Jag är inte slutprodukten i den queerfeministiska revolutionen

Nu åker jag bort till Roskilde i några dagar. Så ni har en massa tid att läsa om de senaste artisterna som jag skrivit om (några av dem har jag skrivit långt om). När jag kommer hem får ni veta vem som blir nr. 1 på listan (jag kan tänka mig att många av er har era aningar). Till dess lämnar jag er med den här essän:

The moment the waterbubbles of selfishness around us burst
No one in the world will have to die of thirst

Att engagera sig politiskt är det viktigaste vi kan göra som människor. Vi kan gömma flyktingar. Sluta äta kött. Aktivera oss i nätverk för rättvis handel, feminism eller mediekritik. Det viktigaste är att vi tar oss ur egobubblan, som omringar oss i våra liv och börjar aktivera oss. Det är det som ger våra liv en större mening.

Courtney Love har sagt många underbara saker. En av de bästa sakerna är följande: ”I’m just a step in the feminist evolution, I’m not the finished product”.

Och jag vet precis vad hon menar. För det här har jag tänkt på ofta. För precis som Courtney är jag ibland bitchig och obekväm. När jag tittar 200 år framåt i tiden och den queerfeministiska revolutionen har skett så vill
jag inte att folk ska bete sig som mig. Nej, jag vill snarare att människor ska vara riktigt snälla, omtänksamma mot alla levande varelser i sin omvärld, försonande osv.

Man kanske kan tycka att om jag tror på den visionen borde jag leva på det sättet också. Och mot vissa gör jag det helhjärtat. Men jag kan inte göra det alltid. Cuz the world just ain’t perfect. Det är som Yoko Ono säger:

”Whenever I think about it (sexism), it just makes me very angry -- that anger is very good because it leads to the next positive situation. If we’re not angry about it, we won’t do anything about it. You have to kill that condition that is not helping us. In that sense, violence can be a component of progress.”

Om jag känner Yoko Ono rätt så talar hon inte om fysisk våld, för där drar jag min gräns. Eller rättare sagt, anser jag att våld mot andra levande varelser alltid är fel, men om man förstör (oskadliggör) ett slakteri så vill jag knappast fördöma det. Förstörelse av egendom kan ibland vara helt rätt, framförallt om egendomen är en slakterikniv eller en atombomb.

Hippierörelsen har många vackra visioner, men anledningen som jag absolut inte ser mig själv som en del av den, är att den ofta saknar maktanalys. Jag har umgåtts med många hippies (framförallt för 3-4 år sedan), och det som slår mig är hur strukturblinda många hippies är inför patriarkatet och heteronormen. Det är som om de tror att om de blundar, säger ”fred och kärlek” 10 gånger och är snälla mot varandra så kommer patriarkatet och heteronormen att försvinna av sig självt. Men det fungerar inte så, männen inom hippiekulturen är fortfarande i allra högsta grad överordnade kvinnorna. Och heteronormen är intakt, oavsett hur mycket de talar om fri kärlek.

Så jag förbehåller mig rätten att vara bitchig och obekväm, jag är det för att jag vill påpeka när jag tycker att någon beter sig på ett sätt som bekräftar heteronormen, patriarkatet, specieism osv. Jag tänker fortsätta bli sur på killar som oftast har ihop det med tjejer som följer sin traditionella könsroll till både utseende och beteende (daddies girls) och därmed uppfyller den heterosexuella matrisen, jag tänker fortsätta skälla ut klubbarrangörer/festivalarrangörer för att de nästan bara bokar män,
jag tänker aldrig bete mig respektfullt gentemot machokillar, jag tänker fortsätta öppna dörren till porrklubbar för att skrika ”äckliga män, ni kan inte köpa kvinnor när ni dör”, jag tänker aldrig delta i hypandet av ”nästa stora heterosexuella vita manliga musikgeni” och när någon på stan frågar ”är det där en kille eller en tjej” (det händer då och då, framförallt när jag har min Björkgrej på mig) så tänker jag fortsätta svara ”flickpojke” eller ”både och” eller ”katt” och gapskratta åt deras
förvirrade heteronormativa blickar.

Mest av allt tänker jag FAN aldrig hålla tyst. Om vi ska göra revolution hinner vi inte vara konflikträdda. Det kommer vara vi som vågar säga ifrån som kommer att utmålas som otrevliga och elaka, men egentligen är det de som lever på ett sätt som bibehåller de förtryckande strukturerna som är elaka och otrevliga. Vi måste ge varandra kramar för att vi faktiskt höjer
rösten och vågar bana väg för jämställdhet och jämlikhet.

Jag är inte slutprodukten i den queerfeministiska revolutionen. Jag är bitchig. Ibland är jag riktigt elak. Men jag är alldeles övertygad om att mitt beteende banar väg för att krossa patriarkatet och heteronormen, och därmed möjliggöra för ett samhälle som PÅ RIKTIGT består av KÄRLEK. För dagens värld gör inte det.

Sedan, när det har uppnåtts, då jävlar kommer jag vara världens snällaste och behagligaste människa! Till dess:

When I talk I want you to hear the revolution
In my hips there’s revolution
When I walk, I want the revolution to be coming
And in my kiss I want you to taste the revolution!

Come join me, tro mig, det är kul att göra revolution (leave the scene of destruction and join us in revolution). I min revolution ingår också att vara 100 procentigt utflippad och tycka om att leka.