Snalla Jultanten, ge mig mina julklappar!

Jag och min van har precis varit i Brasiliens Ullared och nu ar vi i den lilla strandbyn Punta del Diablo for att fira jul. Punta del Diablo = djavulens udde. Spannande stalle att fira just jul. Far mig att tanka pa Tori Amos lat Father Lucifer.

Naval, God jul pa er om ni vill far ni lasa min julklappslista. Den ar icke-materiell, for jag gillar inte materiella saker och har blivit sarskilt anti de senaste manaderna, efter en period dar jag varit mindre anti. Daremot älskar jag festivaler och musik. Därför riktar jag min julklappslista till festivalarrangörer i Sverige och Danmark (som förmodligen aldrig kommer läsa det här, men om ni gor det far ni garna tanka pa att inte boka 90 procent man i ar, for att det finns otroligt manga fantastiska kvinnliga artister och ni far garna sluta bekrafta mansnormen och jobba lite med jamstalldhet). Listan riktas också till jultanten, för att en del av mig vill fortfarande tro på att hon finns. Nåväl, listan består av de 10 bokningar som jag helst vill att festivalerna ska göra.

1. Courtney Love - Självklar etta. Att se denna naturkraft uppträda vore inget annat än en dröm. Hennes underbara monologer, utbrott på scén och hennes fantastiska musik. Courtney Love är en feministisk ikon och den ultimata rockstjärnan. Det är faktiskt inte helt otroligt att hon bokas, eftersom det vankas albumsläpp i vår. Nobody's Daughter out on Courtneylove.com Jan 01, 2009! Det ryktas om att hennes album kommer släppas likt Radioheads "Rainbows"!

2. Tori Amos - Jag har redan sett henne live en gång, men nu har jag en helt annan relation till henne. Jag vet inte hur många gånger jag dansat runt i min lägenhet och spelat luftpiano och sjungit med i hennes vackra, metaforiska och feministiska texter. Dessutom är Tori Amos scennärvaro bland de bästa jag sett. En av få artister som är hundra gånger bättre live än på skiva (och det hon gör på skiva är ju låååångt ifrån fy skam).

3. Le Tigre - Just nu har de tagit en paus, men det kanske är dags för dem att återuppta musikskapandet och åka ut på turné? Hoppas kan en ju alltid. Feminists we're calling you, please report to the front desk, let's name this phenomenon, it's too good to bring us down!

4. Yoko Ono - En levande legend, som är den överlägset coolaste personen över 70. Någonsin. Hon bryter så otroligt mycket mot åldersrollerna när hon går omkring i sin minikjol. Och hon har skrivit en av de bästa låtarna någonsin, Yes, I'm a witch, som svar på all skit hon fick när hon gifte sig med John Lennon. Enligt John Lennon själv så skrev hon hälften av låten Imagine, TAKE THAT alla era jävla Yoko Ono-hatare! För övrigt är hatkampanjen mot Yoko och Courtney ett tydligt exempel på hur stor mansdominansen och sexismen är inom musikvärlden. Jävla mansfans som inte kan ta starka kvinnor.

5. PJ Harvey - Mention my name, F-U and C-K. Jag vill se The 50 Ft. Queenie live! Det räcker med att lyssna på albumet 4-track demos för att förstå vilken enorm artist hon är. Det är inte många artister som skulle kunna göra vad hon gjorde ensam i sitt vardagsrum med en gitarr och en bandspelare. Lyssna framförallt på låten "Hardly Wait". PJ Harvey has gotten genius written all over her.

6. Peaches - För att hon är en sån stor artist och queerikonen numero uno. Hon sätter på killar med strap-ons, sjunger öppet om sin bisexualitet, vill se två killar knulla varandra, glorifierar starka tjejer och sjunger om sex som subjekt, inte objekt. Heja Peaches, my favorite fatherfucker in the world!

7. Ani Difranco - Hade kommit mycket högre upp på listan om det inte varit för att jag redan sett henne live. Men, ord räcker inte till för att beskriva hennes texter. De är de bästa som skrivits av någon, någonsin. Det personliga är det politiska och det finns ingen som visar det lika tydligt som Ani Difranco. Den textraden som jag älskar med henne mest ju nu kommer från låten "Fixing her hair" en tvåsamhetskritisk, feministisk visa: "She is still playing the martyr, and I am still praying for a revolution".

8. Joan Jett - En levande legend, som hållt på sedan 70-talet (då med bandet The Runaways). I don't give a damn about my bad reputation och I'm a spinster, I don't need no rules, I'm resisting, don't need no one to tell me what to do. I'm no ones wife, and I'm not your little girl... Det skulle vara fantastiskt att se henne live

9. The Slits - Levande legender som återförenats. Deras mest kända låt är Typical girls, som slår mot den heterosexuella matrisen: Typical girls stand by their man. Typical girls are really swell, Typical girls learn how to act shocked, Typical girls don't rebel, Who invented the typical girl? Who's bringing out the new improved model? And there's another marketing ploy, Typical girl gets the typical boy!

Trodde ni att 70-talspunken var lika med The Sex Pistols, The Clash och andra mansband? Tänk om! The Slits, The Bangs, The Flowers of Romance, The Castrators, X-ray spex m.fl. Dessa band var tydliga föregångare till Riot Grrrl-rörelsen.

10. Björk - Björk är Björk. Det spelar ingen roll att jag sett henne live två gånger och att jag vet att hon inte kommer turnera i sommar. Hon hamnar ändå på min lista. Varför? Därför att Björk är Björk är vår tids största musikaliska geni (PUNKT).

Bubblare: Lily Allen!

Andra artister som skulle kunnat hamna på listan om inte jag redan sett dem live: Fiona Apple, Patti Smith, Sigur Ros, Cocorosie, The Gossip, Alanis Morissette, Martha Wainwright, Radiohead, Juliette and The Licks

Artister som skulle kunnat hamna på listan om de inte brutits upp: Bikini Kill, Sleater-Kinney, L7, Babes in Toyland (även om det vore fantastiskt med en spelning med Kat Bjellands nuvarande projekt, Katastrophy Wife)

Artister som skulle kunnat hamna pa listan om de inte varit doda: Janis Joplin, Nina Simone, Nirvana (Kurt Cobain)