sätt att gå sin egen väg och det är definitivt tack vare henne som jag färgade håret oranget när jag gick i ettan på gymnasiet. Att hon själv inte var heterosexuell gjorde det lättare för mig i min komma ut-process.
Under hennes korta musikkarriär hann hon get ut två album med Big Brother and The Holding Company, varav en, Cheap Thrills, tog sig in på förstaplatsen på USA-listen, samt två soloalbum, I've got them ol Kozmic Blues again mama och Pearl. Den sistnämnda anses har tagit sig in på de flesta listor över de 100-500 bästa albumen genom tiderna.
Jag undrar ofta över vad som hade hänt om Janis Joplin inte hade dött när hon var 27. Jag tänker på all den fantastiska musiken som hon hade kunnat skapa. För det var så tydligt att hon fortfarande höll på att utvecklas, både som artist och låtskrivare, när hon dog 1970.
Oavsett vad, vill jag säga att jag älskar Janis Joplin, för att hon förändrade mig och för att hon revolutionerade hela världens syn på vad det innebar att vara kvinna och artist.
"Women to be in-a the music business give up more than you'd ever know. She's got kids she gave up. Any woman gives up home life, an old man, probably, because you're so crazy on planes and runnin' and you never find 'em egain. You give up, you give up a home and friends, you give up children and friends, you give up an old man and friends, you give up any constant in the world except music. That's the only thing you've got man, after you boil it down, the only thing you got left in the world is that music, man. And, so for a woman to sing, she really needs to, or wants to. A man can do it as a gig, 'cause he knows he can get laid tonight."
"I won't quit to become someone's old lady."
År aktiv: 1966-1970
Bästa album: Cheap Thrills, Pearl
Bästa låtar: Piece of my heart, As good as you've been to this world, Me & Bobby McGee, Ball and Chain (kolla in youtube-videon från hennes genombrott med den här låten på 1967 års festival i Monterrey), Mercedes Benz, Raise your hand, Kozmic Blues
Bästa feministiska låtar: One night stand, Women is losers
Nina Simone - # 7 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Nina Simone var kanske den första kvinnliga artisten i modern tid som skapade egen musik och nådde framgångar och erkännande genom det. Flera välkända artister som Jeff Buckley, David Bowie, Muse, Cat Power, Aretha Franklin, Timbaland och Katie Melua har gjort covers på hennes låtar.
Simone släppte sitt debutalbum Little Girl Blue 1958 och den blev en stor succé. Hon började snart engagera sig i kampen för svartas rättigheter och skrev flera låtar som anknöt till medborgarrättsrörelsens kamp (to be young, gifted and black m.fl.). Men hon var inte heller främmande för feminismen. Till exempel gjorde hon en cover på Frank Sinatra-låten "My way" och skrev låten "Four women", som handlar om fyra olika stereotyper som tvingas på svarta kvinnor. Men vad Nina Simone främst gjorde var att bana vägen för kvinnor, svarta kvinnor i synnerhet, att få erkännande som musiker. Hon visade omvärlden att kvinnor kan ha mer än bara en vacker sångröst, de kan även vara musikaliska genier.
År aktiv: 1958-1993
Bästa album: Little Girl Blue, I put a spell on you, Wild is the wind
Bästa låtar: Four women, I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free
Simone släppte sitt debutalbum Little Girl Blue 1958 och den blev en stor succé. Hon började snart engagera sig i kampen för svartas rättigheter och skrev flera låtar som anknöt till medborgarrättsrörelsens kamp (to be young, gifted and black m.fl.). Men hon var inte heller främmande för feminismen. Till exempel gjorde hon en cover på Frank Sinatra-låten "My way" och skrev låten "Four women", som handlar om fyra olika stereotyper som tvingas på svarta kvinnor. Men vad Nina Simone främst gjorde var att bana vägen för kvinnor, svarta kvinnor i synnerhet, att få erkännande som musiker. Hon visade omvärlden att kvinnor kan ha mer än bara en vacker sångröst, de kan även vara musikaliska genier.
År aktiv: 1958-1993
Bästa album: Little Girl Blue, I put a spell on you, Wild is the wind
Bästa låtar: Four women, I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free
Heterosexuella manliga författares fantasier
Jag och min vän Lisa pratade precis om hur många heterosexuella manliga författare verkar ha ett enormt stort behov av att skriva en roman om sina ungdomsår. Och i typ alla dessa ungdomsromaner, skriver de om en skönhet som de brukade spionera på (och ibland runka till) medan hon klädde av sig i fönstret (och om hon upptäcker dem så blir hon ofta glad).
Centralt i boken är alltid hur de blev av med sin oskuld, ofta är det med en snygg, ung, och lite mer sexuellt erfaren tjej som bjuder ut sin sexualitet till dem så totalt. Det är som om de vill, när de är 30 år, skriva en roman där de kan få utlopp för sina snuskiga och objektifierande fantasier som de hade (och ofta forfarande har) när de var 15.
Centralt i boken är alltid hur de blev av med sin oskuld, ofta är det med en snygg, ung, och lite mer sexuellt erfaren tjej som bjuder ut sin sexualitet till dem så totalt. Det är som om de vill, när de är 30 år, skriva en roman där de kan få utlopp för sina snuskiga och objektifierande fantasier som de hade (och ofta forfarande har) när de var 15.
Åh vad fint!
Det finns bloggar om det mesta, men jag hade aldrig i mitt liv trott att det fanns en blogg om detta. Oavsett vad så gör det en kattälskare som mig glad.
tisdagen den 24:e juni 2008
Courtney Love - # 8 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Nu när jag skrivit om Courtney som person kan jag fokusera på hennes underskattade betydelse som artist. Hon släppte tre album med bandet Hole och texterna har konsekvent varit feministiska. Det är dock bandets andra album "Live Through This" som får sägas vara bland de bästa och mest betydelsefulla feministiska album som finns. Albumet tar upp frågor som utseendefixering, mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, kvinnors sexualitet, mobbing m.m. Men kanske framförallt handlar det om att när en kvinna fattar tag i en gitarr och skriker så är det frigörande. Courtney Loves och Holes musik berättar för kvinnor att det är okej att vara arga och höja rösten.
Hennes liveframträdanden är energiska och Courtney utstrålar så otroligt mycket självförtroende från scénen. Hon brukar ofta hota med att inte spela alls om inte killarna lämnar plats så att minst hälften av de som står längst fram är kvinnor. På hennes konserter gör hon klart att det inte ska vara killarna som får rocka hårdast. Om det finns någon artist som jag verkligen MÅSTE se live så är det just Courtney Love.
Courtney Loves soloalbum "Americas Sweetheart" är oerhört underskattat. Framförallt handlar det om låtar som Mono, Life Despite Gone, Never Gonna Be The Same, Hold On To Me, och Sunset Strip. Fascinerande är hur hon i de tre första spåren lyckas vända totalt på könsrollerna. Först har vi låten "Mono" där Courtney skäller ut gud och säger att hon vill att gud ska erkänna att hon är bättre än så många manliga artister som har mer artistcred än henne. Sedan har vi låten "But Julian I'm a little bit older than you", där hon objektifierar en yngre kille och bl.a. sjunger den underbara textraden "I know I've got a screw loose, just meet me in the bedroom". Till slut har vi "Hold on to me", en kärleksballad där Courtney är den starka, "Hang on to me forever baby, I could always swim". Det är något som jag älskar med Courtneys rockballader, från Malibu till Northern Star till Hold on to me så är hon alltid den starka, samtidigt som hon förstås inte låtsas vara någon superkvinna, utan erkänner sig svag. Klart är i alla fall att hon är en stor musiker och en ännu större poet. Det är bara att lyssna på texten till låten "Northern Star" för att begripa det. Och jag älskar Courtney Love STORLIGEN. Courtney Love är en överlevare, som har fått utstå så mycket skit. Jag längtar så efter hennes nästa album (som hon jobbar på just nu), för jag VET att den kommer vara ett mästerverk.
Bästa album: Pretty on the inside, Live Through This, Celebrity Skin, Americas Sweetheart
Bästa låtar: Pretty on the inside, Goodsister Badsister, ALLA LÅTAR PÅ ALBUMET LIVE THROUGH THIS, Celebrity Skin, Awful, Northern Star, REASONS TO BE BEAUTIFUL, Mono, Hold on to me, SUNSET STRIP, Never gonna be the same, Be a man, 20 years in the Dakota, whose porno you burn, Dicknail, Drown Soda, Life Despite God
Tidernas bästa album är kanske Live Through This
Hennes liveframträdanden är energiska och Courtney utstrålar så otroligt mycket självförtroende från scénen. Hon brukar ofta hota med att inte spela alls om inte killarna lämnar plats så att minst hälften av de som står längst fram är kvinnor. På hennes konserter gör hon klart att det inte ska vara killarna som får rocka hårdast. Om det finns någon artist som jag verkligen MÅSTE se live så är det just Courtney Love.
Courtney Loves soloalbum "Americas Sweetheart" är oerhört underskattat. Framförallt handlar det om låtar som Mono, Life Despite Gone, Never Gonna Be The Same, Hold On To Me, och Sunset Strip. Fascinerande är hur hon i de tre första spåren lyckas vända totalt på könsrollerna. Först har vi låten "Mono" där Courtney skäller ut gud och säger att hon vill att gud ska erkänna att hon är bättre än så många manliga artister som har mer artistcred än henne. Sedan har vi låten "But Julian I'm a little bit older than you", där hon objektifierar en yngre kille och bl.a. sjunger den underbara textraden "I know I've got a screw loose, just meet me in the bedroom". Till slut har vi "Hold on to me", en kärleksballad där Courtney är den starka, "Hang on to me forever baby, I could always swim". Det är något som jag älskar med Courtneys rockballader, från Malibu till Northern Star till Hold on to me så är hon alltid den starka, samtidigt som hon förstås inte låtsas vara någon superkvinna, utan erkänner sig svag. Klart är i alla fall att hon är en stor musiker och en ännu större poet. Det är bara att lyssna på texten till låten "Northern Star" för att begripa det. Och jag älskar Courtney Love STORLIGEN. Courtney Love är en överlevare, som har fått utstå så mycket skit. Jag längtar så efter hennes nästa album (som hon jobbar på just nu), för jag VET att den kommer vara ett mästerverk.
Bästa album: Pretty on the inside, Live Through This, Celebrity Skin, Americas Sweetheart
Bästa låtar: Pretty on the inside, Goodsister Badsister, ALLA LÅTAR PÅ ALBUMET LIVE THROUGH THIS, Celebrity Skin, Awful, Northern Star, REASONS TO BE BEAUTIFUL, Mono, Hold on to me, SUNSET STRIP, Never gonna be the same, Be a man, 20 years in the Dakota, whose porno you burn, Dicknail, Drown Soda, Life Despite God
Tidernas bästa album är kanske Live Through This
What Would Courtney Love Do?
Jag behöver två inlägg för Courtney Love. Ett inlägg för Courtney Love som feministiskt artist och ett för Courtney Love som feministikon, kvinnan som på alla sätt och vis är motsatsen till vad en kvinna "borde" vara. För att kunna förstå vilken betydelse hon har som feministisk artist måste man också se vilken person hon är.
Förutom när det kommer till hennes för detta positiva inställning till droger så lever jag ofta mitt liv efter mottot What Would Courtney Love Do? Jag börjar med lite citat och så avslutar jag med två filmklipp som exemplifierar hur kool Courtney Love är:
"I want to be the girl with the most cake."
"Drugs have nothing to do with the creation of music. In fact, they are dumb and self indulgent. Kind of like sucking your thumb!"
"I used to do drugs, but don't tell anyone, it would ruin my image."
"If you treat a girl like a dog, she is going to piss on you."
"I have a deathly fear of mediocrity and that nips at my heels and gets me into a lot of trouble."
"You wanna put it in me? I'm not a woman! I'm a fucking force of nature! Your dick will fly right off!"
"Barbie is not your friend!"
"Don't be bitter and mean because you don't fit in, it's a GIFT, you don't have the herd instinct.”
"You can't please everyone. I don't care if I get criticized. I don't give a shit if I get a bad review. I don't care if people say I'm a bitch or obnoxious, 'cos I am."
"What I wanted to capture is the look on a woman's face as she's being crowned, the sort of, ecstatic, blue-eyeliner running, kind of 'I, I am.. I won! I won! I have hemorrhoid cream under my eyes and adhesive tape on my butt and I had to scratch and claw and fuck my way, but I won Ms. Congeniality' and that's the essence of sickness in this culture that I'd like to capture."
--- Courtney Love in 93-94, speaking about the LTT cover
"I want every girl in the world to pick up a guitar and start screaming."
"I'll always prefer to play with women and hang out with women, and I'll always be a feminist."
"We just happen to piss off all different kinds of people; especially Courtney does. She's a totally threatening women. She's totally smart and she's threatening. She speaks her mind, she tells too much of the truth. Even liberals don't like smart women."
--- Kurt Cobain.
When I met Marilyn Manson I was struck by how nice he was. People are rarely as weird as you anticipate. Except for Courtney Love who reminded me of that mad snake in The Jungle Book."
--- Boy George.
"I like Courtney, but she's fucking bonkers."
--- Mark Arm, Mudhoney.
"She's the electric diva of bad girls; a cranky, eccentric, brilliant, pain in the butt."
--- Unknown (about Courtney).
“My number one thing to work on is not being reactive - but appropriateness doesn't come easily to me sometimes.”
“I found my inner bitch and I ran with her her.”
“In full-on diva mode, Courtney Love touched down in the press tent like a tornado. Buff and gangly in black leather pants, having just performed the title song from her new release, "Celebrity Skin," she breezed onstage with her bandmates from Hole. I stood to ask the first question, but a male reporter twice my size stood up in front of me. "Hey!" Courtney scolded him. "I'm a feminist! I want the girl to go first!" The guy obeyed and I was left facing Miss World. "So Courtney, do you think the president should be impeached?" "ARE YOU RETARDED?" she screamed at me. "That is SO RETARDED! The president, impeached for ADULTERY?"
Asked about yoga Courtney replied, "Madonnas yoga is for being buff, my yoga is more for being crazy".
At the end of The Courtney Show, Love turned to the press and pleaded, "Don't get me in too much trouble!" She turned and yanked up her hip-huggers, which had fallen down to reveal a swath of beige underwear.”
Förutom när det kommer till hennes för detta positiva inställning till droger så lever jag ofta mitt liv efter mottot What Would Courtney Love Do? Jag börjar med lite citat och så avslutar jag med två filmklipp som exemplifierar hur kool Courtney Love är:
"I want to be the girl with the most cake."
"Drugs have nothing to do with the creation of music. In fact, they are dumb and self indulgent. Kind of like sucking your thumb!"
"I used to do drugs, but don't tell anyone, it would ruin my image."
"If you treat a girl like a dog, she is going to piss on you."
"I have a deathly fear of mediocrity and that nips at my heels and gets me into a lot of trouble."
"You wanna put it in me? I'm not a woman! I'm a fucking force of nature! Your dick will fly right off!"
"Barbie is not your friend!"
"Don't be bitter and mean because you don't fit in, it's a GIFT, you don't have the herd instinct.”
"You can't please everyone. I don't care if I get criticized. I don't give a shit if I get a bad review. I don't care if people say I'm a bitch or obnoxious, 'cos I am."
"What I wanted to capture is the look on a woman's face as she's being crowned, the sort of, ecstatic, blue-eyeliner running, kind of 'I, I am.. I won! I won! I have hemorrhoid cream under my eyes and adhesive tape on my butt and I had to scratch and claw and fuck my way, but I won Ms. Congeniality' and that's the essence of sickness in this culture that I'd like to capture."
--- Courtney Love in 93-94, speaking about the LTT cover
"I want every girl in the world to pick up a guitar and start screaming."
"I'll always prefer to play with women and hang out with women, and I'll always be a feminist."
"We just happen to piss off all different kinds of people; especially Courtney does. She's a totally threatening women. She's totally smart and she's threatening. She speaks her mind, she tells too much of the truth. Even liberals don't like smart women."
--- Kurt Cobain.
When I met Marilyn Manson I was struck by how nice he was. People are rarely as weird as you anticipate. Except for Courtney Love who reminded me of that mad snake in The Jungle Book."
--- Boy George.
"I like Courtney, but she's fucking bonkers."
--- Mark Arm, Mudhoney.
"She's the electric diva of bad girls; a cranky, eccentric, brilliant, pain in the butt."
--- Unknown (about Courtney).
“My number one thing to work on is not being reactive - but appropriateness doesn't come easily to me sometimes.”
“I found my inner bitch and I ran with her her.”
“In full-on diva mode, Courtney Love touched down in the press tent like a tornado. Buff and gangly in black leather pants, having just performed the title song from her new release, "Celebrity Skin," she breezed onstage with her bandmates from Hole. I stood to ask the first question, but a male reporter twice my size stood up in front of me. "Hey!" Courtney scolded him. "I'm a feminist! I want the girl to go first!" The guy obeyed and I was left facing Miss World. "So Courtney, do you think the president should be impeached?" "ARE YOU RETARDED?" she screamed at me. "That is SO RETARDED! The president, impeached for ADULTERY?"
Asked about yoga Courtney replied, "Madonnas yoga is for being buff, my yoga is more for being crazy".
At the end of The Courtney Show, Love turned to the press and pleaded, "Don't get me in too much trouble!" She turned and yanked up her hip-huggers, which had fallen down to reveal a swath of beige underwear.”
måndagen den 23:e juni 2008
En dröm om Birgitta Ohlsson
Inatt drömde jag om Birgitta Ohlsson (fp). Tiden gick tillbaka tre år till debatten om flyktingamnesti. Birgitta Ohlsson gick upp i talarstolen och skällde ut hela riksdagen efter noter. Hon undrade hur de som planerade att rösta nej till flyktingamnesti kunde sova om nätterna, hon hade inte kunnat på två veckor för hon skämdes så för att tillhöra en så pass inhuman församling. Svordomarna haglade och hon var riktigt arg. Hon sa väldigt många bra saker, men tyvärr minns jag inte så mycket. När jag vaknade inbillade jag mig att det här hade hänt i verkligheten och att minnet hade funnits i mitt undermedvetna. Så jag googlade på en massa saker relaterade till det, utan att få fram några träffar.
Så det var bara en dröm. Vad drömmen handlade om är att jag är kritisk till hur känslorna och hjärtat så ofta är frånkopplade från dagens partipolitik. Allting är planerat och strategiskt, vilket gör att partipolitiken ibland känns verklighetsfrånvänt. Det verkliga engagemanget döljs ofta. Det var det som den här drömmen symboliserade.
Så det var bara en dröm. Vad drömmen handlade om är att jag är kritisk till hur känslorna och hjärtat så ofta är frånkopplade från dagens partipolitik. Allting är planerat och strategiskt, vilket gör att partipolitiken ibland känns verklighetsfrånvänt. Det verkliga engagemanget döljs ofta. Det var det som den här drömmen symboliserade.
fredagen den 20:e juni 2008
Nästa artist på listan
Följande har sagts av Boy George om nästa artist som jag kommer att skriva om på listan. Undrar om ni kan gissa vem det är:
"When I met Marilyn Manson I was struck by how nice he was. People are rarely as weird as you anticipate. Except for ******** **** who reminded me of that mad snake in The Jungle Book."
GLAD MIDSOMMAR!
"When I met Marilyn Manson I was struck by how nice he was. People are rarely as weird as you anticipate. Except for ******** **** who reminded me of that mad snake in The Jungle Book."
GLAD MIDSOMMAR!
torsdagen den 19:e juni 2008
FRA - Lobbyistmiddag med chefen
Jag minns många saker från min tid som språkrör för Grön Ungdom. En av sakerna var att man ofta bjöds in till lobbyistmiddagar på fina restauranger. Jag tackade oftast nej, men ibland tackade jag ja för att jag var fattig (språkrörsarvodet är inte mer än drygt 8 000 kr) och ville ha en gratis middag. En gång var det lobbyistmiddag med FRA-chefen. Bland annat diskuterades saker som anknyter till just det här förslaget som röstades igenom igår. Jag sa förstås att jag värnade om den personliga integriteten och därför stödde jag inte deras idéer.
Ska jag vara ärlig så lyssnade jag dock inte så mycket på vad FRA-chefen hade att säga. Jag hatar konceptet med lobbyism (ju mer pengar man har, desto större möjligheter att påverka) och därför lät jag budskapet från lobbyistmiddagarna gå in genom det ena örat och ut genom det andra örat.
Just nu blir jag mest arg på hur planerat allting kändes när FRA-förslaget (med några små ändringar) röstades igenom. Så välorkestrerat. Som ett teaterspel. Och jag HATAR när politik blir till ett teaterspel. Verkligen, HATAR DET. Grrrrr.
Ska jag vara ärlig så lyssnade jag dock inte så mycket på vad FRA-chefen hade att säga. Jag hatar konceptet med lobbyism (ju mer pengar man har, desto större möjligheter att påverka) och därför lät jag budskapet från lobbyistmiddagarna gå in genom det ena örat och ut genom det andra örat.
Just nu blir jag mest arg på hur planerat allting kändes när FRA-förslaget (med några små ändringar) röstades igenom. Så välorkestrerat. Som ett teaterspel. Och jag HATAR när politik blir till ett teaterspel. Verkligen, HATAR DET. Grrrrr.
onsdagen den 18:e juni 2008
Queen Latifah - # 9 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Queen Latifah är riktigt kool. Nu senast pratade hon om att hon kanske skulle ställa upp till den amerikanska senaten i framtiden. Men det som jag beundrar henne mest för är att hon är feminist och hiphop-artist. Att identifiera sig som feminist och göra feministisk musik i mainstream-hiphop-världen kan inte vara lätt. Det handlar om låtar som The evil that men do, Ladies first och min personliga favorit U.N.I.T.Y., en sång att sjunga på de feministiska barrikaderna, med textrader som:
"And real bad girls are the silent type"
"Instinct leads me to another flow
Everytime I hear a brother call a girl a bitch or a ho
Trying to make a sister feel low
You know all of that gots to go
Now everybody knows there's exceptions to this rule
Now don't be getting mad, when we playing, it's cool
But don't you be calling out my name
I bring wrath to those who disrespect me like a dame
That's why I'm talking, one day I was walking down the block
I had my cutoff shorts on right cause it was crazy hot
I walked past these dudes when they passed me
One of 'em felt my booty, he was nasty
I turned around red, somebody was catching the wrath
Then the little one said (Yeah me bitch) and laughed
Since he was with his boys he tried to break fly
Huh, I punched him dead in his eye and said "Who you calling a bitch?"
U.N.I.T.Y. blev faktiskt en hit och är en av de bästa feministiska låtarna jag någonsin hört. Tyvärr finns inget klipp med musikvideon på youtube, så jag lägger bara ut låten som den är. Queen Latifah har på senare år även haft en mycket framgångsrik skådesspelarkarriär och varit med i filmer som Chicago och Life Support. Hon kopplar ofta sitt feministiska budskap med ett antirasistiskt budskap, vilket bara ökar hennes betydelse.
År aktiv: 1989-
Bästa album: Black reign, Alla hail the queen, Nature of a sista
Bästa låtar: Ladies First, Evil that men do, U.N.I.T.Y.
"And real bad girls are the silent type"
"Instinct leads me to another flow
Everytime I hear a brother call a girl a bitch or a ho
Trying to make a sister feel low
You know all of that gots to go
Now everybody knows there's exceptions to this rule
Now don't be getting mad, when we playing, it's cool
But don't you be calling out my name
I bring wrath to those who disrespect me like a dame
That's why I'm talking, one day I was walking down the block
I had my cutoff shorts on right cause it was crazy hot
I walked past these dudes when they passed me
One of 'em felt my booty, he was nasty
I turned around red, somebody was catching the wrath
Then the little one said (Yeah me bitch) and laughed
Since he was with his boys he tried to break fly
Huh, I punched him dead in his eye and said "Who you calling a bitch?"
U.N.I.T.Y. blev faktiskt en hit och är en av de bästa feministiska låtarna jag någonsin hört. Tyvärr finns inget klipp med musikvideon på youtube, så jag lägger bara ut låten som den är. Queen Latifah har på senare år även haft en mycket framgångsrik skådesspelarkarriär och varit med i filmer som Chicago och Life Support. Hon kopplar ofta sitt feministiska budskap med ett antirasistiskt budskap, vilket bara ökar hennes betydelse.
År aktiv: 1989-
Bästa album: Black reign, Alla hail the queen, Nature of a sista
Bästa låtar: Ladies First, Evil that men do, U.N.I.T.Y.
tisdagen den 17:e juni 2008
Tori Amos - # 10 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
"If you call me a new-age, airy-fairy, hippie-dippy airhead I will shove my crystals up your ass."
- Tori Amos
Nu sitter jag och skakar lite. För det här inlägget har jag varit smått rädd för att skriva sedan jag gjorde listan. Jag hintade åt vad jag skriver här när jag skrev om Fiona Apple, men nu tänker jag berätta ordentligt.
Tori Amos är en av mina största idoler. Det handlar om att hon från starten av hennes karriär har varit en uttalad och frispråkig feminist, det handlar om hennes utbrott på scén där hon svarar på tillrop från sexistiska män med att säga "Show me your dicks or leave", det handlar om hennes fenomenala utstrålning och det handlar om att hon är en av de mest talangfulla pianisterna och singer/songerwriters inom musikvärlden idag. Och nu har hon lämnat Sony för att bli indie.
Sedan kommer vi till delen jag känner mig rädd för att skriva. Att Tori Amos har skrivit en låt som heter Me and a Gun där hon återupplever sina tankar från när hon blev våldtagen. Jag har själv blivit våldtagen av en kille. Jag vet hur det känns. Tori har fått flera brev från fans som sagt att den här låten fått dem att på allvar börja ta itu med det som hänt. Jag skulle kunna vara en av dem, det tog mig flera månader efter våldtäkten att ens kunna lyssna på den här låten. Den är helt enkelt så stark.
Har man varit med om en våldtäkt vet man att det mest skrämmande som finns är att se vad som hänt i vitögat och bearbeta det. Att gräva djupt i något som man önskar aldrigaldrigaldrig hade hänt. Som feminist kan man känna att man borde vara stark, men tyvärr när det kommer till våldtäkt är svaghet nödvändigt under en period. Allt annat är att blunda för kränkningen. Vissa människor blundar för det hela livet. Det är först när man börjar ta itu med vad som hänt som man kan börja känna tryggheten igen. Jag säger inte att jag är där än, eller någonsin kommer vara där till 100 procent. Men jag vet att jag är på väg åt rätt håll för att jag tillåter mig att må dåligt över det. Om man är väldigt introspektiv/självanalytisk, som till exempel jag är, kan bearbetningen bli än svårare.
Jag skriver det här av precis samma anledning som Tori Amos skrev "Me and a gun". Det är väldigt tyst kring våldtäkter i allmänhet, men än mer i HBT-världen. Jag vill att fler ska få veta att de inte är ensamma och därför tänker jag inte hålla käft, tänker inte skämmas, tänker inte känna att jag gjort något fel. Jag har skrivit om en våldtäkt i min bok, och i samband med att den släpps tänker jag prata om vad som hänt. Det händer 20 000 personer i Sverige om året. Vi är inte ensamma och genom att berätta om vad som hänt mig kan jag vända det hemska till något gott.
1994 var Tori Amos med och grundade organisationen RAINN, "The rape, abuse and incest national network". Och hon fortsätter att prata om vad hon varit med om och skäms inte för att berätta att det faktiskt tog henne 5-6 år att verkligen börja bearbeta vad som hänt. Hon har släppt en coversalbum som heter "Strange Little Girls", där hon gjort om låtar som skrivits av män om kvinnor, och gjort om dem så att kvinnornas perspektiv kom fram. Och kolla in hennes liveframträdande med "Me and a Gun" och musikvideon till "Cornflake Girl", som har ett otroligt fint bildspråk.
Nu ska jag ut i solen och ge mig själv en klapp på axeln. Det har regnat och nu är solen ute. Jag älskar hur det luktar utomhus när solen skiner efter en regnskur.
