Är heterokillar egentligen homosexuella?

I samtal med heterokillar kan du vara säker på att i nio fall av tio kommer de ha ett beteende som ibland får dig att tro att de måste vara bögar. Om de pratar om sina förebilder så lyfter de i stort sett bara fram män. Tittar du på deras skivsamling så har de nästan bara manliga artister. Namedroppar de sina favoritkonstnärer, favoritregissörer/filmer och favoritförfattare, kan du vara säker på att du kommer att tro att de i nästa ögonblick kommer utbrista i sång "IT'S RAINING MEN, HALLELUJAH, IT'S RAINING MEN, AMEN". Anställer de folk till högre poster så väljer de män.

MEN när det vankas sex DÅ och först DÅ lyfter de bara fram kvinnor. Gärna "kvinnliga" kvinnor, som är konventionellt snygga enligt heteronormen.

Det här är något som gör mig väldigt förbannad. Det är ju jag som är bög!!!! Hade jag bara lyft fram killar så hade jag åtminstone varit konsekvent (även om det fortfarande hade varit dåligt)!

Sedan inser jag att deras val har inget med sexuell läggning att göra. Det har med sexism att göra. De lyfter fram främst män i alla sammanhang förutom när det kopplas till sex och utseende. Och många av dessa killar har dessutom mage att kalla sig själva för feminister! Det är de faktiskt inte förrän de ändrar beteende och jobbar för att lyfta fram kvinnor lika mycket som män. Det är lite det som är definitionen av feminism (inte att komma med undanflykter som "men samhället är ju inte jämställd så därför är inte jag heller det"... DUH! Det är såna som du som gör att det inte kommer att bli det på ett bra tag). Så det så! Och de killar som känner sig träffade, snälla ändra på ert beteende (samma sak gäller de kvinnor som är lurade av könsmaktordningen och också bara lyfter fram killar).

Liv Strömquist exemplifierade det här väldigt bra i en serie i boken hundra procent fett. Jag kan redogöra för det här:

Feministen: Det är inte konstigt att så få tjejer spelar i band... Rockmusiken är verkligen ett gubbvälde! Hur ofta lyssnar du till exempel på kvinnliga artister? En gång om året? Näringslivets toppskikt är fan mer jämställd än din skivsamling!
Killen med gitarr: Du överdriver! (killar med gitarrer brukar för övrigt inte vara särskilt mer jämställda än killar i övriga samhället, snarare tvärtom. Det är min empiriska erfarenhet)
Feministen: Rockmusiken är verkligen en patriarkal institution. Män som dyrkar andra män, citerar deras texter och höjer upp dem i skyn som gudar.
Killen med gitarr: Så är det inte alls!
Feministen: Herregud, till och med Kurt Cobain sa att rockvärlden är homosexuell
Killen med gitarr: VAAAA?!?! Har KURT COBAIN sagt det?!?! Fan vilken cool analys!!!!
Feministen: I rest my case

Det är därför som jag kommer att starta en feministisk klubb till våren på Smålands nation här i Lund. För att det är tröttsamt, sexistiskt och ensidigt att bara män ska lyftas fram i musiken. Att visa vilka grymma kvinnliga artister som finns är en viktig form av feministisk empowernment. Eftersom jag är vulgär, och vill ha en ursäkt att ta in Tori Amos (varför påstås det att hennes album ger uttryck för det som kvinnor som växte upp på 90-talet kände, man säger aldrig samma sak om Bob Dylan, eller Neil Young. Eller i Sverige Håkan Hellström. Nej, då är det "The voice of a generation", som gäller. För männen är ju norm för MÄNniska) i det hela, vill jag påstå att feministisk musik är ett sätt att säga "Fuck you" och "Eat my pussy" till patriarkatet: