Vad som är tröttsamt...

De senaste kanske två veckorna har jag gått runt och varit irriterad på mansnormen. Ni vet hur om någon listar deras 10 favoritalbum och alla är gjorda av män, så reagerar ingen. Men om jag berättar om mina 10 favoritalbum, så reagerar alla på att jag bara listar kvinnor. Samma sak gäller att min klubb "Don't be quiet, start a riot" nästan enbart kommer att spela kvinnliga artister (vi tänker dock inte säga något om det). De flesta klubbar spelar ju nästan bara män, och inte fan säger de "vi spelar nästan bara manliga artister". Och Alanis Morissettes klassiska album Jagged Little Pill sägs vara ett album som "talar till många unga tjejer". Det är inte så ofta det sägs så om klassiska album som görs av manliga artister. Nej, då sägs det att artisten har gjort ett album som "talar till den unga generationen", "the voice of a generation". Om kvinnor har tur kan de bli "the voice of a generation of women". För män som är artister är artister, medan kvinnor som är artister är kvinnliga artister. Jag har för mig att jag berättat i ett tidigare inlägg att jag stör mig mer på heteronormen än på homofobin, för homofobin är så synlig och lätt att ta avstånd ifrån, medan heteronormen liksom bara finns där. Samma sak gäller mansnormen. Jag stör mig mer på den än jag stör mig på uttalad sexism, för det är lätt att bara skälla ut ett manssvin som tafsar tjejer i rumpan. Det är svårare att ta itu med alla dessa människor som verkar tycka att samhället består till 90 procent av män och till 10 procent av kvinnor.

Också irriterande är att min granne på våningen under verkar gilla att snickra. Jag har inget emot hög musik, men en slipmaskin är inte särskilt het. I vanliga fall hade jag förstås klagat, men eftersom jag själv gillar att spela hög musik och sjunga med så inser jag att min förhandlingsposition är rätt usel. Annars hade det varit enkelt att bara gå ner dit och ringa på.