Igår var jag på Götgatan i Stockholm. Snart flyttar jag från Stockholm och jag kommer inte sakna Götgatan. Varför? Jo, för att hela gatan känns som en jävla catwalk för den modebloggande indie-eliten. De rätta frisyrerna, skorna, klänningarna. Ja, till och med barnvagnarna känns på något sätt moderiktiga. Allt är resultatet av timtals letande efter de rätta vintagekläderna. Eller så har de hittat sina kläder på H&M, som desperat försöker ta de senaste trenderna till alla svenssons. Personligen gjorde jag något lite busigt igår på götgatan, men jag berättar inte vad. Dock var det anarkistiskt av mig ;-).
Jag tycker inte om indiekulturen, dels för att dess musikscén är så otroligt patriarkal och mansdominerad, dels för att den i allra högsta grad är heteronormativ (ja, stilen för killar är lite mer androgyn, men måste stilen för tjejer därmed bli extraextra tjejigt med små klänningar och dylikt? Jag antar väl det, eftersom heteronormen ju måste till varje pris bevaras. Vad skulle hända om en knappt såg skillnaden på tjejer och killar?), och dels för att den är så otroligt mode- och imagefixerat. Goddamnit vad indiekulturen har blivit kommersiell, men jag antar att det lätt blir så när en så kallad alternativkultur saknar politisk analys och i stort sett bara består av vita medelklassmänniskor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Alltså förlåt Alex, jag håller verkligen med om vad du skriver i nio fall av tio.
Men du har ett ogrundat hat mot indie-kulturen som inte baserar sig på fakta utan en verklighet som få människor inom "kulturen" känner igen.
Ett exempel är ditt påstående om att kvinnorna i kulturen skulle gå runt med korta korta kjolar och vara mer objektifierade än inom andra kulturer.
Samtliga kvinnor jag känner och umgås med som på något sätt hör till en "indie-krets" har i nio fall av tio byxor. Modellen på byxor är unisex och används i lika stor utsträckning av män som kvinnor.
Även inom musiken spelar i större utsträckning kvinnor än inom andra generer. Nu syftar jag inte på den mer komersiella "Håkan Hellström-indien" utan den musik som grundar sig i ett förrakt mot den kommersiella musikindustrin och dess förespråkare.
Att musikbranschen rent generellt är på tok för mansdominerad är nog alla feminister överrens om, men att indie-kulturen skulle vara värre än någon annan får du allt visa med fakta.
Minns du förresten hemsidan jag skickade till dig för länge sedan, med runt 400 indieband som antingen hade kvinnlig sångare eller en majoritet kvinnor?
Grundar sig inte din kritik av indiekulturen i en kritik som egentligen bör riktas mot samhället i stort?
För den enda kulturen som så aktivt som den borde ifrågasätter både heteronormen och partiarkatet är ju queer-kulturen, vilken väldigt många (inte inräknat mig) anser vara väldigt elitistisk.
Ha det så roligt i Lund, förresten:).
Kram
/Christopher
Hejhej Christopher och tack för kritiken! Jag håller med om att jag ibland är väl aggro mot indiekulturen, vad det handlar om är väl att jag känner mig besviken. En gång i tiden trodde jag att indiekulturen var betydligt mindre heteronormativ och patriarkal än vad den har visat sig vara. Jag trodde att den på många sätt utgjorde ett alternativ till dessa saker, vilket det tyvärr inte gör.
Men du har helt rätt i att den kritiken jag grundar mot indiekulturen är en kritik som grundar sig i en kritik mot samhället i stort. Skillnaden är väl att indiekulturen är väldigt dominerad av vita medelklassungdomar. Anledningen som jag ibland kan verka bitter mot just indiekulturen är att jag en gång i tiden verkligen trodde att den var bättre än övriga samhället, vilket jag inte längre tycker. På vissa sätt är den lite bättre än övriga samhället när det kommer till att vara ett alternativ till könsmaktordningen/heteronormen, men på vissa sätt är den snarare lite sämre. Och där skulle jag vilja peka på just musiken. För det är TYVÄRR mycket enklare för en kvinna att slå igenom som en mainstream stjärna, än som en stjärna inom alternativkulturen. Det finns så få kvinnliga alternativmusiksikoner och så många manliga. Sen att de kvinnliga kommersiella stjärnorna ofta marknadsförs p.g.a. sitt utseende är en annan sak...
Ja, det var väl Babes in Boyland? En underbar sida. Men när jag pratar om indie som kultur, menar jag mer Emmaboda-indien, som jag tycker skulle behöva ha någon form av mer omfattande riot grrrl-protest mot mansdominansen. Det hade ju punkrocken i början på 90-talet i form av Riot Grrrl. Och även om indiepopens riot grrrl inte kommer att låta som punkrockens riot grrrl, som tilltalar mig väldigt mycket, så behövs det ett samlat feministiskt motstånd mot mansdominansen på scén. För indiepopen är nog den största alternativkulturen i Sverige idag... Som Björk säger det: ”I’m glad to make music these days, you know. But it’s quite weird in the mainstream, because 95% of that music now is jangly boy guitar stuff. It’s like when I was back in the Sugarcubes with those three big indie magazines. The only room in music to be a girl was to be someone that journalists fancied. It’s been surprising to me how quickly the anarchy of the internet formed into these constellations of the same things on repeat. I mean there’s lots of really good stuff, but those lads-beer-guitar bands – it’s like 95% of what’s covered. We have to fight against the boys!”
Queerkulturen kan ibland vara elitistisk och akademisk, ja! Även om det absolut är den kulturen jag känner mig mest hemma i, eftersom den har ett tydligt politiskt syfte och de facto hotar heteronormen och patriarkatet, så är det viktigt att ibland ägna sig åt självkritik.
Men det finns absolut kvinnliga musikikoner inom alternativkultur. Jag vill absolut inte osynliggöra dem, tvärtom vill jag synliggöra dem mer. Det som jag däremot vill påpeka är att det nästan alltid är männen som får bli de största ikonerna. Dem som man spelar på gitarr runt lägerelden, "the voice of a generation" osv. osv.
Och sen vet jag att alla indietjejer inte går runt i tjejiga klänningar, däremot finns det den här delen av indiekulturen som är väldigt modeinriktat och där upplever jag det som om det förekommer väldigt mycket. Därmed inte sagt att tjejiga klänningar i sig är en symbol för någon form av förtryck, verkligen inte. Det är bara att kolla på Courtney Love och Kat Bjelland som sa att de gick i små klänningar för att på något sätt ironisera kring den traditionella kvinnorollen och överraska genom att bryta mot den genom deras beteende. Samma sak gäller femme-rörelsen.
Däremot kan tjejiga klänningar, precis som smink, ibland vara symboler för förtryck när en tar det som självklart att en ska använda det och inte funderar över varför. Alltså att en låter samhället, eller alternativkulturens, normer diktera hur en ska klä sig och se ut (och bete sig), istället för att ta ett aktivt val. Och tyvärr upplever jag det inte som om indiekulturens mode har någon direkt medveten politiskt syfte.
"Personligen gjorde jag något lite busigt igår på götgatan, men jag berättar inte vad. Dock var det anarkistiskt av mig ;-)."
Jag gissar på adbusting. Hoppas det var adbusting. Här hemma går det inte längre sen reklambolagen blivit ordentliga på att låsa "dörrarna" i busshållplatserna. Aja, den läxan kostade nog dem några kronor iaf...
(känns som det finns lite för lite annonsyta på Götgatan, förrutom vid tunnelbannan iofs)
Själv finner jag götgatasbacken irriterande ty den är full med folk och taxibilar som inte accepterar att det är gågata så de är i vägen när man cyklar fram längs den.
(Göra något anarkistiskt där, sätta upp stenar så de faktiskt lyckas vara en gågata)
och en gång i tiden var Götgatan och Södermalm inte för de som hade pengar, men knapt mycket längre, men jag kommer ihåg när Söder var söder (:
Skicka en kommentar