År aktiv: 1992-
Bästa album: Little Earthquakes, Boys for Pele, American doll posse
Bästa låtar: Caught a Light Sneeze, Hey Jupiter, Crucify, Silent all these years, Me and a gun, Little Earthquakes, Cornflake Girl
- Tori Amos
Nu sitter jag och skakar lite. För det här inlägget har jag varit smått rädd för att skriva sedan jag gjorde listan. Jag hintade åt vad jag skriver här när jag skrev om Fiona Apple, men nu tänker jag berätta ordentligt.
Tori Amos är en av mina största idoler. Det handlar om att hon från starten av hennes karriär har varit en uttalad och frispråkig feminist, det handlar om hennes utbrott på scén där hon svarar på tillrop från sexistiska män med att säga "Show me your dicks or leave", det handlar om hennes fenomenala utstrålning och det handlar om att hon är en av de mest talangfulla pianisterna och singer/songerwriters inom musikvärlden idag. Och nu har hon lämnat Sony för att bli indie.
Sedan kommer vi till delen jag känner mig rädd för att skriva. Att Tori Amos har skrivit en låt som heter Me and a Gun där hon återupplever sina tankar från när hon blev våldtagen. Jag har själv blivit våldtagen av en kille. Jag vet hur det känns. Tori har fått flera brev från fans som sagt att den här låten fått dem att på allvar börja ta itu med det som hänt. Jag skulle kunna vara en av dem, det tog mig flera månader efter våldtäkten att ens kunna lyssna på den här låten. Den är helt enkelt så stark.
Har man varit med om en våldtäkt vet man att det mest skrämmande som finns är att se vad som hänt i vitögat och bearbeta det. Att gräva djupt i något som man önskar aldrigaldrigaldrig hade hänt. Som feminist kan man känna att man borde vara stark, men tyvärr när det kommer till våldtäkt är svaghet nödvändigt under en period. Allt annat är att blunda för kränkningen. Vissa människor blundar för det hela livet. Det är först när man börjar ta itu med vad som hänt som man kan börja känna tryggheten igen. Jag säger inte att jag är där än, eller någonsin kommer vara där till 100 procent. Men jag vet att jag är på väg åt rätt håll för att jag tillåter mig att må dåligt över det. Om man är väldigt introspektiv/självanalytisk, som till exempel jag är, kan bearbetningen bli än svårare.
Jag skriver det här av precis samma anledning som Tori Amos skrev "Me and a gun". Det är väldigt tyst kring våldtäkter i allmänhet, men än mer i HBT-världen. Jag vill att fler ska få veta att de inte är ensamma och därför tänker jag inte hålla käft, tänker inte skämmas, tänker inte känna att jag gjort något fel. Jag har skrivit om en våldtäkt i min bok, och i samband med att den släpps tänker jag prata om vad som hänt. Det händer 20 000 personer i Sverige om året. Vi är inte ensamma och genom att berätta om vad som hänt mig kan jag vända det hemska till något gott.
1994 var Tori Amos med och grundade organisationen RAINN, "The rape, abuse and incest national network". Och hon fortsätter att prata om vad hon varit med om och skäms inte för att berätta att det faktiskt tog henne 5-6 år att verkligen börja bearbeta vad som hänt. Hon har släppt en coversalbum som heter "Strange Little Girls", där hon gjort om låtar som skrivits av män om kvinnor, och gjort om dem så att kvinnornas perspektiv kom fram. Och kolla in hennes liveframträdande med "Me and a Gun" och musikvideon till "Cornflake Girl", som har ett otroligt fint bildspråk.
Nu ska jag ut i solen och ge mig själv en klapp på axeln. Det har regnat och nu är solen ute. Jag älskar hur det luktar utomhus när solen skiner efter en regnskur.
År aktiv: 1992-
Bästa album: Little Earthquakes, Boys for Pele, American doll posse
Bästa låtar: Caught a Light Sneeze, Hey Jupiter, Crucify, Silent all these years, Me and a gun, Little Earthquakes, Cornflake Girl
# 11 - Four feminist anthems
Här kunde jag inte låta bli att sätta ihop fyra artister till ett. För dessa fyra artister är kanske inte särskilt stora feministikoner, om inte det vore för att de alla fyra skrivit fantastiska feministiska låtar. Vi har "You don't own me" med Leslie Gore, "I am woman (hear me roar)" med Helen Reddy, "Girls just wanna have fun" med Cyndi Lauper och "Just A Girl" med No Doubt (Gwen Stefani).
På väldigt många sätt representerar dessa låtar var feminismen befann sig under 60-talet, 70-talet, 80-talet och 90-talet. Jag ska ge en kort beskrivning av låtarna här nedan:
60-talet - You Don't Own Me - Leslie Gore: Leslie Gore är mest känd för låten "It's my party and I'll cry if I want to", men betydligt färre känner till att hon är flata och hade en annan hit som hette "You don't own me", som representerar 60-talets feministiska kamp på så himla många sätt. Hon hade en annan feministisk låt som inte blev en lika stor hit som hette "Sometimes I wish I were a boy"
70-talet - "I am woman (hear me roar) - Helen Reddy: Den här låten är så mycket av andra vågens feminism. Mycket kvinnokamp, mycket kvinnokraft.
80-talet - "Girls Just Wanna Have Fun" - Cyndi Lauper: 80-talet var på många sätt ett årtionde då det inte hände så mycket nytt inom den feministiska rörelsen. Men många av andra vågens feminismens drömmar började gå i uppfyllelse. Affärskvinna blev ett begrepp och tjejer i allmänhet började tycka att de borde få göra vad fan de ville. Detta hör man i den här låten: Some boys take a beautiful girl And hide her away from the rest of the world. I wanna be the one to walk in the sun. Oh,girls,
They wanna have fu-un.
90-talet - Just a Girl - No Doubt: Jag kan vara ärlig och säga att det här är min favorit bland dessa fyra. Det var när jag först lyssnade på den här låten som jag upptäckte hör mycket musik kan ge styrka. Just a Girl är egentligen en riot grrrl-låt, eller åtminstone det närmaste riot grrrl någonsin kom till mainstream (förutom Courtney, men jag tror inte riktigt att man kan säga att hon fått mainstream acceptans). Jag älskar hur Gwen brukade uppträda med den här låten live. Hon inledde med att sätta mikrofonen innanför sina byxor, sedan lät hon killarna sjunga "I'm just a girl" och därefter lät hon tjejerna skrika "FUCK YOU, I'M A GIRL". Och musikvideon är fantastisk! Det är som är synd är att Gwen Stefani har förändrats rätt mycket sen dess och numera är något av en cosmogirl.
Undrar vad som kommer gå till historien som 00-talets stora feministiska hit? Någon som har några förslag?
På väldigt många sätt representerar dessa låtar var feminismen befann sig under 60-talet, 70-talet, 80-talet och 90-talet. Jag ska ge en kort beskrivning av låtarna här nedan:
60-talet - You Don't Own Me - Leslie Gore: Leslie Gore är mest känd för låten "It's my party and I'll cry if I want to", men betydligt färre känner till att hon är flata och hade en annan hit som hette "You don't own me", som representerar 60-talets feministiska kamp på så himla många sätt. Hon hade en annan feministisk låt som inte blev en lika stor hit som hette "Sometimes I wish I were a boy"
70-talet - "I am woman (hear me roar) - Helen Reddy: Den här låten är så mycket av andra vågens feminism. Mycket kvinnokamp, mycket kvinnokraft.
80-talet - "Girls Just Wanna Have Fun" - Cyndi Lauper: 80-talet var på många sätt ett årtionde då det inte hände så mycket nytt inom den feministiska rörelsen. Men många av andra vågens feminismens drömmar började gå i uppfyllelse. Affärskvinna blev ett begrepp och tjejer i allmänhet började tycka att de borde få göra vad fan de ville. Detta hör man i den här låten: Some boys take a beautiful girl And hide her away from the rest of the world. I wanna be the one to walk in the sun. Oh,girls,
They wanna have fu-un.
90-talet - Just a Girl - No Doubt: Jag kan vara ärlig och säga att det här är min favorit bland dessa fyra. Det var när jag först lyssnade på den här låten som jag upptäckte hör mycket musik kan ge styrka. Just a Girl är egentligen en riot grrrl-låt, eller åtminstone det närmaste riot grrrl någonsin kom till mainstream (förutom Courtney, men jag tror inte riktigt att man kan säga att hon fått mainstream acceptans). Jag älskar hur Gwen brukade uppträda med den här låten live. Hon inledde med att sätta mikrofonen innanför sina byxor, sedan lät hon killarna sjunga "I'm just a girl" och därefter lät hon tjejerna skrika "FUCK YOU, I'M A GIRL". Och musikvideon är fantastisk! Det är som är synd är att Gwen Stefani har förändrats rätt mycket sen dess och numera är något av en cosmogirl.
Undrar vad som kommer gå till historien som 00-talets stora feministiska hit? Någon som har några förslag?
måndagen den 16:e juni 2008
Våga vägra håkan
En av mina små feministiska statements (förutom att käfta emot killar som sa sexistiska saker) var att skippa Håkan Hellströms konsert för att istället stå längst fram på Robyns konsert. Jag har inte så mycket emot Håkan Hellström som person, vilket jag har mot Timo "Shakira är en kolombiansk hora" Räisänen, Markus "Vi har väl alla varit i Thailand och knullat?" Krunegård och Kristian "Jag knullar runt med 14-15-åringar" Anttila. Det stämmer verkligen att indiekillarna ofta är betydligt mer sviniga än hårdrockskillarna.
