Cori Tucker (Sleater-Kinney, Heavens to Betsy) - # 17 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

I början av 90-talet studerade Cori Tucker på Evergreen State College i Olympia, Washington. Om jag fick hoppa tillbaka i tiden kan jag berätta för er att jag himla gärna skulle viljat hamna där. Det var nämligen där och då som Riot Grrrl-rörelsen föddes. 1991 formade Cori Tucker bandet "Heavens to Betsy" tillsammans med Tracy Sawyer. Tillsammans med Bratmobile, 7 year bitch och Mecca Normal deltog de i eventet "Love Rock Revolution Girl Style Now", ett stort event som många hävdar utgjorde startskottet för Riot Grrrl-rörelsen. Heavens to Betsy släppte två fantastiska album, men splittrades 1994.

Men detta innebar inte att Cori Tucker slutade med musik eller feminismen. Istället formade hon bandet Sleater-Kinney tillsammans med hennes dåvarande flickvän Carrie Brownstein och Laura MacFarlane.

Sleater-Kinney har nått vissa mainstreamframgångar. Jag älskar dem framförallt för deras fantastiska texter. Till exempel tror jag att låten "#1 must have" måste vara en av de 10 bästa feministiska låtarna som någonsin skrivits. Ni måste ladda ned den:

"I've been crawling up so long on your
stairway to heaven
And now i no longer believe that i wanna get in
And will there always be concerts where
women are raped
watch me make up my mind instead
of my face

The number one must have is
that we are safe

And i think that I sometimes might have wished
for something more than to be a size six
But now my inspiration rests
in-between my beauty magazines and my
credit card bills

No more, no more, no more

and for the ladies out there i wish
we could write more than the next
marketing bid
Culture is what we make it
yes it is
now is the time
to invent"

De har också skrivit låten "Ballad of a Ladyman", som handlar om Don Juan-typen av man, som flörtar till höger och vänster och intar en anti-feministisk roll, som den som får en massa tjejer att dansa kring honom:

are we holding on to our pride a bit too long?
are we breaking you apart?
are we breaking on guitars?

I could be demure like
girls who are soft for
boys who are fearful of
getting an earful
but i gotta rock!

how many times will you decide?
how many lives will you define?
how much control should we give up of our lives?

Till slut vill jag även tipsa om låten "Anonymous":

feel safe, inside, inside those well drawn lines
boyfriend, a car, a job, my white girl life

Bästa album: Call the Doctor, All hands on the bad one
Bästa låtar: #1 Must Have, Ballad of a Ladyman, Anonymous,
Nothing can stop me (med Heavens to Betsy)
Bästa feministiska låtar: ditto

Idoler

Jag har många idoler. Bland de som jag tidigare nämnt på den här bloggen är kvinnor som Courtney Love, Björk, Frida Kahlo, Maria-Pia Boëthius, Kathleen Hannah och Yoko Ono.

Men nu vill jag lägga till en person på listan: Sara Parkman aka Pacman. Kolla in hennes blogg så kanske ni förstår varför. Hennes humor är exemplarisk, klockren och ja... Helt helt underbar. Vissa av dessa inlägg får mig att kissa på mig.

Och hon är smart också!

Dixie Chicks - # 18 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

The Dixie Chicks exploderade in i musikvärlden 1997 när de släppte albumet "Wide Open Spaces". Albumet sålde i mer än 30 miljoner exemplar, vilket gjorde den till en av de 50 bästsäljande albumen genom tiderna. Två år senare släppte de albumet Fly som också överskred 10 miljoner sålda exemplar.

Fram till 2003 var sagan om The Dixie Chicks en enastående framgångssaga. Allt detta skulle dock förändras den 10:e mars 2003. Sångaren Natalie Maines yttrade nämligen följande ord på en konsert i London:

"Just so you know, we’re on the good side with y’all. We do not want this war, this violence, and we’re ashamed that the President of the United States is from Texas."

Och för de flesta av oss låter det här inte så farligt. Men för ett band som har en stor del av sin fanbase i den republikanska amerikanska södern, innebär detta en enorm kontrovers. Framförallt eftersom hon sa det i ett så känsligt läge, samtidigt som USA:s krig mot Irak inleddes, vilket ansågs vara väldigt "opatriotiskt". Bandet utsattes för en häxjakt, med dödshot, uppmaningar om att bojkotta dixie chicks-musik och manifestationer där människor placerade sina cd-skivor på en plats där de kunde bli överkörda av en ångvält.

