Dags för en mediefri vecka?

Den amerikanska organisationen Adbusters har sedan många år tillbaka anordnat en kampanj för att människor ska stänga av teven under en vecka i slutet på april. Kampanjen har fått namnet "Den tv-fria veckan". Som språkrör har jag gått ut och drivit denna fråga i Sverige, men nu har jag börjat tänka på att veckan faktiskt borde utvidgas till att innefatta alla medier. 

Genomsnittssvensken tillbringar 6 timmar i medievärlden. Att ha en kampanj för en veckas paus från detta vore underbart. Det behövs för att uppmärksamma att medievärlden inte är samma sak som den reella världen. Våra medier ägs av ett handfull stora medieföretag, åsiktsmångfalden är inte särskilt stor (80-90 procent av ledarsidorna är borgerliga) och medielogiken går ut på att skapa konflikter och scoop - anspela på sensationer för att på så sätt kunna sälja så många tidningar som möjligt. Det gör att medievärlden blir något helt annat än den reella världen. 

Under en mediefri vecka skulle vi få tid att tänka efter och ifrågasätta världsbilden som presenteras via medierna.

Men Tito ser ju inte ut som en våldtäktsman

På tunnelbanan för en vecka sedan hörde jag en man säga till en annan man "Jag tror inte att Tito har våldtagit den där kvinnan, han lär ju knappast ha något problem med att få tjejer"

Och jag blir så lack på den fördomen. Att våldtäktsmän våldtar bara eftersom de inte kan"få" en tjej på annat sätt. Och Tito ser ju inte ut som en "riktig" våldtäktsman och därför kan han ju inte ha våldtagit den här tjejen.

Det finns saker i den här debatten som har fått mig att koka över av ilska. Titos kommentar om att hon som anklagat honom för våldtäkt är "psyksjuk. Hon tror att alla män är våldtäktsmän", är en av dem. Alla som anmält någon för våldtäkt någon gång vet att det är inget man gör i en handvändning. Det är inte direkt så att man gillar att "komma ut" som våldtäktsoffer. Och det krävs rejält med mod för att faktiskt anmäla någon som är känd. I samband med hockeyvåldtäkterna för tre år sedan var det någon som sa att hon som anmälde var "en lycksökerska". Hallå, liksom? Vilken verklighet lever dessa människor i?

Sedan har vi den där advokaten Pelle Svensson som kallar detta för "den värsta häxprocessen i moderna rättshistoria". Och det är kanske dags för honom att vakna och börja se patriarkala strukturer, för häxprocesser förekommer visserligen i nästan vartenda jävla våldtäktsmål, men då är det ständigt brottsoffret som misstänkliggörs.

För övrigt tycker jag att det är intressant att Carola anklagas för mened. Nog för att jag knappast är Carolas största fan, men jag har personligt väldigt svårt att se att just hon skulle ljuga i rätten.

Livskodens fängelse - en queerfeministisk roman

Jag trodde ärligt talat att jag inte skulle börja skriva på en bok förrän jag var kring 30. Men sedan så fick jag en idé, som jag själv tyckte var strålande, och jag valde att springa med den idén. Vilket jag inte har ångrat. Att skriva en bok är bland de roligaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. 

Nu har jag kommit till en del i boken som är väldigt svår och jobbig att skriva. Men samtidigt oerhört stärkande. Jag inser mer och mer att boken både är väldigt drömmande och väldigt hård. Vissa stycken kommer att få vissa att se mig som flummig, andra stycken kommer få vissa att se mig som en ung, arg och bitter feministfitta. Sanningen är förstås att både dessa sidor inryms inom mig (vilket kanske inte minst märks här) och att både dessa sidor faktiskt även inryms inom min huvudkaraktär i boken. Det kan exemplifieras av dessa två citat från boken (som är helt oberoende av varandra):

"Så du menar att en flata inte är en riktig kvinna? Vet du om att jag faktiskt inte är lesbisk, utan vad ni kallar för "bisexuell"? Jag har först på senare tid lärt mig att det finns två kön, men jag har då sett väldigt många variationer inom könen. Män med långt hår, kvinnor som har rakat av sig allt hår, korta män, långa kvinnor, kvinnor med breda axlar, kvinnor som är bodybuilders, män som klär sig som kvinnor och kallas för transor med mera. Och detta trots att vi ändå har en livskod hängade över oss som pekar ut hur man ska bete sig, klä sig, stå, tala och gå utifrån vad man har mellan benen."

"Men vad Kasia inte visste var att det fanns några som hade överlevt branden, nämligen larverna i sina kokonger. Och efter Kasia hade sörjt i två dagar så började de ta sig ur sina kokonger, som praktfulla fjärilar. Hoppet återkom till Kasia och hon förstod precis vad som behövde göras. Hon behövde skapa en fjärilsrevolution. Alla människor som inte vågade älska ordentligt, som inte vågade satsa ordentligt, som inte vågade vara vidöppna för alla känslor, som inte vågade låta sig beröras, som helt enkelt inte vågade flyga, skulle lära sig ett och annat. Hon förstod att fastlandet var fylld av sådana människor. Själv kunde hon inte överleva utan att vara liten galen och utflippad. Men det som hon egentligen tyckte var galet var att fastlandet bestod främst av människor som inte vågade flyga.

Det behövde bli en ändring på detta. Hon sa till sina fjärilsvänner att de skulle åka till fastlandet. De skulle ta tag i alla människor som inte vågade flyga och lyfta dem mot skyn. De skulle visa dem vilken frihet som fanns. De skulle visa dem att det enda som fanns att vara rädd för var att inte våga leva medan man levde. Människorna behövde sluta låta deras rädsla för döden komma i vägen för deras möjlighet att verkligen leva. De behövde sluta vara rädda för allting djupt och sluta klä sig i skyddsrustning med svarta solglasögon och börja blotta sin själar mer."

Den glömda klimatfrågan

Köttkonsumtionen är den glömda klimatfrågan. Kött- och animaliekonsumtionen står för 18 procent av de globala växthusgasutsläppen. Idag släppte jag rapporten "Biffen - en större miljöbov än bilen" på restaurang Hermans. Om ni vill så kan ni läsa den här. 

Ny blogg

Det här är min nya blogg. Jag har inte varit särskilt kreativ när jag kom på webadressen. Men ibland får faktiskt det praktiska gå före det kreativa. Sällan, men ändock ibland. Och det viktigaste är faktiskt att bloggens webadress inte blev någon form av klyscha. Faktiskt.

Hur som helst vill jag meddela att jag förmodligen inte kommer att skriva här så mycket till jag slutat som språkrör i mitten på februari. Därefter åker jag till USA och Latinamerika och planerar bland annat in en liten tur på en segelbåt mellan Mexiko och Venezuela, där jag kommer att läsa latinamerikanska noveller och poesi. Mysigt och vackert och spännande på en och samma gång. Men hur mycket jag kommer att hinna blogga vet jag inte. Bara så ni vet. 

Men därefter kommer jag att blogga med full fart. Om allt möjligt, men mitt tips är att feminism kommer stå högst på dagordningen. Och andra politiska frågor. Och musik. Och feminism och musik. Och Björks utbrott.