Genusanalys av Disneyfilmer

Det där är förstås skitkul, men disneyfilmerna brukar inte vara direkt feministiska. De värsta filmerna är nog Askungen, Snövit och Törnrosa. Våp som väntar passivt på att en man ska rädda dem, vars högsta mål är att hitta en man som tar dem bort från allt det hemska, och som får uppmärksamhet i första hand för att de är vackra. I alla dessa tre filmer gestaltas ondskan av en stark kvinna. Häxan. Ragatan. Den onda styvmodern (och de är avundsjuka för att Askungen, Snövit osv. är vackrare än dem). De goda männen har rollen som den hårda men rättvisa patriarken, den manliga räddaren i nöden. Männen kan ofta vara väldigt aggressiva och våldsamma, men ändå porträtteras de som fina och bra. Disneyfiguren jag hatar mest är dock Gaston, som visserligen gestaltas som bov, men som också gestatlas som den som alla tjejerna vill ha, trots att han är vidrig, otrevlig, dominant och gör inget annat än att spegla sig i sin egen förträfflighet. Jag undrar hur disneyfilmerna påverkar ungas bild av vad det är att vara man eller kvinna (jaja, nu utgår jag från samhällets föråldrade tvåkönsuppdelning)? Jag undrar också hur det påvekar människors bild av kärlek, då dessa filmers kärleksberättelser är blåkopior av den heterosexuella matrisen, med en överordnad man och en underordnad kvinna.

Men hur är det med de nyare disneyfilmerna? På 90-talet kom filmer som Pocahontas och Mulan, med kvinnliga huvudrollsfigurer som är tämligen starka och självständiga. Men ändå ska allt i slutändan fokuseras kring heterosexuell tvåsamhet. Filmen som var min favorit när jag var liten var Lilla Sjöjungfrun. Jag älskade Lilla Sjöjungfrun när jag var liten och jag var livrädd för Ursula. Numera är jag mer rädd för Kung Triton, han känns riktigt jobbig och kontrollerande. Men jag älskar Ursula. Större butchflata får man leta efter. Och hon är så jävla rolig. Och hon sjunger samhällskritiska saker som:

Yes, on land it's much preferred
for ladies not to say a word
And after all, dear, what is idle prattle for?

Come on, they're not all that impressed with conversation
True gentlemen avoid it when they can
But they dote and swoon and fawn
on a lady who's withdrawn
It's she who holds her tongue, who gets her man



När Ariel hamnar på land möter hon prinsen. Saker och ting går till att börja med bra mellan dem och sedan följer sången "Kiss The Girl". Anledningen som det här irriterar mig är att det hela utgår ifrån att Ariel ska vänta passivt på att Erik ska kyssa henne. Låten riktas till Prins Erik, för det skulle ju inte gå för sig att Ariel hånglar upp prinsen mot en vägg, sånt gör ju inte fina flickor. Dessutom finns det en textrad "She don't got a lot to say, but there's something about her". Den mystiska, tysta kvinnan är ju den mest attraktiva kvinnan...



Men när det kommer till Ursula finns det något än värre än att ondskan får gestaltas av en tjock kvinna med mörk röst som inte är konventionellt vacker eller konventionellt feminin. Prins Erik blev ju räddad av Ariel i början av filmen och minns enbart hennes röst. Ursula snodde i sin tur Ariels röst. Då borde hon kunna komma till honom som den tjocka butchkvinnan hon är, och vinna hans hjärta. Men icke sa könsmaktordningen, hon måste förvandlas till den pinnsmala, konventionellt vackra Vanessa för att han ska kunna förälska sig i henne. När jag var liten var det Vanessa som var min stora idol (Ariel var på en delad andra plats, tillsammans med blunder). Nu i efterhand inser jag att inte mycket har förändrats, likheten mellan Vanessa och Courtney Love är slående i den här scénen, haha:



Och så har vi ju hela det här med rösten. Hela Vanessas charm är borta när hon inte har den ljusa, väna, feminina rösten, utan istället har den mörka, högljudda, whiskeyrösten:



Sammanfattningsvis. Ett youtube-inlägg om maskuliniteten inom Disneyfilmerna: