Why did Frida Kahlo never smile?

Kvinnor lar sig att le. Helst jamt. Framforallt under tiden som Frida Kahlo levde. Och jag har tittat igenom alla hennes sjalvportratt och inte hittat ett enda leende. Men det ar poangen. Frida Kahlos verk formedlar ett lidande sa starkt att det rorde mig till tarar. Personligt lidande, Mexikos lidande, Varldens lidande, Kvinnors lidande, Ursprungsfolkets lidande, HBT-personers lidande (Kahlo sjalv var bisexuell). For ju mer jag tittade pa Frida Kahlos tavlor desto mer forstod jag att lidanadet som hon visar i hennes sjalvportratt ar langt mycket storre an bara hennes personliga lidande, utan hon har inkapslat hela varldens lidande och det fick mig att implodera fullstandigt. Det ar forst nu tva dagar senare som jag egentligen kanner mig redo att skriva om upplevelsen. Den var sa stark for mig.

"I must fight with all my strength to turn what little positive energy my poor health has left me toward aiding the revolution. The only real reason for living."

- Frida Kahlo

Efter att ha sett Frida Kahlo-utstallningen sa har jag borjat mala. For jag har antligen fattat till 100 procent att konst inte i forsta hand handlar om att vara duktig pa att mala av, utan om att kunna formedla kanslor. Och det ar nagot jag ar bra pa.

Det ar helt tack vare Frida Kahlo som jag borjat komma pa mangder med ideer for illustrationer till framsidan pa min bok.

The way that we rhyme - women and feminism in art

Igar var jag pa en konstutstallning i San Francisco som heter "The Way that We Rhyme". Och jag kande mig grymt inspirerad, det kanns som om jag antligen hittade konst som jag som feminist och queer, verkligen kan identifiera mig med. Och den kanslan var valdigt haftig.

Girls and queers if you make a movie, paint a picture or write the music. I promise you someone will see or hear it. There will be hundreds if queer and girl-made art flying over this world like some kind of crazy chain letter impossible to break. And everything we do inspires some other woman or queer person to go: I can do that, too.

Det ar detta som ar Riot Grrrl, och det ar darfor som Riot Grrrl formodligen ar den rorelsen som paverkat mig mest i hela mitt liv. Det ar fantastiskt vad jag blivit kanslomassigt berord av den rorelsen.

Man forandrar inte varlden genom att skjuta sig sjalv i foten...

Jag brukar inte vara den som gillar att fora intern kritik via bloggen. Men efter att ha last artikeln "Vanstern tillfor inget till s-mp samarbetet" i DN-debatt (en sida dar jag menar att det ar omojligt att driva en verklig systemkritik) av Magnus Johansson och mina eftertradare pa sprakrorsposten, kunde jag inte lata bli. Jag har dessutom redan klargjort vad jag tycker i den har fragan via en artikel pa SVT Opinion som jag skrev nar jag avgick som sprakror.

Birger Schlaug sammanfattar de mesta av mina tankar i det har inlagget. Sammanfattningsvis kan man saga att det gar att kritisera Vansterpartiet pa flera punkter, men pa dessa punkter gar det oftast att kritisera aven socialdemokraterna. Dock vill jag tillagga en del saker som jag tycker att Birger missade:

1. Hur kan vi saga att det ar svart att samarbeta med vanstern p.g.a. deras tveksamhet till arbetskraftsinvandring samtidigt som vi helhjartat vill ga in i ett samarbete med sossarna som har en FRUKTANSVARD syn pa asyl? Jag menar sossarna har avvisat apatiska flyktingbarn.

2. Att pasta att Vanstern inte kritiserar Kina ar skevt. Har ser vi ett exempel pa kritik. Savitt jag vet ar det Socialdemokraterna och Moderaterna som oppnade upp for att hava vapenembargot mot Kina. Detta kritiserades av samtliga andra riksdagspartier, inklusive Vansterpartiet.