Jag har inte hört så många berättelser om Håkan och sexism, bara några små saker som jag inte tänker ta upp här. Vad jag reagerar mot är däremot hela dyrkarkulturen kring Håkan. Det är alltid män som dyrkas så starkt. Det är alltid mäns låtar som man spelar kring lägereldar och har allsång med. Det är som i Egalias döttrar, där Gerd Brantenberg beskriver ett tvärtomsamhälle där kvinnorna har makten, och alla nynnar på ett kvinnobands senaste hit.
Jag gillar inte kulturer som lyfter fram det ena könet framför det andra. Oavsett om det är vår patriarkala värld eller Egalias matriarkala värld (Egalias döttrar är för övrigt ett hett boktips).
Jag har inte hört så många berättelser om Håkan och sexism, bara några små saker som jag inte tänker ta upp här. Vad jag reagerar mot är däremot hela dyrkarkulturen kring Håkan. Det är alltid män som dyrkas så starkt. Det är alltid mäns låtar som man spelar kring lägereldar och har allsång med. Det är som i Egalias döttrar, där Gerd Brantenberg beskriver ett tvärtomsamhälle där kvinnorna har makten, och alla nynnar på ett kvinnobands senaste hit.
Jag gillar inte kulturer som lyfter fram det ena könet framför det andra. Oavsett om det är vår patriarkala värld eller Egalias matriarkala värld (Egalias döttrar är för övrigt ett hett boktips).
Boy you'd best pray that I bleed real soon, how's that thought for you?
Jag har tänkt länge på det här om varför jag har så lätt för att spilla mitt hjärta ut på bordet. Varför jag så sällan döljer något som sker inuti mig. Ibland har jag tänkt att det handlar om exhibitionism. Men ju mer jag tänkt på det desto mer har jag förstått att mitt offentliga blödande och skrikande inte handlar om det. Alls. Kanske är jag exhibitionist när jag dansar på taken av bajamajorna på festival (dock inte när jag ramlar igenom taket, vilket hände på Hultsfred), men även där handlar det om något djupare. Jag tror att världen mår bättre av att vi släpper våra hämningar, framförallt när vi släpper hämningarna på ett sätt som inte riskerar att skada någon annan.
När det kommer till min nästintill totala avsaknad av behov till privatliv handlar det om något annat. När jag skriver om mina innersta känslor måste jag gräva och få ut dem. Jag skriver för att jag måste. Det är inget jag gör bara för att det är kul.
Att jag sedan oftast delar med mig till andra människor fritt handlar om en inbjudan. En inbjudan till både mig själv och de som ser vad jag skriver eller hör vad jag säger, att känna mindre skam, mer acceptans, mer stöd, mer tröst och framförallt om känslan av att man aldrig är ensam med sina känslor.
Jag blir rörd och överlycklig av människor i min omgivning som verkligen är så otroligt himla fina, omtänksamma, vaksamma på strukturer och världsproblemen. Jag blir arg som fan av människor som bara är totalt dumma i huvudet, som på inget sätt ifrågasatt sitt eget beteende, som lever i sina jävla egobubblor och bara lever för sin egen skull. Jag blir ledsen av människor som skulle kunna vara så bra eller är så himla bra, men av diverse anledningar gör så himla dumma saker. Lämnar avtryck som inte gör världen så värstans mycket bättre, när jag vet att de skulle kunna göra så himlahimlahimla mycket gott. Som jag vet har ett stort och gott hjärta.
Och när jag inte för mitt liv kan komma överrens med en människa som jag är så himla lik, så blir jag förtvivlad. För det får mig att tänka, varför? Det känns som om lappandet av den relationen och att låta den utvecklas till vad den borde vara på många sätt är som att lappa ihop relationen till sig själv. För det är nog däri problemet ligger. Men ibland känns det svårt och ibland (just nu) känns det rent av omöjligt.
(och Tori Amos är min husgud idag)
När det kommer till min nästintill totala avsaknad av behov till privatliv handlar det om något annat. När jag skriver om mina innersta känslor måste jag gräva och få ut dem. Jag skriver för att jag måste. Det är inget jag gör bara för att det är kul.
Att jag sedan oftast delar med mig till andra människor fritt handlar om en inbjudan. En inbjudan till både mig själv och de som ser vad jag skriver eller hör vad jag säger, att känna mindre skam, mer acceptans, mer stöd, mer tröst och framförallt om känslan av att man aldrig är ensam med sina känslor.
Jag blir rörd och överlycklig av människor i min omgivning som verkligen är så otroligt himla fina, omtänksamma, vaksamma på strukturer och världsproblemen. Jag blir arg som fan av människor som bara är totalt dumma i huvudet, som på inget sätt ifrågasatt sitt eget beteende, som lever i sina jävla egobubblor och bara lever för sin egen skull. Jag blir ledsen av människor som skulle kunna vara så bra eller är så himla bra, men av diverse anledningar gör så himla dumma saker. Lämnar avtryck som inte gör världen så värstans mycket bättre, när jag vet att de skulle kunna göra så himlahimlahimla mycket gott. Som jag vet har ett stort och gott hjärta.
Och när jag inte för mitt liv kan komma överrens med en människa som jag är så himla lik, så blir jag förtvivlad. För det får mig att tänka, varför? Det känns som om lappandet av den relationen och att låta den utvecklas till vad den borde vara på många sätt är som att lappa ihop relationen till sig själv. För det är nog däri problemet ligger. Men ibland känns det svårt och ibland (just nu) känns det rent av omöjligt.
(och Tori Amos är min husgud idag)
måndagen den 9:e juni 2008
Hultsfred + recap
Nu åker jag till Hultsfredsfestivalen, så bloggen tar en paus i 6-7 dagar.
Tänkte dock ta en liten recap av listan hittills:
12. Yoko Ono
13. Madonna
14. Dolly Parton
15. Peaches
16. Alanis Morissette
17. Cori Tucker (Sleater-Kinney, Heavens to Betsy)
18. The Dixie Chicks
19. Kim Gordon (Sonic Youth, Free Kitten)
20. Tracy Chapman
21. Fiona Apple
22. Linda Perry (4 non blondes)
23. Beth Ditto (The Gossip)
24. Björk
25. Ari Up (The Slits)
Tänkte dock ta en liten recap av listan hittills:
12. Yoko Ono
13. Madonna
14. Dolly Parton
15. Peaches
16. Alanis Morissette
17. Cori Tucker (Sleater-Kinney, Heavens to Betsy)
18. The Dixie Chicks
19. Kim Gordon (Sonic Youth, Free Kitten)
20. Tracy Chapman
21. Fiona Apple
22. Linda Perry (4 non blondes)
23. Beth Ditto (The Gossip)
24. Björk
25. Ari Up (The Slits)
söndagen den 8:e juni 2008
Yoko Ono - # 12 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Jag älskar Yoko Ono på alla sätt och vis. Det räcker egentligen med att lyssna på låten Yes, I'm a witch (texten kommer längst ner i inlägget) för att förstå varför. Yoko Ono skrev den för att hon hade häcklats av alla beatles fans som kände att hon hade "stulit deras trofé från dem". Att dåtidens stora rockstjärna skulle kunna välja en kvinna som var så mycket mer än ett bihang kunde inte accepteras. Yoko Ono gick, och har fortsatt att gå, sin egen väg. Hennes budskap har hela tiden varit feministisk och hon talat om feminismen i så många sammanhang. Det var knappast så att hon gifte sig med John Lennon för att komma upp sig i karriären, tvärtom var äktenskapet en katastrof för bådes karriärer. Yoko Ono var nämligen en av avantegarde-världens mest kända konstnärer, och i de kretsarna var det knappast populärt att ha ihop det med en mainstream rockidol (“…when we got together, it was very confusing for people. The avant-garde world spoke of me as if I’d died: ‘That’s the end of Yoko’s career!’ And of course, in the rock world, people saw it as the end of John’s career. So in that sense, it was not a very good move for either of us. But we weren’t saying, ‘Oh this is a disastrous career move, but regardless of that we’re getting together.’ We were too busy being in love and never thought of it from that angle,”).
Äktenskapet gjorde också att Ono blev utsatt för omvärldens bespottning, och det berodde oftast på både sexismen och rasismen ("In the art world I used to be viewed as a woman who spoke her mind, and therefore some people called me a bitch. But now, when I'm married to John, I have been upgraded into a witch, I'm very proud of that!"). Men Yoko Ono lät sig inte besegras, snarare fortsatte hon att vara frispråkig och skapa sin egen konst och musik. Dessutom var hon en av de starkaste influenserna på John Lennons musik under 70-talet, bl.a. skrev och John låtar som "War is over" och "Woman is the nigger of the world", tillsammans.
En av sakerna som jag tycker är mest fenomenalt med Yoko Ono är att hon dels har hippiebudskapet, med fred och kärlek som budord, och dels har en tydlig maktanalys, där hon inser att vi lever i en värld där vita heterosexuella män är norm. Många aktivister glömmer antingen det ena eller det andra av de här två sakerna. Till exempel kritiserar hon 70-talets sexuella frigörelse ur ett feministiskt perspektiv:
"At the time, we thought that we were terribly liberated, the sexual revolution and all that. But that was mainly for guys. Women didn't really get the benefit of it because we have a very different body structure."
Hennes kommentar till sexismen är följande:
"Whenever I think about it, it just makes me very angry -- that anger is very good because it leads to the next positive situation. If we're not angry about it, we won't do anything about it. You have to kill that condition that is not helping us. In that sense, violence can be a component of progress."
Dessutom är hon 75 år och har inga problem med att klä sig i minikjol. När folk ifrågasätter det, avbryter hon dem och säger att det där bara är "åldersfacistiskt trams".
Jag vill också passa på att lista några av de underbara feministiska låtarna Yoko Ono skrivit. Vi har t.ex. "men, men, men", där hon totalt vänder på könsrollerna, "woman power" som är kampsång för kvinnors frigörelse, "Everyman, Everywoman", som hon gjort om så att den får ett queerfeministiskt budskap och lyder "Every man has a man who loves him, everywoman has a woman who loves her", "Sister O Sisters", som är ytterligare en upp till kamp låt som bl.a. Le Tigre har gjort en remix på, "Death of Samantha" som handlar om att orka vara stark även när saker går emot en och så till sist, en av de bästa feministiska låtarna genom tiderna (kanske en av de bästa låtarna genom tiderna, alla kategorier), "Yes, I'm a Witch". Jag hittade inte den på youtube, men ni MÅSTE ladda ned den!!!
Yes, Im a witch,
Im a bitch
I dont care what you say,
My voice is real.
My voice speaks truth,
I dont fit in your ways.
Im not gonna die for you,
You might as well face the truth,
Im gonna stick around for quite awhile.
Each time we dont say what we wanna say, were dying.
Each time we close our minds to how we feel, were dying.
Each time we gotta do what we wanna do, were living.
Each time were open to what we see and hear, were living.
Well free you from the getthos of your minds,
Well free you from your fears and binds,
We know you want things to stay as it is,
Its gonna change, baby.
Its gonna change, baby doll,
Its gonna change, honey ball,
Its gonna change, sugar cane,
Its gonna change, sweetie legs.
So dont try to make cock-pecked people out of us.
År aktiv: 1968-
Bästa album: Yes I'm a witch, Feeling the space, Approximately Infinite Universe, Double Fantasy, Season of glass, Rising
Bästa låtar: Yes I'm a witch, Walking on thin ice, Woman Power, Woman is the nigger of the world, Men,men,men, New York Woman, Revelations, Sisters O Sisters, Kiss Kiss Kiss, Why
Äktenskapet gjorde också att Ono blev utsatt för omvärldens bespottning, och det berodde oftast på både sexismen och rasismen ("In the art world I used to be viewed as a woman who spoke her mind, and therefore some people called me a bitch. But now, when I'm married to John, I have been upgraded into a witch, I'm very proud of that!"). Men Yoko Ono lät sig inte besegras, snarare fortsatte hon att vara frispråkig och skapa sin egen konst och musik. Dessutom var hon en av de starkaste influenserna på John Lennons musik under 70-talet, bl.a. skrev och John låtar som "War is over" och "Woman is the nigger of the world", tillsammans.
En av sakerna som jag tycker är mest fenomenalt med Yoko Ono är att hon dels har hippiebudskapet, med fred och kärlek som budord, och dels har en tydlig maktanalys, där hon inser att vi lever i en värld där vita heterosexuella män är norm. Många aktivister glömmer antingen det ena eller det andra av de här två sakerna. Till exempel kritiserar hon 70-talets sexuella frigörelse ur ett feministiskt perspektiv:
"At the time, we thought that we were terribly liberated, the sexual revolution and all that. But that was mainly for guys. Women didn't really get the benefit of it because we have a very different body structure."
Hennes kommentar till sexismen är följande:
"Whenever I think about it, it just makes me very angry -- that anger is very good because it leads to the next positive situation. If we're not angry about it, we won't do anything about it. You have to kill that condition that is not helping us. In that sense, violence can be a component of progress."
Dessutom är hon 75 år och har inga problem med att klä sig i minikjol. När folk ifrågasätter det, avbryter hon dem och säger att det där bara är "åldersfacistiskt trams".
Jag vill också passa på att lista några av de underbara feministiska låtarna Yoko Ono skrivit. Vi har t.ex. "men, men, men", där hon totalt vänder på könsrollerna, "woman power" som är kampsång för kvinnors frigörelse, "Everyman, Everywoman", som hon gjort om så att den får ett queerfeministiskt budskap och lyder "Every man has a man who loves him, everywoman has a woman who loves her", "Sister O Sisters", som är ytterligare en upp till kamp låt som bl.a. Le Tigre har gjort en remix på, "Death of Samantha" som handlar om att orka vara stark även när saker går emot en och så till sist, en av de bästa feministiska låtarna genom tiderna (kanske en av de bästa låtarna genom tiderna, alla kategorier), "Yes, I'm a Witch". Jag hittade inte den på youtube, men ni MÅSTE ladda ned den!!!
Yes, Im a witch,
Im a bitch
I dont care what you say,
My voice is real.
My voice speaks truth,
I dont fit in your ways.
Im not gonna die for you,
You might as well face the truth,
Im gonna stick around for quite awhile.
Each time we dont say what we wanna say, were dying.
Each time we close our minds to how we feel, were dying.
Each time we gotta do what we wanna do, were living.
Each time were open to what we see and hear, were living.
Well free you from the getthos of your minds,
Well free you from your fears and binds,
We know you want things to stay as it is,
Its gonna change, baby.
Its gonna change, baby doll,
Its gonna change, honey ball,
Its gonna change, sugar cane,
Its gonna change, sweetie legs.
So dont try to make cock-pecked people out of us.
År aktiv: 1968-
Bästa album: Yes I'm a witch, Feeling the space, Approximately Infinite Universe, Double Fantasy, Season of glass, Rising
Bästa låtar: Yes I'm a witch, Walking on thin ice, Woman Power, Woman is the nigger of the world, Men,men,men, New York Woman, Revelations, Sisters O Sisters, Kiss Kiss Kiss, Why
lördagen den 7:e juni 2008
Madonna - # 13 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Säga vad man vill om Madonna, det går inte bortse ifrån vilken stor betydelse hon har haft för synen på kvinnor i musikbranschen. Hon har totalkontroll över sin egen image, hon är vår tids mest framgångsrika popstjärna och hon räds inte för skandaler. Hon är snart 50 år, men springer fortfarande runt i leotards, vilket faktiskt är en feministisk statement. Under en period handlade hennes image om sex. Men hon var inte ett sexobjekt, utan i allra högsta grad en subjekt.
Det här citaten sammanfattar på många sätt Madonnas brand of feminism:
“I'm tough, ambitious, and I know exactly what I want. If that makes me a bitch, okay.”
“When I'm hungry, I eat. When I'm thirsty, I drink. When I feel like saying something, I say it.”
“I am my own experiment. I am my own work of art.”
Hon har ett sjuhelvetes jävla självförtroende och hon skäms inte för det. Även om jag personligen inte lyssnar särskilt mycket på Madonna, så känner jag både respekt och beundran för henne och vad hon har åstadkommit. Vem hade trott att tjejen som sjöng "Like A Virgin" för snart 25 år sedan skulle vara där hon är idag? Madonna ÄR ett fenomen.
Det var kring 1990 som hon började få ett stort feministiskt betydelse. Det var då hon simulerade onani på scén, släppte låtar som "Justify my love", "Erotica" och "Where life begins" (som handlar om att hon vill få oralsex), samt startade sitt eget skivbolag (Maverick, som bl.a. släppte Alanis Morissettes album "Jagged Little Pill"). Sedan dess har hon varit frispråkig kring sina politiska idéer.
Inledningen till låten "What it feels like for a girl är t.ex. fantastisk:
Girls can wear jeans
And cut their hair short
Wear shirts and boots
cause its ok to be a boy
But for a boy to look like a girl is degrading
cause you think that being a girl is degrading
(och jag upptäckte precis att Madonna, precis som jag, har en passion för Frida Kahlos konst)
År aktiv: 1983-
Bästa album: Ray of Light, Erotica, American Life
Bästa låtar: Ray of Light, American Life, Hollywood, Hey You, Frozen
Bästa feministiska låtar: Human Nature, What it feels like for a girl, Where life begins
Det här citaten sammanfattar på många sätt Madonnas brand of feminism:
“I'm tough, ambitious, and I know exactly what I want. If that makes me a bitch, okay.”
“When I'm hungry, I eat. When I'm thirsty, I drink. When I feel like saying something, I say it.”
“I am my own experiment. I am my own work of art.”
Hon har ett sjuhelvetes jävla självförtroende och hon skäms inte för det. Även om jag personligen inte lyssnar särskilt mycket på Madonna, så känner jag både respekt och beundran för henne och vad hon har åstadkommit. Vem hade trott att tjejen som sjöng "Like A Virgin" för snart 25 år sedan skulle vara där hon är idag? Madonna ÄR ett fenomen.
Det var kring 1990 som hon började få ett stort feministiskt betydelse. Det var då hon simulerade onani på scén, släppte låtar som "Justify my love", "Erotica" och "Where life begins" (som handlar om att hon vill få oralsex), samt startade sitt eget skivbolag (Maverick, som bl.a. släppte Alanis Morissettes album "Jagged Little Pill"). Sedan dess har hon varit frispråkig kring sina politiska idéer.
Inledningen till låten "What it feels like for a girl är t.ex. fantastisk:
Girls can wear jeans
And cut their hair short
Wear shirts and boots
cause its ok to be a boy
But for a boy to look like a girl is degrading
cause you think that being a girl is degrading
(och jag upptäckte precis att Madonna, precis som jag, har en passion för Frida Kahlos konst)
År aktiv: 1983-
Bästa album: Ray of Light, Erotica, American Life
Bästa låtar: Ray of Light, American Life, Hollywood, Hey You, Frozen
Bästa feministiska låtar: Human Nature, What it feels like for a girl, Where life begins
fredagen den 6:e juni 2008
Dolly Parton - # 14 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
På sätt och vis gör det ont i mig att sätta Dolly Parton så högt upp på den här listan, framför så himla många feministiska storheter. Men när jag började göra den här listan lovade jag mig själv att jag inte skulle vara en indiemusiksnobb.