Men år 2006 gjorde bandet en storslagen comeback med albumet "Taking the Long Way", som innehöll låten Not ready to make nice med textraderna:

And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they’d write me a letter
Sayin’ that I better
Shut up and sing or my life will be over

Albumet vann grammyn för årets bästa album och The Dixie Chicks var i allra högsta grad tillbaka, kanske till och med starkare än de var innan Bushkommentarerna.

Bandet har vunnit 13 Grammys (!) och är det enda bandet med enbart kvinnliga medlemmar som haft tre album som debuterat på första platsen på de amerikanska listorna.

Jag har alltid fascinerats över hur countrymusiken kan ha så många stora kvinnliga ikoner som The Dixie Chicks, Dolly Parton, Lee-Ann Rhymes, Faith Hill och Shania Twain, trots att countrykulturen är känd som väldigt patriarkal. Indiepopkulturen, som av många inte ses som lika patriarkal, har däremot ett oändligt antal manliga ikoner, men få kvinnliga ikoner. Jag har dock sedan lång tid tillbaka tyckt att indiepopkulturen är en av de mest patriarkala alternativkulturerna som finns idag, på alla sätt och vis.

Bästa album: Fly, Taking the Long Way, Fly
Bästa låtar: Wide open spaces, Not ready to make nice, Goodbye Earl
Bästa feministiska låtar: Wide Open Spaces, Goodbye Earl

Femmekonferensen

Jag har länge tyckt att femme är kanske den mest spännande och nytänkande delen av den feministiska rörelsen just nu. Och den 15-17 augusti går femmekonferensen av stapeln i Chicago. Jag känner en som ska dit och om ekonomin tillät, skulle jag lätt ha följt med. Kolla in hemsidan här.

För övrigt är hur mycket artisterna har hjälpt andra kvinnliga artister en viktig aspekt när jag sammanställer den här listan över feministiska artister.

Kim Gordon (Sonic Youth) - # 19 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

När kvinnor är med i ett band så brukar de antingen vara sångare eller basister. Kim Gordon är både och, samt gitarrist. Könsstereotypt? Inte för ett öre. För det första brukar inte kvinnor få vara med i alternativmusikens stora band över huvud taget. För det andra brukar de i så fall bara bli kända för sin fina röst och möjligen deras karisma på scén. Kim Gordon är mest känd som en jävel på att skapa musik och som en jävel på att spela bas och gitarr. För det tredje har Kim Gordon hjälpt andra kvinnliga artister, till exempel producerade hon Courtney Loves band Holes debutalbum "Pretty on the inside". Och för det fjärde så är Sonic Youth alternativrockens förmodligen allra största ikoner. Utan Sonic Youth hade kanske aldrig Hole, Nirvana, L7 eller Pearl Jam någonsin funnits. Kim Gordon spelar även i bandet Free Kitten tillsammans med pussy galores Julie Cafritz. De har släppt flera album på det feministiska indie-skivbolaget Kill Rock Stars.

Kim Gordon är även en etablerad konstnär och har fått sina verk utställda i USA, Japan och Europa.

"hey, Kool Thing, come here, sit down beside me
there's something I gotta ask you.
I just wanna know, what are you gonna do for me?
I mean, are you gonna liberate us girls
from male white corporate oppression?
tell it like it is!
huh?
yeah!
don't be shy
word up!
fear of a female planet?
fear of a female planet?
fear, baby!"

År aktiv: 1981-
Bästa album: Daydream Nation, Goo
Bästa feministiska låtar: Flower, Kool Thing
Bästa låtar: Flower, Kool Thing, Teenage Riot

Tracy Chapman - nr. 20 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

Tracy Chapman stampade in i musikvärlden 1988 när hon släppte sitt debutalbum "Tracy Chapman", med klassiker som "Talkin' bout a revolution", "Fast car" och "Baby can I hold you". Albumet i sig har kommit att bli en av de stora klassikerna. Men den bästa texten som jag tycker att hon har skrivit är till låten "Why":

Why do the babies starve
When there's enough food to feed the world
Why when there're so many of us
Are there people still alone

Why are the missiles called peace keepers
When they're aimed to kill
Why is a woman still not safe
When she's in her home

Love is hate
War is peace
No is yes
And we're all free

But somebody's gonna have to answer
The time is coming soon
When the blind remove their blinders
And the speechless speak the truth

Tell me Why do the babies starve
When there's enough food to feed the world
Why when there're so many of us
Are there people still alone

Why are the missiles called peace keepers
When they're aimed to kill
Why is a woman still not safe
When she's in her home

Love is hate
War is peace
No is yes
And we're all free

Men det är inte bara tack vare att hon är en helt fenomenal artist, som ibland skriver låtar med feministiska undertoner som hon platsar på den här listan. För hon bryter dessutom mot de allra flesta stereotyper för hur en kvinna ska bete sig, sjunga och se ut.