Att kritisera Vansterpartiet genom att anvanda "kommunistspokes-argumentet" tycker jag ar inget annat an osakligt och trottsamt. Varfor ska vi kopa det borgerliga maktspraket med hull och har? Nej, ska man kritisera ska man vara saklig och inte anvanda harskartekniker.

3. Vi har betydligt mer overrens sakpolitiskt med Vansterpartiet an med Socialdemokraterna. Lat mig ta nagra exempel:

6-timmars arbetsdag, rättvis handel istället för frihandel, könskvotering av bolagsstyrelser, ett TYDLIGT nej till USA:s krig mot Irak och Afghanistan, skuldavskrivningar, flyktingamnesti, nej till EMU, kritik mot vapenexporten, tobinskatt, lagstiftning mot ägarkoncentrationen i media (star i sossarnas partiprogram, men de fegade ur nar fragan var uppe kring 2000), folkomröstning om EU-grundlagen, mindre utrymme för reklam, radikalt höjda satsningar på klimat, transpersoner ska få ingå i lagen om hets mot folkgrupp (samt sakerligen en rad andra HBT-fragor, det var inte langesedan sossarna inte ens ville ha en konsneutral aktenskapslagstiftning, åtgärder för minskad köttkonsumtion av miljöskäl (boskapssektorn står för 18 procent av växthusgasutsläppen), TYDLIG kritik mot Israels brott mot mansliga rattigheter, nej till ökad övervakning i samhället, åtgärder för en human flyktingpolitik, omfattande nedskärningar i försvaret.

Sammanfattningsvis: Vara standpunkter matchar inte alltid Vansterpartiets, men Vansterpartiet och Miljopartiet ar de enda riktigt systemkritiska partierna i riksdagen. Det ar tydligt att det ar vanstern vi har mest overrens med rent sakpolitiskt. Vi har betydligt mycket mer overrens med dem an med sossarna och darfor kan det vara nyttigt att ha med dem i samarbetet, sa att vi inte star ensamma mot det gigantiska socialdemokratiska partiet.

Det ar inget nytt att radikala krafter forsoker skjuta varandra i kampen om att vara "mest radikala" eller "radikala pa ratt satt". Min syn pa det hela ar att vi aldrig kommer att forandra varlden om vi haller pa sa har. Och den kritiken riktar jag lika mycket mot Vansterpartiet som mot Miljopartiet.

Jag och Ellinor i Nationalencyklopedins arsbok

Hehe, ja... Jag och Ellinor hamnade visst i Nationalencyklopedins arsbok tack vare var arrest i samband med G8-toppmotet i juni ;-).

Intervju i GP om kottets miljokonsekvenser

Idag ar jag med i en artikel i Goteborgs-Postens ungdomsavdelning Attityd, om kottkonsumtionens miljokonsekvenser, kottskatt och vegetariska alternativ. Med tanke pa att kott- och animalieproduktionen star for 18 procent av vaxthusgasutslappen och att det gar att 10-20 ganger mer resurser att producera ett kilo kott an ett kilo vegetabilier med motsvarande mangd protein, ar det har kanske den allra viktigaste miljofragan att bilda opinion om just nu.

Artikeln gar att lasa har.

Om ni vill lasa mer om amnet gar det att lasa rapporten som jag skrev at Gron Ungdom: Biffen - en storre miljobov an bilen.

Hillary Rodham Clinton - nu och da

Jag vaxte upp med Hillary Rodham Clinton i Vita Huset. Den Hillary jag larde kanna da forsokte driva igenom en sjukvardsforsakringsreform, som skulle fa den amerikanska sjukvarden att likna den svenska sjukvarden. Den Hillary jag larde kanna da sa saker som "I'm not some Tammy Wynette standing by my man" och "I suppose I could have stayed home and baked cookies and had teas, but instead I decided to fullfill my profession". Den Hillary jag larde kanna da var betydligt progressivare an Bill Clinton och hatades av hogern som kallade henne for en "vanstervriden radikalfeminist". Den Hillary jag larde kanna da holl ett fenomenalt tal under FN-toppmotet om kvinnors rattigheter dar hon sa "Women's rights are human rights".