Egentligen så skäms jag dock inte alls över att sätta Dolly Parton högt upp på den här listan. Hon är tidernas mest framgångsrika countryartist, hon är en kool affärskvinna och texten till låten "Just because I'm a Woman" är klockren:
"I can see you're disappointed
By the way you look at me
And I'm sorry that I'm not
The woman you thought I'd be
Yes, I've made my mistakes
But listen and understand
My mistakes are no worse than yours
Just because I'm a woman
Now a man will take a good girl
And he'll ruin her reputation
But when he wants to marry
Well, that's a different situation
He'll just walk off and leave her
To do the best she can
Because he looks for an angel
To wear his wedding band"
Dolly Parton är blond, har stora bröst och är smart som fan (det är egentligen en rätt hemsk stereotyp att blondiner med stora bröst inte kan vara smarta), hon skriver de mesta av sina låtar själv och trots att hon haft flera plastikoperation kan jag inte låta bli att beundra hennes för sin öppenhet och humor kring dem: "It takes a lot of money to look this cheap," "I look like a female drag queen".
Parton fick dödshot när hon skrev låten "Travellin Thru" till filmen Transamerica, därför att den uttryckte stöd till transpersoner.
År aktiv: 1964-
Bästa låtar: 9 to 5, Travelling Thru, Just because I'm a woman, I will always love you
Bästa feministiska låtar: Just because I'm a woman, 9 to 5 (vilken faktiskt har vissa feministiska undertoner)
Egentligen så skäms jag dock inte alls över att sätta Dolly Parton högt upp på den här listan. Hon är tidernas mest framgångsrika countryartist, hon är en kool affärskvinna och texten till låten "Just because I'm a Woman" är klockren:
"I can see you're disappointed
By the way you look at me
And I'm sorry that I'm not
The woman you thought I'd be
Yes, I've made my mistakes
But listen and understand
My mistakes are no worse than yours
Just because I'm a woman
Now a man will take a good girl
And he'll ruin her reputation
But when he wants to marry
Well, that's a different situation
He'll just walk off and leave her
To do the best she can
Because he looks for an angel
To wear his wedding band"
Dolly Parton är blond, har stora bröst och är smart som fan (det är egentligen en rätt hemsk stereotyp att blondiner med stora bröst inte kan vara smarta), hon skriver de mesta av sina låtar själv och trots att hon haft flera plastikoperation kan jag inte låta bli att beundra hennes för sin öppenhet och humor kring dem: "It takes a lot of money to look this cheap," "I look like a female drag queen".
Parton fick dödshot när hon skrev låten "Travellin Thru" till filmen Transamerica, därför att den uttryckte stöd till transpersoner.
År aktiv: 1964-
Bästa låtar: 9 to 5, Travelling Thru, Just because I'm a woman, I will always love you
Bästa feministiska låtar: Just because I'm a woman, 9 to 5 (vilken faktiskt har vissa feministiska undertoner)
torsdagen den 5:e juni 2008
Sex and the city med fyra svenska feminister
Sex and the city-filmen kommer ut snart. Hade sex and the city handlar om de fyra mest framträdande svenska feministerna skulle rollerna fördelat sig på följande sätt:
Carrie - Gudrun Schyman. Självklart. Det är Gudrun som de flesta i Sverige förknippar med feminismen.
Samantha - Tiina Rosenberg. Den mest frispråkiga i gänget.
Charlotte - Ebba-Witt Brattström. Den mest konservativa i gänget. Charlotte och Samantha kommer inte alltid så bra överrens.
Miranda - Maria-Pia Boëthius. Skarp, intelligent, rak, no bullshit.
Om man gjorde en tv-serie med dessa fyra kvinnor så skulle i alla fall jag följa den slaviskt...
Carrie - Gudrun Schyman. Självklart. Det är Gudrun som de flesta i Sverige förknippar med feminismen.
Samantha - Tiina Rosenberg. Den mest frispråkiga i gänget.
Charlotte - Ebba-Witt Brattström. Den mest konservativa i gänget. Charlotte och Samantha kommer inte alltid så bra överrens.
Miranda - Maria-Pia Boëthius. Skarp, intelligent, rak, no bullshit.
Om man gjorde en tv-serie med dessa fyra kvinnor så skulle i alla fall jag följa den slaviskt...
Peaches - # 15 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
Om det finns någon artist som står på barrikaderna för den queera revolution och ett samhälle där kön inte spelar någon roll så är det Peaches. Hon sjunger ohämmat om sex, utan att för en sekund vara objekt. Hon sjunger öppet om sin bisexualitet. Och framförallt så sjunger hon om att vända på de könsstereotypa sexuella rollerna.
I låten "Back it up boys", sjunger hon om att sätta på killar med en strap-on:
"Mine's fake, inanimate
But it feels great to stimulate your prostate
Don't you know it's supposed to feel better for boys?"
I låten "The boys wanna be her", sjunger hon om en stark kvinna som idoliseras av både män och kvinnor.
Men min personliga favorit är låten "Two guys for every girl". En heteronormativ trekant involverar två kvinnor och en man. Därför att mannen är homofob (när det kommer till manlig homosexualitet) och har en fantasi från porrfilmernas värld om att titta på två kvinnor som har sex med varandra (och kvinnornas sexualitet anses här vara till för mannen). Peaches vill istället ha en trekant med två killar och en tjej:
I wanna see you boys get down with each other
I wanna see you do your lil nasty brother
Just one thing i can't compromise
I wanna see you work it guy on guy
Two guys for every girl
Once you boys get started you'll be at it for hours
Come on boys i know your not damn cowards
Just remember an ass is an ass
So roll over have yourself a blast
Peaches är frispråkig. Hennes två senaste album heter "Fatherfucker" (If we're going to use motherfucker, why don't we use fatherfucker? I'm just trying to be even.) och "Impeach my Bush". Hon säger att anledningen till att hon tycker om strap-ons är inte för att hon har penisavund, utan för att hon har hermafroditavund, därför att "there is so much man and woman in all of us". Det är helt rätt och jag tror att vi alla skulle må bra av fler rollombyten, både i vardagslivet och i sängen. Peaches personifierar på så många sätt den queerfeministiska revolutionen, där en människas kön ses som helt irrelevant.
Men det bästa är journalisten som avslutade en intervju med henne på följande sätt:
Does she feel any responsibility toward more impressionable members of her audience? "I am taking responsibility. I've thought the whole thing through - I'm trying to infiltrate pop culture. People have told me they've had a boyfriend for 10 years, and then they came to my show and kissed a girl for the first time." She may not make the top 10 any time soon, but little progressions such as this reassure Peaches there's still a need for her, that she's doing the right thing.
(och personligen älskar jag att Björk har Peaches som en av sina favoritartister. Jag får en bild upp i huvudet av Björk som sjunger med till nedanstående låt och den bilden är OERHÖRT ROLIG)
I låten "Back it up boys", sjunger hon om att sätta på killar med en strap-on:
"Mine's fake, inanimate
But it feels great to stimulate your prostate
Don't you know it's supposed to feel better for boys?"
I låten "The boys wanna be her", sjunger hon om en stark kvinna som idoliseras av både män och kvinnor.
Men min personliga favorit är låten "Two guys for every girl". En heteronormativ trekant involverar två kvinnor och en man. Därför att mannen är homofob (när det kommer till manlig homosexualitet) och har en fantasi från porrfilmernas värld om att titta på två kvinnor som har sex med varandra (och kvinnornas sexualitet anses här vara till för mannen). Peaches vill istället ha en trekant med två killar och en tjej:
I wanna see you boys get down with each other
I wanna see you do your lil nasty brother
Just one thing i can't compromise
I wanna see you work it guy on guy
Two guys for every girl
Once you boys get started you'll be at it for hours
Come on boys i know your not damn cowards
Just remember an ass is an ass
So roll over have yourself a blast
Peaches är frispråkig. Hennes två senaste album heter "Fatherfucker" (If we're going to use motherfucker, why don't we use fatherfucker? I'm just trying to be even.) och "Impeach my Bush". Hon säger att anledningen till att hon tycker om strap-ons är inte för att hon har penisavund, utan för att hon har hermafroditavund, därför att "there is so much man and woman in all of us". Det är helt rätt och jag tror att vi alla skulle må bra av fler rollombyten, både i vardagslivet och i sängen. Peaches personifierar på så många sätt den queerfeministiska revolutionen, där en människas kön ses som helt irrelevant.
Men det bästa är journalisten som avslutade en intervju med henne på följande sätt:
Does she feel any responsibility toward more impressionable members of her audience? "I am taking responsibility. I've thought the whole thing through - I'm trying to infiltrate pop culture. People have told me they've had a boyfriend for 10 years, and then they came to my show and kissed a girl for the first time." She may not make the top 10 any time soon, but little progressions such as this reassure Peaches there's still a need for her, that she's doing the right thing.
(och personligen älskar jag att Björk har Peaches som en av sina favoritartister. Jag får en bild upp i huvudet av Björk som sjunger med till nedanstående låt och den bilden är OERHÖRT ROLIG)
tisdagen den 3:e juni 2008
Sexchocker och arga attacker
Imorgon kommer # 15 på listan att uppenbara sig. Det kommer att bli en sexchock. Ni kan ju få spekulera i vilken artist jag tänker på...