Mp-kongress

Idag åker jag iväg till miljöpartiets kongress i Östersund. Personligen brinner jag mest för att få igenom förslaget om en queer och jämställd föräldraförsäkring och om att alla elever från årskurs 7 ska erbjudas en kurs i feminism och feministiskt självförsvar (där en del av kursen är separatistiskt).

Vi får se hur det slutar.

Jag har i alla fall beslutat mig för att dra tillbaka min kandidatur till partistyrelsen eftersom jag kommit fram till att jag inte vill ägna mig åt partipolitik på det sättet under det närmaste året.

PS Tracy Chapman blir kanske nästa artist på listan... Och om två veckor kommer jag att gästblogga på feministiskt initiativs hemsida.

Fiona Apple - nr. 21 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

Vart ska jag börja? Den här artisten har betytt så himla mycket för mig. Framförallt hennes två senaste skivor, When the pawn... (titeln är egentligen en dikt på 90 ord) och Extraordinary Machine. Hennes bitterhet och självdistans känns verkligen djupt in i mitt hjärta.

Och Fiona Apple är kool. Hon är ett jävla geni. Hon flippar ut på scén. När det var dåligt ljud på en av hennes konserter skällde hon ut journalisterna på plats och sa "I'll kick your asses if you give me a bad review. It's not my fault it's the sound". Hon har ett sjuhelvetes temperament och berättar att hon brukar plocka upp en snigel och ha den på axeln när hon är arg för det får henne att lugna ned sig. Hon är vegan. När hon vann en MTV Video Music Award så valde hon inte att hålla ett vanligt tacktal, utan istället började hon predika om att kändisvärlden var en bullshitvärld. Hennes texter är feministiska bland annat av anledningen att hon faktiskt tillåter sig att vara riktigt arg.

Men den främsta anledningen som jag valt att ta med Fiona Apple på den här listan är att hon vågat tala öppet om att bli våldtagen. Och det är ett enormt stöd för alla vi (och vi är tyvärr väldigt många) som har blivit våldtagna av en kille. Genom att sjunga om det och tala om det har hon visat att det är inget vi ska behöva gå runt och skämmas för.

Hennes bästa låt är enligt mig "Fast as you can". En låt där hon utan att skämmas berättar om våldtäkten (I let the beast in too soon, I don't know how to live without my hands on his throat, I fight him always and still) och hon berättar att hon är neurotisk, överkänslig, halvgalen och temperamentsfull - och därmed inte särskilt lätthanterlig. Låt oss kalla det för en låt där hon med glimten i ögat kör en anti-kontaktannons ;-).

Enligt mig så är dock Fiona Apple inget annat än oerhört rak, ärlig, kool, intelligent, vacker, rolig och genial. Och de män som inte inser det are just fearful of getting an earful. Människor som är komplexa är bara så otroligt mycket mer intressanta i längden.

Bästa album: Tidal, Extraordinary Machine, When the pawn...
Bästa feministiska låtar: Sleep to dream, Get Gone, Extraordinary Machine
Bästa låt: Fast as you can (tyvärr går det inte att få in musikvideon här, utan ni får söka på youtube. Den är så sevärd så).





PS Jag är väldigt arg idag på grund av en sak jag fick höra igår, men samtidigt, och jag kan förhoppningsvis koppla detta till det, är jag glad över att någon på flashback-forumet återigen nämnt mig och Tiina Rosenberg i samma sammanhang som hemska radikalfeminister (vill bara förtydliga att både Tiina och jag är queerfeminister och inte radikalfeminister). Men viktigaste för mig att förtydliga är att mitt mål här i livet är att heteronormen, racism och patriarkatet ska hata mig lika mycket som jag hatar dem...

Linda Perry (4 non blondes) - nr. 22 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

Det är inte bara så att det främst är manliga artister som får uppskattning för sina musikaliska talanger och utnämns till genier. Hela musikbranschen är OERHÖRT mansdominerade och ju längre upp man kommer desto mer mansdominerat blir det. De största producenterna står ganska högt upp i kedjan. En av de få kvinnor som lyckats ta sig in i topproducenternas "all boys club" är Linda Perry.