Hillary Rodham Clinton ar inte samma person idag, som hon var 10-15 ar sedan. Den Hillary som jag larde kanna for 10-15 ar sedan hade jag stott till 100 procent. Henne skulle jag ALSKA att ha som president. Idag far jag saga att 60 procent av mig stodjer Hillary Clinton och 40 procent av mig stodjer Barack Obama.

Jag uppskattar inte hur hon har fort sin kampanj de senaste veckorna, dar hon forsokt latsas som om hon ar "en av grabbarna", med pistolen i ena handen och olen i den andra.

Samtidigt, hon ar oerhort kompetent, har en mer heltackande sjukvardsforsakringsforslag och om man lyssnar noga pa vad hon och Obama har sagt under hela kampanjen kan man tyda att Hillary sakerligen har tagit upp klimathotet tva ganger sa mycket som Obama, samt har nagot radikalare reformforslag. Till slut ar det ocksa hon som tar upp de feministiska fragorna, inte Obama och jag vill sa himla garna ha en kvinna som president.

Allt detta slar det faktum att Obamas retorik ar mycket mer tilltalande och att han ar mer av en idealist an Clinton, vilket han visar bl.a. i att han var emot Irakkriget fran borjan.

Men om jag sjalv far valja sa kommer vi se foljande resultat av allt det har kampanjandet:

Hillary Clinton - President
Barack Obama - Vice President

Clinton segrare i Pennsylvania

Hillary Clinton har vunnit primarvalet i Pennysylvania. Nu aterstar bara att se om det segern blir lagre eller hogre an tio procent. Det blir en verklig seger forst om segern blir tvasiffrig, eftersom Clinton var klar forhandsfavorit i Pennysylvania.

Jag fortsatter att heja pa Hillary, men inte lika mycket som forut. Visst, hon ar tamligen progressiv i antidiskrimineringsfragorna, framforallt feminismen och hon har Maya Angelous (en av varldens framsta politiska, feministiska, antirasistiska poeter) stod, men samtidigt gillar jag inte hennes senaste uttalanden om hur hon minsann larde sig att jaga nar hon var liten, som en av grabbarna och att hon kan dricka ol och halsa whiskey, som en av grabbarna osv.

Egentligen sa skulle jag vilja ha nagon annan an Barack eller Hillary, men bade ar faktiskt de basta kandidaterna med en reell chans att bli president som USA har haft pa langelangelange (undantaget mojligen Al Gore, men han var inte alls lika bra da som han ar nu, nar han inte tanker pa politisk strategi).

Politiskt inkorrekt mot McCain

Jag tycker inte riktigt det ar okej att angripa nagon for att vara "for gammal" for att vara president, lika lite som jag tycker det ar okej att angripa nagon for att vara "for ung" for att vara president. Men med tanke pa att den radande strukturen ar att man kan vara valdigt gammal och anda bli president, men under inga omstandigheter vara yngre an 45 (Obama anses vara riktigt ung och han fyller for bovelen snart 47) och bli vald till president (enligt lagen maste man till och med vara 35 for att kandidera), sa kan jag tillata mig att skratta lite at det har.

Sedan tycker jag alltid det ar kul nar Bjork far utrymme ;-)

Amy, Katie, Duffy, Kate, Lilly

Musikmassigt ar Storbritannien mest kanda for sina (nastan uteslutande) manliga rockband. Oasis, Blur, The Smiths, Franz Ferdinand, Coldplay, The Rolling Stones, Beatles. Jag skulle kunna fortsatta i en evighet. 2007 blev nagot av ett trendbrott for landet.

Amy Winehouse slappte ett album som heter Back to Black. Den ar mer an bara lite genial.

Sedan har vi Lilly Allen. Duffy. Kate Nash. Katie Melua. Och jag skulle kunna fortsatta.

Jag forfasas over hur jamstalldheten tagit fem steg bakat inom musiken sedan 90-talet, och det kanns som om musik idag handlar enbart om indiepojkarna och deras band. Men blickar man mot Storbritannien ser man en ljusning i det patriarkala morkret. Vilket ar extrakul eftersom Storbritannien ar det historiska centret for indiepopen.

Och dessa brudar som jag skriver om ar inga vap med snovitsinspirerade texter om karlek, olycklig karlek och beroende av man. Utan det ar brudar med attityd. Fiercely independent and entirely cool. Postfeminism nar den ar som bast, aven om bade Kate Nash och Lily Allen faktiskt gjort flera feministiska uttalanden (Allen sager att hon blev feminist efter att hon klev in i musikbranschen).

Over huvud taget ar Storbritannien, framforallt omradet kring London, valdigt spannande just nu, ur ett feministiskt perspektiv. Nar jag reste runt i Latinamerika, traffade jag sadana otroligt koola brudar fran Londonomradet. Brudar med sjukt mycket attityd. Ar det mahanda en trickel down effect, som visar att ju fler starka kvinnliga forebilder desto fler starka kvinnor? Det ar nog inte hela svaret, men daremot sakerligen en del av svaret och det far mig att borja hoppas an mer pa att det ska komma fram fler koola kvinnliga artister i Sverige, som ett alternativ till indiepopens manliga monotoni.

Demokraternas primarval

Har precis blivit spannande igen. Jag hejar pa Hillary Clinton, sa darfor tycker jag pa satt och vis att det ar bra att hon tar in nu. Obama gjorde en kommentar om att manga arbetarklass valjare i USA ar bittra och rostar efter fragor som illegal invandring, homoaktenskap och religion, istallet for efter de fragor som verkligen gjort att de hamnat i en utsatt situation.

Grejen ar att han faktiskt har ratt. A andra sidan ar en sadan kommentar inte sarskilt taktisk att saga, framforallt inte i San Francisco, for da kommer man fa "elitist"-stampeln. Jag borjar allt mer bli saker pa att Hillary Clinton faktiskt har en storre chans an Obama att vinna mot John McCain.

Enligt op-undersokningarna har Obamas kommentar paverkat opinionen i Pennsylvania, dar Clinton leder med 20 procent i den senaste undersokningen, och i Indiana, dar hennes ledning okat till 16 procent. Dock har det inte paverkat i North Carolina, dar Obamas ledning ar kvar pa 20 procentenheter.

Mansdominansen pa festivaler och The Lipster

The Lipster ar en tamligen nystartad sida som ar helt fenomenal. De har gjort en av de basta Bjorkintervjuerna som jag nagonsin last. Och nu har de avslojat tva av de stora musikfestivalerna i England for att vara macho-tillstallningar, med 120 manliga musiker pa varje kvinna.

Tyvarr ar det inte sarskilt mycket battre i Sverige. Maen, maen, maen. Jag alskar festivalerna, men jag brukar titta snett pa de flesta line-ups, darfor att de innehaller fa artister som jag tycker om och ofta cirka 10 procent kvinnor.

Aterkommer med mer om detta senare.

Ebba von Sydow

Som feminist tycker jag att jag ska ha en vettig anledning for att tycka illa om en kvinna, framforallt en kvinna i offentligheten. Det racker liksom inte med "hon ar jobbig".

And don´t get me wrong, det ar jattebra av Ebba von Sydow att vara en kvinna som tar plats. Men det racker inte riktigt for att jag ska tycka om henne. Kvinnor kan ibland gora betydligt mer for att uppratthalla patriarkatet an man. Det ar bara att titta pa Nyamko Sabunis politik och Ebba von Sydows budskap.