Jag har också märkt att ju mer jag har drivit feminism desto mer har en del personer blivit arga på mig. Det gör det intressantare att googla på ens namn, när en får se att det finns medelålders vita män därute som vill att en "ska hoppa från en bro". Det är intressantare att öppna ens mailbox när en får mail där en beskylls för att vara "del av en rörelse som får män att ta livet av sig".
Men framförallt, det är oerhört smickrande när nazister väljer att lyfta fram mig som den hemska manliga radikalfeministen, medan Tiina Rosenberg lyfts fram som den hemska kvinnliga radikalfeministen. Detta har hänt ett par gånger nu.
Och jag hoppas att min bok kommer leda till samma sak. Upprörda konservativa sexister. Peppade feminister. Nu vill jag absolut inte se feminismen som något skyttegravskrig, men samtidigt inser jag att det finns vissa människor jag aldrig kommer att kunna få med mig inom min livstid. Tyvärr.
Snarare vill jag göra allt för att inspirera de som redan är övertygade, samtidigt som jag förstås anstränger mig för att övertyga de som går att övertyga. MEN, för mig är det rätt lönlöst att försöka ha en vettig diskussion med grabben som skriker "jävla bög" efter mig på tunnelbanan.
KRAM
Jag har också märkt att ju mer jag har drivit feminism desto mer har en del personer blivit arga på mig. Det gör det intressantare att googla på ens namn, när en får se att det finns medelålders vita män därute som vill att en "ska hoppa från en bro". Det är intressantare att öppna ens mailbox när en får mail där en beskylls för att vara "del av en rörelse som får män att ta livet av sig".
Men framförallt, det är oerhört smickrande när nazister väljer att lyfta fram mig som den hemska manliga radikalfeministen, medan Tiina Rosenberg lyfts fram som den hemska kvinnliga radikalfeministen. Detta har hänt ett par gånger nu.
Och jag hoppas att min bok kommer leda till samma sak. Upprörda konservativa sexister. Peppade feminister. Nu vill jag absolut inte se feminismen som något skyttegravskrig, men samtidigt inser jag att det finns vissa människor jag aldrig kommer att kunna få med mig inom min livstid. Tyvärr.
Snarare vill jag göra allt för att inspirera de som redan är övertygade, samtidigt som jag förstås anstränger mig för att övertyga de som går att övertyga. MEN, för mig är det rätt lönlöst att försöka ha en vettig diskussion med grabben som skriker "jävla bög" efter mig på tunnelbanan.
KRAM
måndagen den 2:e juni 2008
Alanis Morissette - # 16 på listan över de viktigaste feministiska artisterna
I ett års tid (2005) var Alanis Morissette den enda artisten som jag lyssnade på. Hon var min främsta idol. Hennes texter talade till mig och hon lärde mig att alla känslor (ilska, sorg, glädje) var naturliga delar av livet. Känslor ska man få utlopp för, inte undertrycka, det är nämligen då som de kan bli destruktiva. Alanis Morissette fick mig att känna mig så FRI. Jag hade alla hennes skivor och drömde om att se henne live. Denna dröm gick i uppfyllelse i mars i år i San Jose. Men tyvärr är inte Alanis Morissette längre en lika stor del av mitt liv som då.
Dock kan jag lätt säga att det var via Alanis Morissette som jag leddes till Tori Amos, till Fiona Apple, till Ani Difranco, till Björk, till Courtney Love och till Riot Grrrl-musiken. Och jag tror knappast att jag är den enda som gått den vägen rent musikaliskt. Alanis Morissettes "Jagged Little Pill" öppnade nämligen dörrar för så många rockbrudar att komma fram (sedan kan man förstås fråga sig om hon någonsin slagit igenom om inte riot grrrl banat vägen för henne innan).
På många sätt vill jag sätta Alanis högre upp på den här listan. Främst handlar det om skivan "Jagged Little Pill", skivan som berättade för miljontals tonårstjejer runt om i världen att det faktiskt är okej att höja rösten. Det är faktiskt okej att säga ifrån. Det är faktiskt okej att bli arg. Ibland är det till och med extremt bra att släppa fram dessa känslor. Jagged Little Pill är ett feministiskt album. Det är bara att lyssna på klassiker som You Oughta Know, Forgiven, Perfect, Right Through You, Mary Jane, Not the Doctor och Wake Up för att förstå det.
Efter Jagged Little Pill har hon släppt skivor som Supposed Former Infatuation Junkie (som är min personliga favorit, texterna är helt underbara), Under Rug Swept, Feast on Scraps, So-called chaos och om en vecka släpper hon "Flavors of Entanglement"
Men det som människor inte vet är att hon faktiskt skrivit en hel del låtar med klockrena feministiska texter, som Death of Cinderella, Gorgeous, Sister Blister, Not the doctor och King of Intimidation:
Gorgeous, slår mot den traditionella kvinnorollen, utseendefixering och det heteronormativa flörtspelet:
God you can't shave your head
Come to the show
The boys rock harder
Your mother lent you her slip
She lent you her bright red lipstick
And your shoes are hurting your back
But boy don't you look gorgeous
This is but an observation
You've a bullet in your foot
You make it hard for us bitches
Inconsequential in your back bends
Your taste in men leaves something to be desired
You love them to be aloof and self-obsessed
They love you in you mini-dress
When you voice is raised above a certain level
I'm afraid you must go to the ladies room
You competence was left in curlers
You look gorgeous, how you look gorgeous
Death of Cinderella är en självständighetsdeklaration, Not the Doctor likaså, Sister Blister en samhällsanalys. Ladda ned dessa låtar. Upptäck.
År aktiv: 1995-
Bästa album: Jagged Little Pill, Supposed Former Infatuation Junkie
Bästa låtar: You Oughta Know, Would Not Come, POLLYANNA FLOWER (en helt underbar låt om släppa fram alla sina känslor. What am I do to with all this burning? Do I overwhelm you in this place?), Thank U, Baba, Precious Illusions, Not the doctor, Sister Blister
Bästa feministiska låtar: Sister Blister, Not the doctor, Gorgeous, King of intimidation, Death of cinderella (tycker absolut att ni ska ladda ned samtliga), MY HUMPS (Kolla in videon längst ner i det här inlägget så fattar ni, hehe)
Dock kan jag lätt säga att det var via Alanis Morissette som jag leddes till Tori Amos, till Fiona Apple, till Ani Difranco, till Björk, till Courtney Love och till Riot Grrrl-musiken. Och jag tror knappast att jag är den enda som gått den vägen rent musikaliskt. Alanis Morissettes "Jagged Little Pill" öppnade nämligen dörrar för så många rockbrudar att komma fram (sedan kan man förstås fråga sig om hon någonsin slagit igenom om inte riot grrrl banat vägen för henne innan).
På många sätt vill jag sätta Alanis högre upp på den här listan. Främst handlar det om skivan "Jagged Little Pill", skivan som berättade för miljontals tonårstjejer runt om i världen att det faktiskt är okej att höja rösten. Det är faktiskt okej att säga ifrån. Det är faktiskt okej att bli arg. Ibland är det till och med extremt bra att släppa fram dessa känslor. Jagged Little Pill är ett feministiskt album. Det är bara att lyssna på klassiker som You Oughta Know, Forgiven, Perfect, Right Through You, Mary Jane, Not the Doctor och Wake Up för att förstå det.
Efter Jagged Little Pill har hon släppt skivor som Supposed Former Infatuation Junkie (som är min personliga favorit, texterna är helt underbara), Under Rug Swept, Feast on Scraps, So-called chaos och om en vecka släpper hon "Flavors of Entanglement"
Men det som människor inte vet är att hon faktiskt skrivit en hel del låtar med klockrena feministiska texter, som Death of Cinderella, Gorgeous, Sister Blister, Not the doctor och King of Intimidation:
Gorgeous, slår mot den traditionella kvinnorollen, utseendefixering och det heteronormativa flörtspelet:
God you can't shave your head
Come to the show
The boys rock harder
Your mother lent you her slip
She lent you her bright red lipstick
And your shoes are hurting your back
But boy don't you look gorgeous
This is but an observation
You've a bullet in your foot
You make it hard for us bitches
Inconsequential in your back bends
Your taste in men leaves something to be desired
You love them to be aloof and self-obsessed
They love you in you mini-dress
When you voice is raised above a certain level
I'm afraid you must go to the ladies room
You competence was left in curlers
You look gorgeous, how you look gorgeous
Death of Cinderella är en självständighetsdeklaration, Not the Doctor likaså, Sister Blister en samhällsanalys. Ladda ned dessa låtar. Upptäck.
År aktiv: 1995-
Bästa album: Jagged Little Pill, Supposed Former Infatuation Junkie
Bästa låtar: You Oughta Know, Would Not Come, POLLYANNA FLOWER (en helt underbar låt om släppa fram alla sina känslor. What am I do to with all this burning? Do I overwhelm you in this place?), Thank U, Baba, Precious Illusions, Not the doctor, Sister Blister
Bästa feministiska låtar: Sister Blister, Not the doctor, Gorgeous, King of intimidation, Death of cinderella (tycker absolut att ni ska ladda ned samtliga), MY HUMPS (Kolla in videon längst ner i det här inlägget så fattar ni, hehe)
Gästbloggar hos Fi
Den här veckan kommer jag att gästblogga hos F!. Kolla gärna in det om ni är intresserade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