Linda Perry har producerat och skrivit låtar åt och tillsammans med artister som Joan Jett, The Dixie Chicks, Courtney Love, Juliette and the licks, Gwen Stefani, Pink, James Blunt, Christina Aguilera, Robbie Williams, Enrique Inglesias, Jewel, Kelly Osbourne, Faith Hill och Janis Ian.

Perry hjälper fram andra kvinnliga artister. Men hon har faktiskt även gjort en hel del som artist. Två soloalbum och en jättehit med bandet 4 non blondes.

Många tycker kanske inte att hon hör hemma på den här listan. Att hon är för mainstream. Men jag tycker att det finns en poäng med att lyfta fram även artister som är väldigt mainstream och det går inte att förneka att hon faktiskt hjälper många andra kvinnliga artister inom musikvärldens mainstream. Det är betydelsefullt. Det är också betydelsefullt när en stort artist som är flata uppträder med ett stort klistermärke på sin gitarr där det står "Dyke".

Bästa album: Bigger, Better, Faster, More (med 4 non blondes)
Bästa feministiska låt: Beautiful (skrevs åt Christina Aguilera)
Bästa låt: What's up (med 4 non blondes)



Om ni tittar noggrant ser ni att hon har skrivit DYKE i stora bokstäver på gitarren, vilket garenterat syntes i tv-rutan, även om det inte är så tydligt i ett youtube-klipp.

Dikt

Ibland så skriver jag dikter:

Turn that sorrow
Into someones better tomorrow
Turn that pain
Into the worlds gain
Write baby Write baby Write
Oh baby, you always do what’s rightrightright
And when things go wrong
You just grow strong
You help others in their fight
Baby, when you write
Write baby Write baby Write
Oh baby, always so beautiful when you writewritewrite

Under inga omständigheter okej!!!

Igår när jag var på väg hem från en fest så satt jag bredvid tre tjejer och väntade på tunnelbanan. En fyllegubbe kommer fram och börjar prata med tjejerna. Han är lite småstörig, för att han är lite småsexistisk "Åhh, vilka vackra brudar ni är. Har ni varit på fest?", sluddrar han fram. De säger bestämt och ilsket "Kan inte du gå härifrån!". Det tycker jag är helt okej. Fler tjejer borde lära sig att säga ifrån bestämt till mäns objektifierande beteende. Men fyllegubben går inte därifrån, utan börjar säga något självömkande, om att det är synd om honom. Då säger en av tjejerna "Kan inte du gå och sätta dig på spåret istället så att du kan bli överkörd av tunnelbanan".

Jag tappar hakan fullständigt. Och det intressanta är att inga av tjejens vänner reagerar. Det kokar av ilska inom mig, sedan när blev det okej att säga till någon som man inte ens känner, att de inte förtjänar att leva? Anses det okej att behandla hemlösa missbrukare som om de vore skit? I sådana fall lever vi i ett jävla skit-samhälle!

Jag sa något till tjejen, men inte så mycket, eftersom jag inte direkt tyckte om fyllegubbens beteende heller. Dock ska jag se till att väva in den här incidenten i min bok på något vettigt sätt. För jag känner mig så otroligt förbannad. Och det är i första hand genom att skriva som jag kan få utlopp för min känslor på ett konstruktivt sätt.

Beth Ditto (The Gossip) - Nr. 23 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

När det kommer till att bryta mot normer så slår ingen The Gossip-sångaren Beth Ditto. Det finns inga ord för hur kool jag tycker att kvinnan som själv beskriver sig som "a fat, feminist, lesbian from Arkansas", är. Och det är tydligen inte bara jag. Den brittiska musiktidningen NME placerade henne som etta på listan "The coolest people in rock 2006". Och hon poserade naken på tidningens framsida, vilket är en helt underbar feministisk statement med tanke på att samhället lär kvinnor att de bara är sexiga om de är trådsmala. På The Gossips konserter brukar för övrigt Beth Ditto dansa omkring i bara sina trosor och sin behå. Det finns kanske INGEN som har (eller någonsin har haft) Beth Dittos självförtroende och karisma på scén.

The Gossip (The Gossip kan beskrivas som en post-riot grrrl-band eller åtminstone som ett band med starka riot grrrl-influenser) har slagit igenom ordentligt i England med albumet "Standing in the way of control", men ännu inte i USA. Men jag har sagt det förr, England is the place to be för musik just nu. Om ni ska på Arvika eller Roskilde får ni inte missa Kate Nash! Själv tror Beth Ditto att det här är anledningen till att The Gossip ännu inte slagit igenom riktigt ordentligt:

“There's a lot of people in bands out there who are millionaires, and it might sound egotistical but they're no better than me. I'm not saying I'm better than them, but they're no better than I am. It has nothing to with talent, it has to do with majors, and sexism in the music industry.”

Hon har en kolumn i tidningen The Guardian som heter "What would Beth Ditto do?" (själv skulle jag än hellre vilja se en kolumn med Courtney Love som hette "What would Courtney Love do?", eftersom det är något jag ofta tänker på när jag går omkring på stan). Mitt favoritcitat är den här, om att komma ut:

"Don’t be discouraged by any close-minded reactions. My mother has the best advice of all in these situations. It goes like this: they can’t kill you and eat you, no matter what, and, if they do, you’re probably not the one people need to be worried about … What would you rather be, a cannibal or a lesbian? A lesbian? Yeah, that’s what I thought!"

KOOLKOOLKOOLKOOL!

Och det är nog inte bara jag som känner igen mig i den här beskrivningen, dvs att varken känna sig hemma i den traditionella mansrollen eller den traditionella kvinnorollen:

"Being feminist and being queer came out of my pores. As a kid, I was always mad -- just noticing the women at Thanksgiving, running around the kitchen, while the men were watching football. For one, I don't want to cook, and for two, I hate football. I was stuck in the middle."

Men mitt favoritcitat är ändå följande, från hennes inledning till boken "Riot Grrrl - revolution girl style now!" (boken är fantastisk och Beth Dittos inledning fick mig i tårar), som min mamma gav mig i julklapp:

"Until I found Riot Grrrl, or riot grrrl found me, I was just another Gloria Steinem NOW feminist trying to take a stand in shop class. Now I am a musician, a writer, a whole person. The best answer to the question "Stones or Beatles?" was muttered this winter by a genius named Guy Picciotto, while laying down demos for a record he was producing. When the question was asked for about the thousandth time, as usual, always in studio conversation: "Stones or Beatles?" Guy said simply: "The Smiths". Ever since then when asked Ramones or Sex Pistols? I will always say: "The Slits" or better yet turn around and ask: "Heavens to Betsy or Bratmobile?"

År aktiv: 1999-
Bästa album: Standing in the way of control (handlar om kampen för homoäktenskap)
Bästa feministiska låt: Take back the revolution
Bästa låt: Standing in the way of control

Björk - Nr. 24 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

När Björk först slog igenom i början av 90-talet gjorde hon uttalanden om feminism som liknade PJ Harveys. Hon sa att feminism hade blivit onödigt. Men de senaste åren har hon ändrat sig. Anledningen? Hon har fått en dotter.

"It's interesting for me to bring up a girl. You go to the toy store and the female characters there - Cinderella, the lady in Beauty and the Beast - their major task is to find Prince Charming. And I'm like, wait a minute - it's 2005! We've fought so hard to have a say, and not just live through our partners, and yet you're still seeing two-year-old girls with this message pushed at them that the only important thing is to find this amazing dress so that the guy will want you. It's something my mum pointed out to me when I was little - so much that I almost threw up - but she's right."

Björk är en av mina tre favoritartister och jag är helt övertygad om att hon är det största musikaliska geniet som finns i vår värld just nu. Även de manliga musiksnobbarna, som annars bara lyfter fram andra män, tycker om och lyfter fram Björk. Alla musikkunnare respekterar Björk, för att hon har en enorm musikalisk talang och håller själv i alla trådar när hon gör sina album. Hon väljer vilken sorts musik hon vill göra och bortser ifrån kommersiell appeal och hon väljer själv vilka hon ska arbeta med.

Att bli respekterad inom de mansdominerade musiksnobbskretsarna är inget som är lätt för kvinnor och Björk gör det helt på sina egna villkor. Att få viss kommersiell appeal, trots att ens musik är så otroligt avantgarde, torde vara omöjligt, men Björk lyckas på något sätt. Dessutom utan att göra sig själv till en sexuell objekt. Hon lyckas t.o.m. med ett album (Medulla) som baserar sig nästan enbart på människors röster och inga instrument. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet om hur mycket jag fascineras av den här varelsen men jag stannar nog här.

Eller förresten, en sak till. Varför hamnar hon inte högre, kanske några av er undrar? Det beror på att feminismen inte har varit en röd tråd i hennes musik eller uttalanden genom åren. Men om hon fortsätter att göra musik som på hennes senaste album Volta och fortsätter att göra uttalanden likt nedanstående, så kommer hon att klättra på listan som den tyngdlösa isländsk älvan, som jag ibland tror att hon är!

”I’m glad to make music these days, you know. But it’s quite weird in the mainstream, because 95% of that music now is jangly boy guitar stuff. It’s like when I was back in the Sugarcubes with those three big indie magazines. The only room in music to be a girl was to be someone that journalists fancied. It’s been surprising to me how quickly the anarchy of the internet formed into these constellations of the same things on repeat. I mean there’s lots of really good stuff, but those lads-beer-guitar bands – it’s like 95% of what’s covered. We have to fight against the boys!”

Bästa album: Post, Homogenic, Medulla, Volta
Bästa låtar: Joga, Army of Me, Hyperballad, Bachelorette, I've Seen it all, Pagan Poetry, Isobel, Triumph of a Heart, Alarm Call, Wanderlust
Bästa feministiska låtar: Army of Me, Vertabrae by Vertabrae och Declare Independence (som Björk säger både kan handla om en kvinna som lämnar en man som slår henne och om länders frigörelse)



* Som en liten kul anekdot, kan jag nämna att jag faktiskt kysste Björks 21-åriga son Sindri på Roskilde förra året. Och han både såg ut som och betedde sig som Björk.

Tre bubblare till

Amy Winehouse, Lily Allen och Kate Nash. Framförallt Kate Nash med låten "Model Behavior".

Verkligheten

Jag fascineras av ordet "verklighet". För frågan är egentligen vad som är verkligheten? Jag tror nämligen inte på att det som vi ser med våra ögon är den egentliga verkligheten. Nu är jag inte den som säger saker som "allt är en illusion", men däremot tror jag att den egentliga verkligheten utspelar sig bakom våra ögon och inte framför dem.

Jag ska förklara lite mer. För mig är verkligheten vad som finns inuti människor, deras tankar, funderingar, förhoppningar. Tyvärr så är de flesta människorna väldigt hämmade och släpper kanske fram maximalt 10 procent av det som finns inuti dem. Den verkligheten vi ser med våra ögon är alltså en urvattnad version av den egentliga verkligheten som utspelar sig inuti människors huvuden och hjärtan.

Och frågan är: Vad skulle hända om vi kunde hålla tankar för oss själva? Om det gick att se alla människors tankar? Skulle världen vara bättre eller sämre då? Jag tror i alla fall att vi skulle vara mer förstående. Och framförallt tror jag att det skulle vara bra om människor släppte fler hämningar. Kanske inte alla, för en del är positiva, men däremot många.

Fler bubblare

JD Samson och Johanna Fateman från Le Tigre är också självklara bubblare till listan över de 25 viktigaste feministiska artisterna. Jag menar, titta bara på det här.

"On one level our personal politics, feminism, queer politics, anti war-activism and on our last record, anti-bush sentiments, are on the forefront of our lyrical content. But I think the largest project is to inspire people and show them that it is possible to make music and art about whatever you want, it doesn't have to be about unrequited love or heterosexual romance".

- Johanna Fateman

(Och jag tycker att det där citatet är bland de bästa jag någonsin hört)

Ari Up (The Slits) - Nr. 25 på listan över de viktigaste feministiska artisterna

Blott 14 år gammal startade Ariane Foster (Ari Up) bandet The Slits tillsammans med trumissen Paloma Romero. Bandet var en del av den stora punksvängen som uppkom i slutet på 70-talet. Men det fanns en skillnad, bandmedlemmarna var kvinnor istället för män!

The Slits hade stora reggaeinfluenser och har kommit att bli stora feministikoner. Att som kvinnor slå sig fram i den mansdominerade punkkulturen var knappast lätt. Men The Slits har kommit att bli erkända som en stor punkgrupp och en viktig del av punkrörelsen. Inte så mycket för att de är kvinnor, som för att de är bra.

År som bandet var aktiva: 1976-1981, samt 2006-
Viktigaste album: Cut
Bästa feministiska låt: Typical Girls

Typical girls are looking for something
Typical girls fall under spells
Typical girls buy magazines
Typical girls feel like hell
Typical girls worry about spots, fat, and natural smells
Sniky fake smells

Typical girls try to be
Typical girls very well

Don't create
Don't rebel
Have intution
Don't drive well

Typical girls try to be
Typical girls very well

Can't decide what clothes to wear
Typical girls are sensitive
Typical girls are emotional
Typical girls are cruel and bewitching
She's a femme fatale
Typical girls stand by their man
Typical girls are really swell
Typical girls learn how to act shocked
Typical girls don't rebel

Who invented the typical girl?
Who's bringing out the new improved model?
And there's another marketing ploy
Typical girl gets the typical boy

The typical boy gets the typical girl
The typical girl gets the typical boy

Are emotional

De 25 viktigaste feministiska artister - BUBBLARE

Jag kommer lägga ut ett par nya artister i veckan och om drygt en månad kommer alla som läser den här bloggen veta vem jag tycker är den viktigaste feministiska artisten.

Men jag påbörjar listan redan idag med att lista några bubblare. Kvinnor vars karriärer har haft stor feministisk betydelse, men som inte riktigt kvalar in på min lista (Observera att det här bara är min lista och det skulle vara kul om människor inspirerades av min lista och gjorde egna listor. Ju mer vi sprider det feministiska budskapet och betydelsen av att kvinnor tar plats inom musik, och alla kulturformer, desto bättre).

PJ Harvey - Normalt sett vore PJ Harvey helt självskriven på en lista över de 25 viktigaste feministiska artisterna. Det enda problemet? Hon är verkligen inte feminist. ""I wouldn't call myself a feminist because I don't understand the term or the baggage it takes along with it. I'd feel like I really have to go back and study its history to associate myself with it, and I don't feel the need to do that. I'd much rather just get on and do things the way I have been doing them", adding that "I think I'd find it quite patronising to be called a Riot Grrrl if I was one of them, but they obviously don't think so."

Debbie Harry - Att vara sångare i storbandet Blondie är av stor feministisk betydelse.

Grace Slick - Att vara sångare i storbandet Jefferson Airplane är av stor feministisk betydelse.

Patty Schemel (trummis i Hole) och Palmolive (trummis i The Slits och The Raincoats) - Att vara trummis i ett rockband är bland det mest maskulina som finns. Att som kvinna vara trummis i ett rockband är att bryta otroligt mycket mot den traditionella kvinnliga könsrollen.

Tobi Vail och Allison Wolfe - Två kvinnor som var med och bildade riot grrrl-rörelsen. Den ena spelade i Bikini Kill och startade fanzinet "Jigsaw Youth" och den andra spelade i Bratmobile och startade fanzinet "girl germs".

Lydia Lunch - En kvinna med otroligt mycket attityd, kanske den enda som kan få Courtney Love att framstå som en snäll och söt liten flicka. Hennes spoken word-låtar BERÖR.

Missy Elliott - Vad ska man säga? Att vara stark kvinna inom dagens mansdominerade hiphop-industri är av stor feministisk betydelse. Räcker egentligen med att säga så.

Kat Bjelland - Sångare i bandet Babes in Toyland. Så otroligt kool. Hennes sångröst går från liten skolflicka till en djävulsmonster på en millisekund. Albumet Fontanelle är en klassiker och jag rekommenderar alla att lyssna på låtarna "Bruise Violet" och "Handsome Gretel".

Martha Wainwright - En av mina personliga favoriter, framförallt låten "Bloody Motherfucking Asshole". Kommer med en ny skiva om ett par veckor "I know you're married, but I've got feelings too"

Jennifer Finch - Medlem i bandet L7. L7 är ett av de största banden som kom från seattle grunge-eran. Och det feministiska budskapet är otroligt tydligt i låten "Fast and frightening" (she's got so much clit, she don't need no balls). Intressant är förresten att Courtney Love, Kat Bjelland och Jennifer Finch en gång i tiden var bästisar och spelade i bandet Sugar baby doll.

Juliette Lewis - Skådespelare, som nu är sångare i bandet Juliette and The Licks. Bandet har släppt två album och texterna är ofta otroligt feministiska. Framförallt i låtar som "American boy" och "Shelter your needs".

Robyn - Måste få med en svensk artist och hennes senaste album var både feministisk och otroligt bra! På Hultsfred i år är det hennes spelning jag ser framemot överlägset mest.

Janis Ian- Aktiv mest på 60-70-talet. Till exempel låten "At seventeen" är definitivt feministisk. Min personliga favorit är dock låten "society's child" som hon skrev som 15-åring. Låten handlar om ett förhållande mellan en svart kille och en vit tjej, men skulle lika gärna kunna handla om ett homoförhållande. Och Janis Ian har numera kommit ut som flata och är ibland skribent på den stora HBT-tidningen i USA "The advocate"

De 25 viktigaste feministiska artister - det är inte lätt att göra en lista

Att sammanställa en lista över de 25 viktigaste feministiska artisterna är inte lätt. För det första finns det så många fantastiska artister att välja mellan. Jag har fått kämpa med det faktum att en lista över de 25 viktigaste feministiska artisterna inte är detsamma som en lista över de 25 viktigaste kvinnliga artisterna. Samtidigt går det inte att bortse från att det är av stor feministisk betydelse att en kvinnlig artist blir framgångsrik , oavsett om hon har ett feministiskt budskap eller inte. Det finns säkert ett par män som skulle kunna tävla om att vara med på den här listan, men jag har valt att bara ta med kvinnor. Musikjournalistik går idag ut på att till 90 procent lyfta fram män och till 10 procent lyfta fram kvinnor, och framställa det som om det är inget konstigt med det. Jag tänker att det inte är ett problem om männen är utanför en musiklista för en gångs skull (och tyvärr finns det inte allt för många manliga artister som har ett starkt feministiskt budskap).

Jag har också ansträngt mig för att inte vara för mycket av en musiksnobb och därför finns det kvinnor som fått mainstream genomslag på min lista. Deras budskap kanske inte är lika bra som många mer uttalat feministiska indieartister, men eftersom de har fått mainstreamgenomslag så har deras budskap hörts av många fler.

Demokraternas primärval är snart över

Det har varit spännande. Men det finns vissa saker jag inte kommer att sakna. Läs det här.

Tips

Innan jag gör färdigt listan över de 25 viktigaste feministiska artisterna, vill jag ha in lite tips från den här bloggens läsare. Så maila mig gärna på alexander@mp.se.

Och om ni mailar någon självklar artist som Ani Difranco, Patti Smith eller Kathleen Hannah så kommer ni enbart att ha slösat både er tid och min egen tid. Utan kom istället med lite förslag på artister som det faktiskt är möjligt att jag inte tänkt på till listan.

En bra blogg

Den här bloggen tycker jag verkar vara otroligt bra. Kolla in den! Jag gillar namnet, jag gillar hur de lägger upp bloggen och jag gillar hur de driver med modebloggsfenomenet (enligt mig är utseendefixering det nya köket).

Som ni kanske märker på att jag nu använder å, ä, och ö så är jag tillbaka i Sverige. Känns faktiskt skönt.

Och jag har många planer. Bl.a. ett för bloggen. Ska göra en lista över vilka jag tycker är de 25 viktigaste feministiska artisterna i modern tid. För varje artist kommer jag lista deras bästa album, bästa låtar och bästa feministiska låt. Så alla ni som känner att ni följt mainstream för mycket och lyssnar mest på manliga artister, följ min blogg de kommande veckorna. Ni kommer nämligen fatta att det finns många exceptionella musiker som ni missat.

Manliga musiker och feminismen

Jag har lange tankt att "Woman is the Nigger of the World" ar den enda riktigt vettiga och skarpa feministiska laten jag kanner till som skrivits av en man. Men idag sag jag i songcredits pa en Lennon skiva att laten skrivits av John Lennon OCH Yoko Ono. Fortfarande bra att Lennon star for budskapet och har inga problem med att framfora laten, men laten har skrivits av en man och en kvinna.

En lat som kommer nara ar laten "Bandit Queen" med Looptroop. Laten handlar om att sangaren inte blir attraherad av en snall, underordnad och sot tjej som inte ar frigjord, utan fast i sin konsroll. Jag ser laten som ett svar pa samhallets ideal, dar det anses vara just den sortens tjej som ar lamplig som flickvan. Och laten har sina hojdpunkter som foljande: "I need a riot girl, not a violent girl
but one that knows how to defend herself when they try to quiet her". Men den tar ocksa vandningar at det sexistiska hallet: "baby your soulfood I love it homemade the way you stir it up I ain't coming home late your recipe is so tasty - give me the whole plate!"

Det ar sorgligt att det sa sallan finns killar (framforallt heterosexuella sadana) som ar riktigt engagerade inom feminismen. Jag menar det finns jattemanga lysande latar om antirasism skrivna av vita maen. Bob Dylan har t.ex. skrivit manga antirastiska masterverk, men aven direkt sexistiska latar. Det ar tyst om det. Om Patti Smith, Le Tigre eller Ani Difranco, tre feministiska ikoner, hade skrivit rasistiska latar samtidigt, sa hade det blivit ramaskri. Och det ar bra att sa manga i vart samhalle har nolltolerans mot rasism, men jag onskar innerligen att samma nolltolerans skulle galla sexismen.

Vilket for ovrigt ar en av anledningarna till varfor "Woman is the Nigger of the World" ar en sadan lysande lat. I alla fall vill jag jattegarna att ni ger mig tips pa bra feministiska latar skrivna av maen, for jag vill garna hitta fler maen som ar feministiskt engagerade.