Grundproblemet med Ebba ar att han lar tjejer att den huvudsakliga meningen med deras liv, det som de ska lagga ner mest tid pa, ar att bli sa vackra som mojligt. Kvinnor ska forandra sitt utseende och inte varlden. Detta gor Ebba von Sydow till en av Sveriges framsta buktalare at patriarkatet.

Genom att halla kvar kvinnor i forestallningen om att utseendet ar det viktigaste tar hon sig hogt upp pa min utelista!

Och jag kan inte annat an tanka att det ar delvis hennes fel att det blivit ett sant uppsving av modebloggar. Det har ar ett av de fa omraden dar tjejer dominerar. Politiska bloggar, musikbloggar, you name it, de domineras av maen.

Jag skulle kunna hurra over ett omrade dar kvinnor tar mer plats. Men tyvarr sker detta helt enligt patriarkatets heteronormativa spelregler. Kvinnor far mindre uppmarksamhet inom alla omraden, forutom nar det kommer till utseendet. Killar ger tjejer uppmarksamhet framst for deras yttre. Tjejer lar sig av samhallet att det yttre ar det viktigaste och heteronormen (och sagobockerna och Hollywood) berattar for kvinnor att sattet att fanga en man ar att vara vackrast.

Jag menar, jag skulle kunna hurra och saga att det ar en feministisk seger att det framst ar kvinnor som far plats pa Slitz framsida, men det gor jag knappast. Slitz ar bara ytterligare ett steg pa den patriarkala skalan, som modebloggsfenomenet ocksa ar en del av. Det finns till och med modebloggar som blir sponsrade av storforetag for att bloggagaren ska visa upp deras klader.

For att inte tala om hur dessa modebloggar och Ebba von Sydow bidrar till ett forytligande av samhallet i stort.

Avslutningsvis vill jag citera Sleater-Kinney fran deras lat "Number one must have":

"Watch me make up my mind instead of my face...
To all the ladies out there I wish
We could make more than the next marketing bid
Culture is what we make it yes it is
Now is the time
Now it the time
To invent"

Arnold for homoaktenskap

Ja, det verkar som om Kalifornien kanske kommer att tillata homoaktenskap snart, eftersom det tidigare framst varit guvenor Schwarzenegger som statt i vagen for det. Fragan ar vilket av mina tva hem blir forst, Kalifornien, dar jag ar fodd och uppvuxen, eller Sverige, dar jag bor och har mitt liv nu.

Kott och kanslor

Igar akte jag buss fran Chile till Argentina. Bussen passerade en lastbil med kossor pa vag till slakt. Det var bland det varsta i djurhallningsvag som jag nagonsin sett.

Det kandes sa himla hemskt, vad ar det for varld vi lever i? Dodandet av vara medvarelser ar sa oforsvarbart. Vi klarar oss utan kott, utan att doda, utan att orsaka lidande, darfor bor vi lata bli! Varfor maste manniskor utnyttja sin makt till att fortrycka? Nar man dessutom tanker pa att kott och animalieproduktionen star for 18 procent av vaxthusgasutslappen blir det hela ratt klart.

Jag ville springa ut ur bussen och stoppa transporten. Men jag gjorde det inte. Istallet grat jag en skvatt pa busstoaletten. Nagon form av konfliktradsla har jag uppenbarligen, eller sa forsoker jag bara overleva i var sjuka varld.

Buenos Aires ar en fantastisk stad, forutom matkulturen i stort. Det ar namligen mest kottkott och mer kott. Samtidigt finns den basta vegetariska restaurangen som jag nagonsin atit pa i hela mitt liv bara tre kvarter fran mitt vandrarhem. Ett utmarkt exempel i vardagen pa att i allt det hemska finns det nagot fint.

TibetTibetTibet

Idag kom en debattartikel in i Vasterbottens Kuriren som Petra Lindberg skrev och bl.a. jag skrev under. Las den har.

Declare Independence
Don´t let them do that to you!